Dorthe Nors Rymd handlar om att leva instängd i murar man själv har satt upp, och plocka ner dem sten för sten. Nors, som är internationell erkänd och finns översatt till 25 språk, skriver stramt och med meningar som pendlar mellan tanke och handling:

Vi måste vara som redovisningskonsulter: Data kan bara tolkas trovärdigt om man inte förivrar sig, och där hade hon hinkens handtag i handen.

Vi får följa Gunn under vårhalvåret och i takt med att världen tinas upp verkar Gunn också göra det. Hon hanterar en tillvaro där hon vill fortsätta ta hand om honom som hon kallar ”pojken”, men samtidigt vet att hon måste släppa taget om – han är vuxen nu, och dessutom är han inte hennes. Gunns minnen från barndomen sipprar in i nuet, hennes blick på omvärlden är avvaktande och ibland avslagen: Gunn är en kvinna som, kan man läsa både på och mellan raderna, har blivit sviken av andra människor och som har behövt vända sig till mätbara fenomen och storheter som, i alla fall på pappret, får mänskliga relationer och problem att bli små. Under denna vår i sin gammelfasters hus lär hon sig dock att ingen människa är en satellit, och att moderskap – eller i alla fall mentorskap – kan komma i olika former.

Tyvärr är det irriterande att befinna sig i Gunns huvud, eller i alla fall i Nors skildring av hennes tankevärld. Rörelserna från det inre till det yttre, upphackandet av språket, Gunns utstuderade sätt att hantera övermäktiga känslor genom att kasta ur sig ”Betelgeuse” i tid och otid skaver och tar fokus från de teman som trots allt är stora och viktiga i den här boken. Dessutom går det för långsamt, är för långdraget. I slutet är man glad för Gunns skull när hon tycks ha kommit över sin ensamhet, men också lite för sin egen skull. Hennes tankeflöde har pågått länge då, äntligen händer något som är viktigt på riktigt.

Similar Posts:

• Små stora betraktelser
• Fingret, linjen, kartan
• Förutsägbart om familjehemligheter
• Upphöjd vardagstristess
• Det går aldrig som man tänkt sig

”Vänskap är som spår i sanden
de måste ständigt trampas upp”

Ungefär så här tycks Dorthe Nors närma sig en linje på kartan, närmare bestämt den danska västkusten. Hon växte upp i det inre av Jylland och blickade ut över åkrar och fält. Att bekanta sig med havet var inte självklart. Men vid utflykterna under barndomens somrar började någonting gro i henne. Oberäkneliga vågor fascinerade. En gång när hon var elva år förde strömmen ut henne men mamman hann greppa hennes ben och dra henne tillbaka.

Nors berättar att hon haft perioder när staden betytt mer för henne. Studier och en ständig kunskapstörst har fyllt vardagen. En annan sida i henne längtade bort från det urbana. Idag äger hon en boning vid kusten, där hon kan fyllas av den stora respekt hon känner inför havet och dess krafter.

I 14 essäer formar sig tankar kring behovet att finna sig en plats. Inte nödvändigtvis i betydelsen att äga ett ställe utan mer att hitta sin omgivning. Där får känslan av tillhörighet breda ut sig.

Nors essäer är varken självupptagna eller högtravande. Hon är en jordnära berättare utan krusiduller. Resorna gör hon högst konkret i en bil som tar henne till danska småstäder. Fingret följer linjen på kartan i en vägatlas hon fått av föräldrarna. På några utflykter har hon med sig Signe Parkins, vars illustrationer smyckar inledningen till varje essä. Nors träffar personer som kan öppna fyrtorn, visa konstverk i säsongsstängda byggnader eller berätta anekdoter.

De personliga betraktelserna vävs samman med inslag från naturvetenskapliga, konstnärliga eller politiska ämnesområden. Saker är inte alltid som de ser ut på ytan. Gifter har dumpats och övertäckts med betong. Kyrkvalvens medeltida målningar visar på konstnärens brinnande intresse för ett motiv men nonchalans för annat. Att bli del av lokalbefolkningen tar tid. Vilka frågor hon som ”utifrån kommande” kan yttra sig om är ingen enkel historia.

