Dessutom skickar vi med Himalayabreven av Kristina Hård som utspelar sig i Europas huvudstäder. Och Strimmor av hopp av Ruta Sepetys som tar dig med till Sovjet och Sibirien under andra världskriget.

För att delta i utlottningen måste du svara på nedanstående frågor och skicka dina svar till redaktionen@dagensbok.com senast onsdagen den 19 oktober. Märk mejlet med ”Utlottning v. 41″. Vinnaren meddelas via mejl och på dagensbok.com

1. Vilket är ditt drömresmål?

2. Vem är din favoritförfattare utanför Sverige?

3. Har du varit i Turkiet?

Lycka till! Önskar redaktionen på dagensbok.com

Similar Posts:

• Utlottning vecka 42
• Vinn fint bokpaket!
• Vinn ”För alltid Sigge”!
• Bokutlottning v.46
• Vinn ”Det borde finnas regler”

… har ni tänkt på att det är något lustigt med Billy? Den verkar specialdesignad för att passa det svenska folkhemmet från ca 1975 framåt. En 80×200 Billy går precis på millimetern in i bakluckan på en Volvo 245. En komplett upplaga av Bra Böckers Lexikon – den gröna – går exakt in på ett hyllplan. Gamla Nordiska Familjebok, däremot, går inte in. Jag föreställer mig ett möte mellan Gyllenhammar, Bonnier, Palme och Kamprad någon sen kväll på Harpsund. Varsågoda, konspirationsteoretiker. (Jo, jag läste precis Umberto Ecos nya.)

Apropå Eco, vissa böcker är så stora att de svävar av egen kraft. Nä, tack och lov för min trogna läsplatta. Säga vad man vill om den, men den tar i alla fall inte mer plats än den faktiskt tar. Så den bryter ju inte mot köpstoppet heller…

- I don’t get your crazy system.
- System? It’s called the alphabet.
- …Huh. Would you look at that.
Jag är en rätt förutsägbar person, och ordnar alltså mina böcker i bokstavsordning efter författare. Det intressanta är att det ändå ibland uppstår små teman som man kanske inte hade tänkte på annars. Om jag, t ex, skulle ordnat böcker efter politiskt engagemang och livslängd skulle givetvis kategorin ”antifascister som dog unga” ha Bolaño och Borchert bredvid varandra. På samma sätt hamnar ju naturligtvis exilförfattare som Rushdie, Salih, Satrapi och Shafak i en enda lång radda (OK, med Sem-Sandberg någonstans där i mitten, men han behöver inte skämmas för sig). Lindgren och Lotass håller små akademimöten för sig själva, rakt ovanför Oates huvud. Här och där samlas, som vore det en tanke därbakom, t ex mordiska tonåringar

queerteman

postkolonialism

och omtolkningar av klassiska berättelser.

Att alla de här hamnar bredvid varandra är givetvis också en ren slump. I en perfekt värld hade ju Gibson och Stephenson stått bredvid varann, och Mishima och Moberg i olika rum. Men man kan inte få allt, varenda bibliotek blir, hur väl man än försöker ordna det, ett sammelsurium av historier, författare, tankar och illa stukade pocketomslag. Men är det inte det som är det fantastiska med böcker ändå – alla små dialoger de öppnar mellan oss och mellan varandra? Som sagt, jag läste precis ut Ecos rykande färska Kyrkogården i Prag (recension kommer), och bara några timmar senare snubblar jag över följande i Tranströmers Östersjöar från 1974:

Så mycket hopkurat trä. På taket de uråldriga tegelpannorna som rasat kors och tvärs på varann
(det ursprungliga mönstret rubbat av jordens rotation genom åren)
det påminner om något … jag var där … vänta: det är den gamla judiska kyrkogården i Prag
där de döda lever tätare än i livet, stenarna tätt tätt.
Så mycket inringad kärlek! Tegelpannorna med lavarnas skrivtecken på ett okänt språk
är stenarna på skärgårdsfolkets ghettokyrkogård, stenarna
uppresta och hoprasade. –
Rucklet lyser
av alla dem som fördes aven viss våg, aven viss vind
hit ut till sina öden.

