När Betts var 16 år dömdes han till åtta års fängelse för bilstöld. I The Black Poets kunde Betts läsa till exempel Etheridge Knight som var en poet som bland annat skrev om sina erfarenheter i fängelse. Det gjorde att Betts började se sina egna erfarenheter i ett större historiskt sammanhang. Han hade själv alltid skrivit poesi, men tidigare mest som ett sätt att få flickors uppmärksamhet. Randalls antologi fick honom att se poesin på ett nytt sätt och han insåg att poet var något som han skulle kunna vara och som skulle vara meningsfullt.

När människor kidnappades i Afrika och togs till Amerika för att säljas som slavar så blev de inte bara fråntagna sin rätt till frihet, utan de blev även fråntagna sina kulturella sammanhang och sina språk. Det enda sättet att kunna göra sig förstådd blev ofta att använda förtryckarens språk, men även det uttryckssättet blev förtryckt genom en aktiv nedvärdering av deras variation av uttal, ordval och grammatik jämfört med den förtryckande befolkningens uttryckssätt.

Hur kan en person med ett sådant arv uttrycka sina livserfarenheter? Att skriva om ett pågående förtryck som har sitt ursprung i att bland annat ha blivit av med sitt ursprungsspråk – hur kan man då använda förtryckarens språk för att ge uttryck för sin egen röst?

Betts gör det med en metod som han kallar för redaction, en slags redigering, med vilken han gör språket till sitt. Enligt Oxford English Dictionary så är den vanligaste betydelsen av redaction “an act of censoring a document by removing or blacking out certain words or passages prior to publication or release, esp. for legal, security, or confidentiality purposes.” Det finns även en äldre betydelse av ordet, som betyder ungefär “reaktion” eller “motstånd”.

I Felon varvar Betts dikter som handlar om hans egna erfarenheter med erasure poems som utgår från juridiska dokument som behandlar verkliga rättsfall. I dessa dikter är vissa ord och passager överstrukna för att lyfta fram en ny betydelse genom de ord som blir kvar. En variant av de här dikterna har tidigare ställts ut som konstverk på MoMA i New York av Betts tillsammans med Titus Kaphar, konstnären som även står för Felons bokomslag.

Originaldokumenten som dikterna utgår från är skrivna på ett juridiskt språk, som inte bara påverkar ordval och formuleringar, utan även vilket typsnitt de skrivits med. Inom juridiken används en method of redaction när allt som inte är relevant för ett juridiskt fall plockas bort. I Betts redaction poems tar han bort de ord som inte är relevanta för att uttrycka det som dikterna ska förmedla.

Men det är inte bara överstrykningarna som utgör Betts redaction-metod, utan som en del av tillvägagångssättet ingår även valet av typsnitt. I Felon används ett typsnitt som heter Redaction, skapat av designerna Forest Young och Jeremy Mickel, på uppdrag av Betts och Kaphar till MoMA-utställningen.

Inför utställningen ville Betts och Kaphar ha ett typsnitt som var relevant för utställningens tema och som även kunde vara fritt tillgängligt så att det kan spridas bortom utställningens tid och rum.

Young och Mickel skapade ett typsnitt som ligger relativt nära Times New Roman och New Century Schoolbook, som är två av de vanligaste tyspnitten för juridiska dokument i USA. En skillnad är dock att Redaction innehåller “negativ yta” i form av vit yta som äter sig in i vinklar och vrår i de svarta bokstäverna. Typsnittet finns även i sju olika varianter som motsvarar sju olika stadier av nedbrytning. På typsnittets websida förklaras att den här gradvisa nedbrytningen är en parallell till marginaliseringen av många människor inom dagens rättsväsende.

Det kan vara lätt att tro att redaction-metoden, alltså att ta bort en del ord och även en del av den svarta ytan i själva bokstäverna, skulle leda till tomhet eller avsaknaden av något. I Felon leder den här metoden i stället till skapandet av något nytt: ett nytt perspektiv, en ny form, ett nytt budskap. I stället för att göra människorna som de juridiska texterna behandlar osynliga så ökar deras synlighet.

Similar Posts:

• Den fängslades erfarenheter
• Våldet som fortsätter
• Poesihistoria
• Att slita bort någonting och visa vad de aldrig har sett
• Poetiska stillbilder om liv och död

Tack och lov finns det de som gör något aktivt för att bevara den del av vår historia som ligger utanför den huvudfåra som får mest resurser och uppmärksamhet. En sådan person som hjälper oss att inte tappa betydelsefulla poeter är Dudley Randall. 1971 publicerades första upplagan av hans antologi The Black Poets, en omfattande översyn och orientering av afroamerikanska poeter.

Boken är kronologiskt ordnad och börjar med ”Folk Poetry”, indelad i ”Seculars” och ”Spirituals”, med de dikter som burits fram i muntlig tradition och som saknar tydlig upphovsperson. Tack vare Randall är de inte bara nerskrivna utan även spridda till nya läsare. Många av dem handlar om den hårda fångenskapen och längtan efter frihet. ”It is important that folk poetry be included because it is the root and inspiration of later, literary poetry”, skriver Randall i sin introduktion till boken.

De första afroamerikanska poeterna, skriver Randall, imiterade vita poeter och skrev för vita läsare. Phillis Wheatley, född i Västafrika och kidnappad och såld som slav som sjuåring till en familj i Boston 1761, skrev poesi med Pope och Dryden som förebilder, men inte utan att lägga till sitt eget perspektiv. Även under det tidigare 1900-talets Harlemrenässans skrev till exempel Countee Cullen inspirerad av Keats och Housman och Claude McKay skrev sonetter influerade av Wordsworth och Milton, innan de båda utvecklade en mer distinkt egen poetisk stil.

Indelade i avsnitten ”The Forerunners”, ”Harlem Renaissance”, ”Post-Renaissance” och ”The Nineteen Sixties” presenteras dikter av en lång rad poeter som haft en viktig roll i poesihistorien, inklusive stora namn som Paul Laurence Dunbar, Langston Hughes, Robert Hayden, Gwendolyn Brooks, Imamu Amiri Baraka and Sonia Sanchez.

Men den poet som fastnar särskilt hos mig är en av de tidigaste namngivna poeterna, Lucy Terry, som precis som Phillis Wheatley skrev under 1700-talet. En endaste dikt av henne är med i antologin, ”Bar Fight” från 1746. Det lär vara den enda bevarade texten av Terry, trots att hon var känd både för diktning och annat skrivande under sin livstid. En nästan-raderad poet och skribent ur litteraturhistorien, som jag inte skulle ha stött på alls om det inte vore för Dudley Randall.

Similar Posts:

• Att uttrycka fångenskapen
• Jag vill ha mindre och mer!
• Ny Poesi – en litteraturgärning där poeternas intentioner berör
• Poesi som fallit i glömska
• En plats i världen kan också vara en plats i poesin