Många gånger påminner Nors essäskrivande om Bodil Malmstens betraktelser av livet i Finistère. Ett visst systerskap ser jag också med Kerstin Ekman, som dessutom är citerad på ett ställe. I deras anda formar Nors sina tankar i en ton av frustrerad vänlighet. Närheten till människorna och kustlinjen tar sig många uttryck. Den ömsesidigt visade omsorgen mellan föräldrarna och henne är fin läsning.

Jag tycker om texternas blandning av trivsamhet och vässad analys – att Nors inte nödvändigtvis vill stryka alla medhårs. Volymen i sig är vacker både utanpå och inuti. Att vilja slå rot på en plats med vidsträckta vyer är fullt förståeligt och även lusten att vilja skriva om det.

Similar Posts:

• Rymd och relationer ute på danska landsbygden
• Små stora betraktelser
• Melankolisk fråga med hoppfullt svar
• Arbetarlitteratur för 2000-talet
• Vindlande och tankeväckande havshistoria

Berättelsen om Minna är en prosalyrisk historia med spänstiga enradiga meningar och oväntade, ofta humoristiska vändningar. Minnas pojkvän Lars har gjort slut, ”raderat” henne via sms. Hon ber honom utveckla varför och får strax svar i ett nytt meddelande:

Men jag är ju inte förälskad i dig. Lars har alltid förstått att fatta sig kort. Minna kan inte krama ur honom mer. Lars är en mur. Lars är en igelkott.

Igelkotten Lars verkar dessutom väldigt förtjust i Linda Lund, ”en kanonkula i promenaddräkt”.

Minna som nu blivit av med sin kärlek saknar också andra saker i livet som ett barn och en replokal för sitt musicerande. Hennes relationer med andra – vänner, familjemedlemmar och kurskamrater – frestar på. Hon bestämmer sig för att göra slut med de som besvärar henne, skaffa sig ett ”skitstövelfilter” för att sålla bort en alltmer krävande omgivning.

Någon tröst får Minna ur ett par böcker av filmskaparen Ingemar Bergman. De bär hon ständigt med sig, resonerar, citerar och reflekterar kring.
Så småningom reser Minna bort från allt, till Bornholms klippor, där livet plötsligt ter sig som så mycket ljusare. Kanske fixar sig både det ena och det andra med tiden.

Lika språkligt spänstiga, men innehållsligt betydligt mörkare, är de 15 novellerna i samlingen Kantslag. De korta berättelsernas ögonblicksbilder växer till livshistorier som plötsligt viker av på nya stigar. Det är skissartat och skenbart enkelt berättat i en helt egen ton. Under ytan finns djupet och en kvardröjande känsla av fara och obehag.

Det kan handla om mannen som surfar på kvinnliga mördare när frun gått och lagt sig, eller om reflektioner i en frisersalong. I den beklämmande historien Mamma, mormor och moster Ellen möter vi en normlös, kanske psykiskt sjuk mamma som bryter alla tabun i relationen till sina barn.
Ofta handlar det om människor i beroendeställning, det kan vara djur, barn, makar eller helt enkelt deprimerade personer. Kärnan är den spänning som uppstår då vardagliga och alldagliga miljöer blir skådeplats för existentiella trauman.

I titelnovellen Kantslag (en trumterm) begrundar en kvinna, förkrossande reducerad, sina blåmärken. Mannen själv hade ju varnat henne. ”Det måste finnas en orsak och felet borde i första hand ligga hos en själv” tänker hon.

Hela volymen passar väldigt bra att diskutera i en läsecirkel. Den är kort, den är ”lättläst” och den lämnar tusen uppslag för samtal.

Enligt förlaget har Dorthe Nors tagit världen med storm då böckerna nyligen översatts till engelska. Den svenska pressen har också skrivit positivt. Är du nyfiken på Dorthe Nors finns flera intervjuer på hennes egen webbsida http://www.dorthenors.dk/

Similar Posts:

• Fingret, linjen, kartan
• Rymd och relationer ute på danska landsbygden
• Att skriva genom smärta
• Komprimerade noveller
• Ape Logic