Om det är ett tecken på att kvinnorna håller på att ”ta över” kan ju diskuteras – män tjänar fortfarande mer och dominerar i samhällets toppskikt – men i större delen av västvärlden har kvinnor gått om män vad gäller utbildningsnivå. Om detta, och dess konsekvenser, handlar skoljournalisten Emma Leijnses bok Fördel kvinna – den tysta utbildningsrevolutionen.

Utbildning är en nyckelfaktor vad gäller människors livsvillkor. Vår utbildningsnivå hänger samman med våra möjligheter till arbete och inkomst, javisst, men därigenom också med saker som hälsa och livslängd, med våra barns möjligheter och våra möjligheter att ställa krav i relationer. I takt med att kvinnor blivit mer ekonomiskt självständiga kan de i större utsträckning välja bort relationer som inte fungerar eller där man inte delar något sånär lika på ansvaret för familj och hem.

Därmed påverkar kvinnors utbildningsframgångar också exempelvis mäns möjligheter att få eller leva tillsammans med barn. Av 40-åriga män idag lever mindre än två tredjedelar med barn.

Men kärnfamiljen blir i allt högre grad en klassmarkör. Den tillhör medelklassen, samma medelklass där männen tar ut allt mer föräldraledigt och där heltidsarbetande kvinnor ser till att hushållsarbetet fördelas jämnare mellan parterna. Barnen är vinnare, för högutbildade föräldrar idag ägnar mer tid åt sina barn än föräldrar någonsin tidigare har gjort.

Det där med att män dominerar i samhällets toppskikt har nämligen också en motsida. Män dominerar även i bottenskiktet, bland arbetslösa, utslagna, kriminella och internerade. Många av de arbetstillfällen som tidigare stått främst lågutbildade män till buds, har tagits över av maskiner eller flyttat utomlands, och medan samhället har satsat en del på att uppmuntra kvinnor att ta sig in på traditionellt manliga arbetsområden har mindre gjorts för att uppmuntra män att söka jobb inom traditionellt kvinnliga sfärer som vård och omsorg, där arbetena i större utsträckning finns.

Det är svårt att sammanfatta Fördel kvinna i någon enda enkel tes. Precis som i den tidigare Godkänt? skriver Leijnse om komplexa problem med komplexa lösningar. Däremot skriver hon lättläst och intressant, med ett brett grepp på skolans stora betydelse i samhället.

Ska man dra en slagfärdig slutsats är det denna: Jämställdhet är sannerligen inte något som bara kvinnor tjänar på.

Similar Posts:

• Kön, makt – och kärlek?
• Överskattad undergång
• ”Historien är en hjärntvätt. SCUM är en avprogrammering.”
• Att göra en kvinna
• ”Manlighet är en blytung mytologi som alla män bär på axlarna”

Sedan skolan blev kampanjfråga i valet 2006 har det knappt gått en dag utan att media rapporterar om dåliga resultat, stök och våld och utbrända lärare. Då stod fortfarande många som arbetade i skolan ganska oförstående inför svartmålningen. Idag tycks alla överens om att svenska elever tydligt dalat i internationella jämförelser och det är svårt att hitta skolpersonal som inte går på knäna under utökade arbetsbördor med ständigt nya krav på dokumentation, effektiviseringar och mängder av nya direktiv att läsa in sig på. Men var börjar egentligen skolans problem?

Skoljournalisten Emma Leijnse sätter i boken Godkänt? En reportagebok om den svenska skolan i alla fall in dem i ett sammanhang. Hon har tagit del av mängder av rapporter och forskning, men också varit ute på skolor och träffat elever, lärare och skolpersonal. Resultatet är en lättillgänglig, konkret, skrämmande och faktiskt inspirerande bok om de stora förändringar som den svenska skolan genomgått de senaste decennierna.

Godkänt? väcker frågorna som sällan ryms på löpsedlarna eller i tevesofforna. Vad är det egentligen för typ av skola vi vill ha? Finns det bieffekter? Och hur ska vi i så fall hantera dem?

Bilden som framträder är framför allt den av en skola med ökande klyftor. Det är eleverna med de lägre resultaten som halkar efter och den ökade segregationen mellan både elever och skolor har gett social bakgrund än större genomslag. De elever som har lågutbildade, lågt betalda föräldrar och svårare att få hjälp hemifrån får också svårare och svårare att bryta cirkeln och klara sig bättre i skolan.

Att det fria skolvalet – konkurrensen inte bara från friskolor utan också mellan olika kommunala skolor – är åtminstone en förstärkande faktor råder det knappast något tvivel om. Att riva upp valfriheten, skriver Leijnse, vore nog en politisk omöjlighet, men på något sätt måste vi ju lyckas vända trenden.

