I Skymning över Svarta havet får man följa den unga kvinnan Nora på väg in i vuxenlivet. Hon och hennes vän och senare pojkvän, Gigi, springer omkring ganska sorglöst i staden Mangalia, med det stora havet ständigt närvarande. Det är färgrikt och målande, snabba känslokast och en smula rörigt i Noras värld. Hon när en dröm om att bli konstnär, och börjar på konstskola i Bukarest. Allt löper på tämligen sorglöst. Författaren har ett lätt och svepande språk, men historien lyfter liksom aldrig. Det blir schablonartat. Som när ett kapitel kallas ”Mina konstlektioner i Bukarest och cirkusen”. Den obligatoriska, säregna zigenerskan, vis som få, med en förmåga att ”se igenom allt”, finns där. Pojkvännen Gigi kommer från den turkiska delen av stan.

Det blir fest och ”Vårnatten fylls av havets rastlösa brusande och de blommande träden fäller sina knoppar i den salta vinden.”

Det hörs skratt och orientalisk musik som låter som en blandning av zigenarmelodier och rumänska folksånger men samtidigt är något helt eget. Doften av turkiska desserter tränger ut på gatan. Alla har visst fest inatt. Aprikosträdet framför huset skakar sina grenar så att dess rosa blommor faller ner över oss som mjuk snö.

Ja, så fortsätter det. ”Livet är ljuvt och äventyrligt, ett mjukt gungande nöjesfält eller en lekfull balett.”

Först när Nora blir gravid och måste göra abort kan jag känna att historien blir något mer angelägen. Aborten, som är absolut förbjuden under denna tid, skildras tätt och intensivt. Så ock det efterföljande angiveriet och dess följder. Men det är bara några sidor.

Så, tyvärr. Har man blivit bortskämd med lysande rumänska författare som Herta Müller och Mircea Cărtărescu, väger Domnica Radulescus förmåga att berätta alltför lätt och jag kan inte annat än andas ut när jag läst sista sidan.

Att läsa istället: Den ocensurerade versionen av Flackland, Herta Müllers debutbok, eller varför inte Skräpliv – rumänska berättelser, en antologi med rumänska noveller.

Similar Posts:

• Diktaturens brutalitet och skönhet
• Monolog för två om att tystna – och skriva
• Kritiken lyser starkt efter censurens fall
• Vad är Orbitór?
• ”Rasa mot att ljuset dör!”

SM i poetry slam innebär fyra dagar fulla av poesi. Workshops, kända poeter som uppträder, men framför allt Sveriges just nu bästa poeter, som under onsdagen, torsdagen och fredagen verbalt slåss för att komma med i lördagens stora final. Poeterna tävlar både i lag och individuellt, och förra året hade vi det här i Malmö. Då var finalfältet späckat av nykläckta tävlanden, som var unga och inte kända sedan tidigare år. Vann gjorde Nino Mick, historiskt sett den första transperson att ta hem titeln. Hen diktar om BDSM-sex och könsidentitet, bland annat, och har under året som gått turnerat flitigt runt i landet.

Estradpoeter, eller slammare som tävlande poeter kallar sig, får ofta höra att rörelsen de tillhör innebär lite sämre poesi, lite mindre seriöst (eftersom det oftast inte är publicerat i bokform, utan fokus på uppträdandet), lite närmare standup och billiga poäng, istället för svårförstådd lek med ord, som kräver tid och begrundan för att sjunka in. Och ja, visst är det det ögonblickliga som räknas. Humor gynnas ofta framför andra beröringspunkter, och det svårförstådda blir oftast obegripligt, när du har tre minuter på dig att nå publikens gillande.

Men hej! Det är också själva vinsten. Grejen. Att gå på ett poetry slam är att frivilligt sprätta upp sin bröstkorg och våga ta emot. Se och uppleva poeter som levererar dikter med hela kroppen. Alla möjliga ämnen avhandlas. På alla möjliga sätt. Ta med ett anteckningsblock, du kan bli inspirerad! Risken finns att du börjar gråta, börjar skratta, blir lycklig. Läs mer om SM i Umeå här.

På dagensbok började veckan med Cecilias recension av Anneli Jordahls Låt inte den här staden plåga livet av dig, Mona. Cecilia ger en femma, och tycker att Jordahl förvisso skickligt skildrar alla små detaljer som påvisar de stora skillnaderna mellan olika klasser och mellan kvinnor och män. ”Men till skillnad från hennes tidigare romaner tycker jag inte riktigt att den här berättelsen lyfter. Mona blir inte mer än en representant för sin klass och sitt kön”.

Idag kan ni läsa Tones recension av Olle Thörnvalls Vägen till Dunnet Landing: En resa i New England. En essäsamling som Tone tycker är behaglig att läsa. En trevlig essäsamling om litteratur, naturen och resande.

Joel har till onsdagen läst Hilding Kvists minnen av Thomas Tidholm, som han beskriver som korta anteckningar om ett liv i Hälsingland under tidigt nittonhundratal. Han ger boken 9 i betyg, ”så ganska bra med andra ord”.

Veckan avslutas med Ninas recension av Skymning över svarta havet, av Domnica Radulescu. ”En färgstark, något ojämn, roman om rumänska Nora”, beskriver hon den som.

Trevlig läsning över långhelgen! Och hoppas vi ses i Umeå.

Similar Posts:

• Lite lyckopirr i höstmörkret
• Musten blir till mos
• De små människornas skildrare
• Poesibokmässa, läsningar och världspoesidagar
• Det kallas ensamhet