Similar Posts:

• Camillas bokhylla
• Böcker och skor – eller Annas bokhylla
• Decenniets debutanter
• Emelies bokhylla
• Samtal utan fördjupning

”Som en bro mellan kulturer ska du sammanlänka öst med väst.”

Bastarden från Istanbul startar med att en ung turkisk kvinna misslyckas med att göra abort. Sedan hoppar den 19 år framåt och startar på nytt på två kaféer – ett verkligt i Istanbul, döpt efter en tjeckisk exilförfattare, där intellektuella dricker sig fulla och diskuterar vad det innebär att vara turk på 2000-talet; ett i ett virtuellt Konstantinopel, ett internetforum där greker, kurder, cyprioter och armenier i förskingringen hänger och diskuterar exakt vad det är som togs ifrån dem. Från det förra kommer Amy (eller Armanoush, om du frågar hennes fars familj), 19-årig amerikanska av armeniskt ursprung, förläst på historia; från det förra kommer Asya, 19-årig turkiska, Johnny Cash-fan och medvetet historielös. Båda har två generationer mycket bestämda familjer bakom sig när de möts i det riktiga Istanbul och får order att bli vänner, som en symbol för försoning. Så där vandrar de nu, sida vid sida, och försöker förstå sig på varann och förklara för den andra att de inte alls är klichébilden av en obildad imperialist eller en kuvad muslim med stormaktsdrömmar.

I bakgrunden ligger förstås folkmordet på armenier 1915, vilket gjort att Elif Shafak – liksom Orhan Pamuk – kommit nära att bli åtalad för att ha “förolämpat Republiken Turkiet”. Ska vi vara hårda säger det nog mer om turkiska åklagare än om Bastarden från Istanbul. Inte så att det är en dålig roman, som den första titeln från nya förlaget 2244, specialiserat på litteratur från länderna runt Svarta Havet, passar den som hand i handske. Strunt i nidbilden av icke-västerländsk litteratur som svårtillgänglig, här väver Shafak ihop ett rakt, lättillgängligt, färgstarkt och lagom exotiskt drama som borde få fans av Zadie Smith och Jeffrey Eugenides att slicka sig om munnen. Bara titta på persongalleriet: utöver Armanoush och Asya har vi Asyas alla mostrar, från den rebelliska Zeliha i kortkort och näsring (egentligen Asyas mor, men det säger man inte gärna högt) till den traditionella Banu som talar med djinner. Vi har Armanoushs skilsmässofamilj som sliter henne mellan hennes mycket amerikanska mor och hennes armeniske far. Och så givetvis de historiska flashbackarna, familjehemligheterna, recepten, tragedierna, försvinnanden, konflikter, kulturkrockar, storpolitik… allt utspelat i en av världens äldsta städer, där historien gått fram och tillbaka i tusentals år, till tonerna av The Man In Black.

Att de här båda kvinnorna, som både till det yttre och uppenbarligen även personlighetsmässigt inte kunde ha varit mer olika, var systrar och bodde under samma tak var en gåta som det nog skulle ta ett tag för henne att lösa.

Men tyvärr är det just sådana stycken, och de är många, som gör att jag inte faller handlöst. Det är lite för många symboliska sammanträffanden, lite för många konflikter som reduceras till att alla är lika goda kåldolmar, lite för mycket turistinformation, lite för många trådar som tas upp utan att leda någonstans. Bastarden från Istanbul är lite som sina karaktärer: lite osäker på vilka de är, varifrån de kommer, vart de är på väg.

Fast å andra sidan, vem är inte det? Jag dömer den kanske lite hårt. Även om hon kunde gjort mer gör Shafak mycket rätt här, och det är nog ett gott tecken att mitt största klagomål i slutet är “Men… vad hände SEN, då?”

Similar Posts:

• Vinn fint bokpaket från världens alla hörn
• Genève och Istanbul sammanflätade
• Istanbul – i en svartvit melankoli
• … och aldrig mötas de två
• Pamuks kärleksmuseum