Lindqvist var på plats i de drabbade områdena en vecka efter katastrofen och i Fukushimas färger har hon samlat möten med åtta personer som på olika sätt påverkats av det som hände. Exakt hur dessa åtta har valts ut framgår inte, men de är tänkta att fungera ”som vår guide till en särskild del av samhället som påverkats av katastrofen”.

De är en äldre kvinna som driver ett ekologiskt jordbruk i utkanten av Tokyo, en amerikansk missionär och hjälparbetare, en fiskgrossist, en ostronodlare, en jordbrukare och solenergirepresentant, en evakuerad bilhandlare, en länsherre (som tagen ur en japansk Jane Austen-roman) för en drabbad provins samt två hemmafruar och småbarnsmammor. Om Lindqvists bok förtjänar att läsas så är det inte minst för inblicken i de här människornas vardagsliv.

Tsunamin och kanske framför allt kärnkraftshaveriet är förstås en del av detta vardagsliv, från de som fått hem och arbete krossade av flodvågen, till oron för vad barnen egentligen får i sig av radioaktiva ämnen i mat, luft och vatten. Bilderna av rasande byggnader, av spillrorna av hela städer där flodvågen dragit fram och inte minst av lågmälda, imponerande uthålliga japaner har vi allesammans sett på teve, även om det förstås måste vara en överväldigande upplevelse att vara där, mitt i det, på riktigt.

Problemet är väl att Lindqvist aldrig riktigt lyckas förmedla det där mitt i, på riktigt. Hennes texter lämnar fler frågor än man får svar på, inte bara kring hur rimlig kärnkraften är som energikälla, utan kring vilka villkor de drabbade japanerna egentligen lever under. Får de ersättning från kärnkraftbolaget på något sätt? Från försäkringar? Vilket ansvar tar staten? Är ideella hjälparbetare så ensamt bärande som de framstår? För mig är det märkligt att skriva om en sådan här fråga utan att politiken får nästan något utrymme alls. Lindqvist är för all del inte alls osynlig som författare, men kanske tonar hon ner sina egna åsikter om kärnkraften för att boken ska nå ut till fler? Kanske är de inte mer bestämda än de framstår, även om jag personligen har väldigt svårt att förstå det.

Framför allt upprätthåller hennes sätt att skriva en olycklig distans till det hon skriver om. Det brukar ju visserligen framhållas att detta att skriva allt i pågående form är en riktig journalistsjuka, men Lindqvist skriver allt i förfluten form, och det är verkligen inte bättre. Textens tempus, tillsammans med att författaren så tydligt skriver in sig själv som förmedlare, styr och distanserar ohjälpligt läsaren. Här och var införs ytterligare ett mellanled, när hon inte ens själv varit med vid ett möte utan fått det förmedlat via medarbetarna Yuko Ota och Yoshikazi Fukuda. Ibland tycker jag rent av att hon går över gränsen och verkar recensera sina informanter snarare än möta dem, som när hon skriver om jordbrukaren Miwako Ohira ”Hennes leende visade att hon var en djupt kännande och reflekterande människa”. Är det verkligen journalistens uppgift att bedöma huruvida en människa är ”djupt kännande” eller inte?

Jag är kanske petig, men när det kommer till japanska katastrofer finns många stora författare att jämföra med. Jag har kallsvettats med Haruki Murakami i hans tegelstensskildring Underground, om attentatet mot Tokyos tunnelbana 1995, och jag har stapplat runt i Hiroshima efter atombomben 1945 tillsammans med Masuji Ibuse och Keiji Nakazawa. I sådana jämförelser står sig Fukushimas färger inget vidare.

Det finns läsvärda aspekter. Mötena med vanliga japaner kan som sagt vara värda att plocka upp boken för, även om författaren då och då liksom skymmer sikten. Men i slutänden hoppas jag att det kommer fler och bättre böcker om Fukushima och kärnkraftens framtid. Det behövs.

Similar Posts:

• Tjernobyl – på ukrainska namnet på en ört, malört
• Jorden runt på 80 romaner
• Kuriosa kuriosa kuriosa
• Ve den stackars pendlaren
• Sannolikheten att det som hände i Harrisburg …

Jag tvivlar med andra ord inte på att de flesta även mycket unga författare i sitt tilltufsade hjärta hyser material till en eller annan roman. Vad jag betvivlar är att särskilt många har det självperspektiv och den distans som kan göra deras berättelse relevant även för andra människor. Tokyo natt, den då nittonåriga Elin Lindqvists debutroman, har just denna karaktär av något om behöver skrivas mer än av något som behöver läsas.

Det lär ska vara en mycket självbiografisk roman, men även om den saknar den där ovan nämnda och välbehövliga distansen så infinner sig inte heller den drabbande direkthet som kan göra distanslösheten värd besväret. Snarare framstår Tokyo natt som en redigerad dagbok, vars trista tillrättalägganden tagit bort all fräschör och där händelserna förebådas och ältas i all amatörpsykologisk oändlighet.

Sin största vinst har romanen kanske som reseguide, man kan plocka ett och annat om intressanta områden och tempel. Men bilderna av människor blir aldrig mer än väldigt ytliga. Det är slaviska, okritiska kontorsanställda och utstyrda, likriktade trendkids, och så någon enstaka vis gumma. För att säga sig vara en person som älskar Japan och bara känner sig hemma i Japan lyckas huvudpersonen ändå nästan helt undvika japaner. Både att gilla dem och att umgås med dem.

Istället tillhör huvudpersonen ett internationellt kast av festande ungdomar, där vardagen till största delen tycks bestå av droger, falska vänner, otrogna kärlekar, oönskade graviditeter och oönskade missfall. Sensmoralen, om det nu finns något, skulle kunna uppfattas som att ingen blir automatiskt lycklig av oändliga möjligheter. Gäsp!

Tokyo natt faller därför in i bratpacker-genren av unga människor som konsumerar länder på samma sätt som de konsumerar teknologi eller accessoarhundar eller vad det nu är som gäller för tillfället. Inget nytt fenomen. Men inte heller särskilt djuplodande eller sympatiskt.

Similar Posts:

• På plats men ändå på distans i katastrofens Japan
• Jorden runt på 80 romaner
• Deckare med efterkrigstidens Japan i huvudrollen
• En icke verklig levande kärlekserfarenhet
• Mycket mer än en deckare