Leijnse ger inte ett enda ”rätt svar” på skolans problem. Istället ger hon många olika förslag och intressanta tankeställare. Hon har besökt skolor som förbättrat sina resultat genom att avskaffa läxorna, genom att blanda elever med olika bakgrund bättre eller genom att låta lärarna forska på deltid. Det händer trots allt mycket spännande i den svenska skolan.

Naturligtvis blir det även ett besök i den världsledande finska skolan. Här kan man konstatera att de förvånansvärt nog vare sig har nationella prov eller skolinspektion – däremot ett gott självförtroende av att hela tiden få höra att de är bäst.

Så nog måste det ligga något i det där med självuppfyllande profetia? Vem orkar arbeta i skolan om man hela tiden får höra hur kass man är? Men om vi däremot kan börja diskutera spännande lösningar – ja, då är Godkänt? en utmärkt utgångspunkt.

Similar Posts:

• Hur hejda en skola i fritt fall?
• Guldgruva för nya lärare
• När någon slår larm
• Hur kunde det gå så fel?
• Frihetens pedagogik

Men ny vecka innebär förstås också en massa nya bokrecensioner här på dagensbok. Idag kan vi läsa Emelie Eleonoras recension av Allt du kan önska dig, en fransk pärla skriven av Grégoire Delacourt, ”att ta till sitt hjärta och älska”, hälsar recensenten.

På tisdag skriver Ella om Per Kornhalls Barnexperimentet. Svensk skola i fritt fall. Han debatterar hur stora förändringar den svenska skolan egentligen genomgått de senaste decennierna – och det är verkligen förbluffande, skriver Ella. Vad gick fel och vad kan vi göra åt det? Som bonusrecension blir det även Emma Leijnses Godkänt? En reportagebok om den svensk skolan. Två mycket intressanta, upprörande och åtminstone delvis inspirerande böcker, tycker recensenten.

På onsdag skriver Emelie om Ester Roxbergs Fågelhuset, en roman som utspelar sig på ett fint, viktigt och kulturbärande förlag i Stockholm där Liv är praktikant. Det är en absurd och surrealistisk roman som ställer frågor om ungas arbetssituation, om popularitet, status och vikten av att ha just ett liv. Vi kommer även att ha en tävling den dagen där du har chansen att vinna boken, missa inte det!

Veckans gäst Helena Lie skriver på lördag om Eva Ströms senaste diktsamling Utskuret ur ett större träd.

Även på söndag blir det dikt, då Håkan avslutar veckan med en recension av Ljus av Johannes Heldén.

Similar Posts:

• Hur kunde det gå så fel?
• Skolor som faktiskt fungerar
• Hur hejda en skola i fritt fall?
• En önskebok om önskningar
• Ny vecka på dagensbok.com

Det krävs uppenbarligen inte särskilt mycket för att arbetarlitteraturen ska förklaras levande igen – den här gången var det Eija Hetekivi Olssons ilsket påträngande debutroman Ingenbarnsland som det bokcirklades kring – och frågan är vad det säger om litteraturens hälsotillstånd över lag. Jag tror inte arbetarlitteraturen varit död, men är den välmående?

Jämför man med när arbetarskildringarna fick sitt stora genomslag under första hälften av 1900-talet så kan man ju tycka att det haltar. Då var det knappast i första hand fråga om ett litterärt mode. Det var en samhällsförändring. Vi hade en allmän förbättring av ekonomisk och social standard och inte minst en bredare utbildning, som gjorde att begåvningar som Moa och Harry Martinson, Vilhelm Moberg och Ivar Lo-Johansson – men också deras läsare, vilket är nog så relevant – kunde göra en klassresa, kunde erövra medel att göra sina röster och sina erfarenheter hörda.

De möjligheterna finns fortfarande, de har till och med ökat enormt sedan dess, men det finns knappast några tendenser som plötsligt skulle släppa fram en ny våg av sådana begåvningar. Snarare tvärtom. Klyftorna ökar, i samhället och i skolan. Det kan man till exempel läsa om i Emma Leijnses spännande men oroväckande Godkänt? En reportagebok om den svenska skolan.

Jag tänker också på människornas som skildras i Rebecka Bohlins bok De osynliga. Om Europas fattiga arbetarklass, människor som städar och servar och sliter, men minst sagt lever på marginalerna. De kommer förmodligen inte, som Maja Ekelöf gjorde med Rapport från en skurhink, sätta sig ner och skriva romanen om sitt liv. Hur ska de orka det?

Och vem ska orka läsa? Att arbetarrörelsens stora, alternativa medieutbud i princip är borta spelar kanske mindre roll när det gäller att producera böcker. En bra arbetarskildring kan nog hitta igenom också de kommersiella förlagens nålsöga. Men kan den hitta sina läsare utanför den visserligen entusiastiska Babel-kretsen?

Similar Posts:

• Efterlängtad tegelsten som håller vad den lovar – med bravur
• Klasskamp/klasskramp
• Biografi om en bokälskare
• ”Dagens Moa och morgondagens Ivar”
• Klassamhället 2014