Det engelska ordet nudge betyder en mild knuff eller puff. Det är så författarna vill beskriva den libertarianska paternalism som de lanserade i och med den här boken. Ett ganska motsägelsefullt begrepp egentligen, men klart mer attraktivt än vad orden står för separat. Libertariansk paternalism handlar mycket om att konstruera val som faller så väl ut som möjligt för den enskilde individen. I boken kallas det choise-architecture och fokus ligger på stora val de flesta människor måste göra någon gång i livet och där myndigheterna på ett eller annat sätt är inblandade. Det handlar om bland annat pensionssparande, bostadslån, studielån, sjukförsäkring och utbildning.

Den libertarianska paternalismen bygger på ekonomisk-psykologisk forskning av främst Daniel Kahneman och Amos Tversky. I boken läser vi om hur människor fungerar när det gäller att fatta ekonomiska beslut. Här lär vi känna de två helt olika arterna Homo Sapiens (Människan) och Homo Economicus (Ekonen). Ekonen är den rationella varelsen som alltid fattar logiska och väl underbyggda beslut medan Människan ofta är irrationell och, tja, mänsklig helt enkelt. Livsavgörande beslut kan fattas på egendomliga grunder eftersom Ekonen inte har något att säga till om när Människans intuition tar över.

Det handlar alltså om hur myndigheter, institutioner och företag kan underlätta för individen att fatta ett beslut som är mest gynnsamt utifrån de individuella förutsättningarna. Att ge dem en knuff i rätt riktning. I Sverige som har en lång tradition av paternalism är vi ganska snabba på att vifta med lagförslag och andra regleringar, medan det i USA alltid har haft hög prioritet att låta individen styra sina egna livsval så långt som möjligt. För att kunna motivera användandet av ordet libertariansk i den här metoden krävs det att individen alltid har en möjlighet att inte välja någonting alls och gå sin egen väg. Ett opt-out-alternativ. Författarna poängterar också att det inte är en utökad stadsmakt det handlar om, utan ett bättre sätt att utöva denna makt.

Människor blir manipulerade hela tiden, och de psykologiska mekanismerna som nu är vetenskapligt belagda har slipade politiker, säljare, reklamfolk och andra haft intuitiv kunskap om väldigt länge. Manipulation är oundvikligt, även ett slumpmässigt sammansatt valscenario påverkar oss i någon riktning. Personligen tycker jag nog att det känns okej att de som manipulerar gör det för att förmå mig välja ett alternativ som är mest fördelaktigt för just mig. Men det är en balansgång som kräver att staten gör sig förtjänt av medborgarnas förtroende. I många dylika valsituationer finns det också en standardinställning som automatiskt börjar att gälla ifall individen underlåter att välja. Den skall då vara utformad så att den tillgodoser individens intressen på ett långsiktigt plan.

Thaler och Sunstein gillar båda den fria marknaden och individuell valfrihet. Men de är inte ortodoxa libertarianer, utan av den uppfattningen att den fria marknaden inte löser alla problem. Särskilt inte i en värd som är så komplex som den vi lever i idag. De anser att det är fullt motiverat och moraliskt riktigt att hjälpa individer i beslut som väldigt få har möjlighet att överblicka konsekvenserna av. Libertariansk paternalism skall inte placeras på den politiska höger-vänsterskalan, utan är ett icke-ideologiskt instrument som kan användas till att uppnå önskvärda samhälleliga mål. Det handlar inte bara om individuella ekonomiska frågor. De olika strategierna som beskrivs i boken kan med fördel användas för att nå såväl miljö som hälsovinster.

Boken är full med exempel på framgångsrika tillvägagångssätt och kommer också med intressanta förslag. Bland annat att avskaffa rätten att stämma den amerikanska sjukvården. Ja, boken berör nästan uteslutande fenomen i det amerikanska samhället. Några exempel från andra delar av världen finns dock med. Till exempel det svenska premiepensionsvalet. Författarna är inte imponerade av dess valarkitekter. Medborgaren tvingas välja mellan så ohyggligt många fonder att det blir en omöjlig uppgift. Systemet får dock plus för en väl sammansatt fond till de som inte gör ett aktivt val.

Trots att merparten av boken handlar om det amerikanska systemet och dess utmaningar är det högintressant läsning för alla som är intresserade av samhällsfrågor. Dessutom är den lätt att ta till sig och väl strukturerad till sin form. De många praktiska exemplen gör att poängerna med modellen blir tydliga och övertygande. Min förhoppning är nu bara att de som sitter och syr ihop det svenska premiepensionssystemet har läst den här boken och övrig forskning i ämnet. Då kanske det blir något vettigt av det där systemet någon gång.

Similar Posts:

• Guide över människans ofullkomlighet
• När icke-rationalitet får fritt spelrum
• En bok som förtjänar uppståndelse
• Snygg sågning av diverse vetenskaper
• ”Wall Street vann (så varför är de så oroliga?)”

