Det är intressant hur en viss tecknarstil kan föra med sig så mycket annat: en känsla av autenticitet, sanningsanspråk, äkthet. Bekännelse. De svartvita, lite naivt tecknade serieromanerna blev liksom 90- och 00-talens bekännelselitteratur, en variant på 70-talets ”det personliga är politiskt” där det personliga kanske mest var … personligt. Navelskådande vore väl den lite nedsättande termen, men eftersom navelskådande är en gren de allra flesta av oss är jäkligt bra på kan det ju också innebära ganska hög igenkänningsfaktor.

När det växer fram likhetstecken mellan stil och innehåll på det där sättet så kommer författare och läsare naturligtvis att testa gränserna däremellan på olika sätt. Det självbiografiska kan bli en läsart man som författare får svårt att skaka av sig, men det kan också vara en författarstrategi som ger en skildring en särskild sorts tyngd.

Det Henrik Bromander gör i Smålands mörker kan kanske beskrivas som en variation på exempelvis Mats Jonssons självbiografiska serieprojekt. Huvudpersonen i Smålands mörker heter visserligen inte Henrik Bromander utan Erik Holmberg, han växer i upp i Nässjö och inte Växjö, och så vidare och så vidare – men stilen och det faktum att Erik också läser och ritar självbiografiska serier är tillräckligt för att få mig att återvända till författarpresentationen och undra om det är självbiografiskt det är. Ser författarporträttet ut som en person som haft fascistsympatier, suttit i fängelse för grov misshandel och sedan gjort en serieroman om det?

För just det, Erik Holmberg är inte Mats Jonsson. De tecknar sina liv, de växer upp missförstådda i småstäder, men där Mats Jonsson hänger på Söder, lyssnar på indiepop, jobbar på Galago och så småningom köper bostadsrätt och tampas med lekskolekooperativ, idoliserar Erik Yukio Mishima, plockar på sig järnrör och tycker att Galago är ”helt vänstervriden. Jag skulle skämmas att vara med där” – ”skott i nacken på dem bara”. Själv hamnar han som sagt i fängelse, och den enda av hans polare som blir någon sorts väletablerad vuxen är den tidigare fascistsympatisören som jobbar kommunpolitiskt för Sverigedemokraterna.

Erik Holmberg är väl kanske killen som inte blir utgiven på Galago, vars fanzine Ansikte istället trycks upp bland annat på kopiatorn i personalrummet på Hällbyanstalten och finns infogat som sorgkantade stråk i Smålands mörker. Han är killen vi möter första gången när han som barn väcks av ett fyllegräl mellan föräldrarna, skilsmässoungen med en alkoholiserad och alltmer psykiskt utflippad pappa, vars enda trygghet är en gammal farfar full av historier om forna marknadsdagar och facklig kamp på SJ, på den tiden när Nässjö var en järnvägsknut av viss betydelse.

Erik är, kan jag inte låta bli att tänka, klasskamraten från högstadiet vars blick man så diskret man bara kan undviker när man möter honom på stan. (Kanske i en Doktor Kosmos-låt, kanske inte.) Killen som odlar sitt förakt för svaghet grundat just i erfarenheten av att vara svag, ett slags önsketänkande ”aldrig mer”. Killen som blir påsatt i skogen bara när killen han träffar är dyngrak nog för att våga smita ifrån fru och barn. Killen vi helst inte vill veta att vi skulle ha något som helst gemensamt med.

Det är vad Henrik Bromander fyller den där förment självbiografiska tecknarstilen med i Smålands mörker. Erik hade kanske kunnat tänka på det som en slags gerillakrigsföring.

Similar Posts:

• Två sidor av utsatthet
• Livspusslet à la Mats Jonsson
• Av typen ”Svensk självbiografisk ångestserie”
• You say potato, I say potato, you say tomato, I say tomato
• Det är synd om människorna

”¢ rita ett gäng lika stora rutor på ett papper
”¢ ta en penna (en, linjerna ska vara lika tjocka) och rita sådär medvetet fult
”¢ fyll i med svart där det ska vara svart
”¢ kom ihåg att det du ritar ska vara (pseudo)självbiografiskt och handla om pinsamma, jobbiga och superprivata (pseudo)minnen
”¢ om du är kvinna är det bra med extra mycket fokus på sexism
”¢ fula kukar är alltid ett plus
”¢ kroppsutsöndringar är alltid ett plus
”¢ sex ska helst vara äckligt
”¢ om sexet inte är äckligt utan ömsesidigt trevligt ska sexet se äckligt ut, testa att rita tungor som sticker ut och mycket saliv

Hon syftar på Mats Jonsson och Nina Hemmingsson, och indirekt på andra namn som Åsa Grennvall, Sara Olausson, Daniel Ahlgren och Coco Moodysson.

En nyutkommen serieroman som helt friktionsfritt kvalificerar i genren är Daniela Wilks Banglatown. Wilks berättar i en intervju att hennes stil är ”väldigt Do It Yourself”, att det ”ser lite hemgjort och personligt ut”, ”kanske att man ser lite blyertsstreck här och var”, samt att det beror på hennes tidigare indiepoparskap och flitiga fanzineläsning.

Berättelsen om psykologstudenten mellan 20 och 30 som flyttar till London är så solskensdeppigt naivistisk och utlämnande tragikomisk att det nästan kunde ha förväntats av en parodi. Det är jobbigt att vara hemifrån, jobbigt att plugga och jobbigt att se fattiga på gatorna. Det är göra slut-gråten och inte cool nog-osäkerheten och nyförälskad+bakfull-promenaden. Och det är, förstås, generöst med textrader från tids- och platstypisk musik i bakgrunden.

Men att avfärda en berättelse som överflödig på grund av sin överensstämmelse med andra seriealbum som fått stort genomslag vore orättvist.

Att färgtuscha på mellanstadienivå, att rita svettdroppar från den som är nervös och spiraler från den som är hög eller full och kombinera det med förvirringen, relationstrubblet, hypokondrin och ensamhetskänslan hos en ung vuxen har en stor fördel: det är avväpnande. Det är öppet och plågsamt roande. Banglatown är ett utmärkt exempel på det.

Därför kan jag inte värja mig mot övertydligt levandegörande detaljer som en moderiktig rumskompis fnysning åt ett par färgglada gardiner, den skelögda blicken hos en nypårökt rosenkindad missbrukare eller huvudpersonens eget överspel till ansiktsuttryck.

Den är svår, den där berömda balansen mellan personligt och privat. Lika svår är den mellan enkelt och banalt. Men ibland måste man inte klara den felfritt för att leverera något värdefullt. Den kraft som bär Daniela Wilks berättelse kan sammanfattas som ren och okonstlad uppriktighet.

Similar Posts:

• Osäkrandet av en genre
• Suveränt om känslomässig försummelse
• Love is always over in the morning
• Att försona sig med Fucking Kramfors
• ”Do you love me? If you do, I’m thankful”