Inledningsvis blir jag lite konfunderad av den raljanta tonen och Talebs kängor åt precis alla håll. Det känns lite värdsmästarvarning på honom och jag tänker i mitt stilla sinne att det måste vara outhärdligt att umgås med en sådan besserwisser. Människor är ju människor för tusan. Det går väl inte bara att bestämma helt plötsligt att nu ska vi bli helt rationella och förnuftiga. Men min misstänksamhet mot författaren försvinner ju längre in i boken jag kommer, för när jag får följa hans tankegångar från början till slut känns alla dessa kängor helt rätt placerade. Och nu vill jag inget hellre än att han ska sitta i mitt vardagsrum och prata om sina viktiga tankar.

En svart svan är en osannolik och oförutsägbar händelse som får stora och oöverblickbara konsekvenser. Typiska svarta svanar är terrorattentaten i USA den elfte september 2001 och jordbävningen i Japan 2011. Taleb vill i sin bok göra oss uppmärksamma på att dessa svarta svanar ständigt lurar bakom hörnet, och att en gör bäst i att vara medveten om dem. Alla svarta svanar kanske inte är så dramatiska som de ovan nämnda, men ändå. Blotta medvetenheten om dess eventuella existens kan dock förvandla dem till grå svanar. Det vill säga händelser som en på ett eller annat sätt har förberett sig mentalt för. En värsta-tänkbara-scenario-filosofi ungefär.

Taleb hatar gausskurvan. Han tål inte att ekonomer, prognosmakare och analytiker använder gausskurvan till precis allting. För att åskådliggöra sitt resonemang har han skapat två världar. Mediokristan och Extremistan. I Mediokristan är livet förutsägbart och stabilt. Det som mäts är längd, vikt och andra fysiska och biologiska företeelser. Det är där gausskurvan hör hemma. I Extremistan däremot kan vad som helst hända, det är här de svarta svanarna bor. En enda oförutsägbar variabel kan kullkasta en teori och göra gausskurvan fullständigt inadekvat. Trots detta beter sig den finansiella världen som om den globala ekonomin är stabil och förutsägbar, gör beräkningar hit och dit och använder matematiska formler. Mäter världen som om vi bodde i Mediokristan när vi i själva verket bor i Extremistan nu för tiden. Förkastligt enligt Taleb.

För det är den ekonomiska världen författaren är mest arg på. Han sågar Nobelpriset i ekonomi jäms med fotknölarna. Det är han i och för sig inte ensam om att göra, men han gör det med sådan uppriktig indignation att jag bara älskar det. De enda ekonomipristagare han inte hånar är Daniel Kahneman och Friedrich Hayek. Tvärtom anser han dessa två herrar vara stora tänkare.

Bland de få andra tänkare som åtnjuter Talebs respekt återfinner vi Karl Popper, Benoît Mandelbrot och Henri Poincaré. Och bara för att jag gillar Nassim Taleb så himla mycket känns det som att jag genast måste sätta mig ner och börja studera fraktaler och vetenskapsteori. Det är det han själv har gjort. Läst oändliga mängder litteratur i alla olika genrer. Sedan har han läst ännu lite till och funderat och jämfört. Tidigare använde jag ordet världsmästare, fast inte på ett bra sätt. Jag skulle efter att ha läst boken vilja påstå att han är det på riktigt. Världsmästare i praktisk filosofi.

Den svarta svanen är ett nöje att läsa. Läsaren utmanas att släppa inarbetade tankesätt och tänka nytt. Helt nytt. Jag blir även varse min egen dumstrut. Det känns förstås inget vidare, men när jag väl svalt förtreten känns det bara befriande att kasta den på skräphögen. Och trots allt får mitt personliga strutsande inte katastrofala globala konsekvenser, utan det är mest jag själv som blir lidande.

Similar Posts:

• När icke-rationalitet får fritt spelrum
• Guide över människans ofullkomlighet
• En knuff i en fördelaktig riktning
• Marknadsdemokrati – En testballong
• En förutsättning för att förstå vår samtid

Du kanske är en av de som sett Youtubeklippet med basketmatchen och gorillan. Nu kan du sluta känna dig dum för att du inte såg gorillan. Du borde snarare känna dig lite dum om du såg den! Gorillan i basketmatchen är ett typexempel på forskningen kring människans två olika sätt att tänka. Snabbt och långsamt. Eller System 1 och System 2 som Kahneman kallar dem, där System 1 är intuitivt och System 2 är resonerande.
Det är alltså intuition kontra intellekt det här handlar om, och det avhandlas grundligt i bokens fem kapitel.

Boken handlar om mycket, men framför allt handlar den om val och beslut. När han pratar om de två arterna, den rationella Ekonen och den intuitiva Människan, kommer jag osökt att tänka på Mr. Spock i Star Trek. Vad Mr. Spock tänker, säger och gör är fullkomligt logiskt och rationellt. Men han är vulcan, inte människa. Han förstår helt enkelt inte varför Kapten Kirk väger in till synes helt irrelevanta faktorer i sitt beslutsfattande.

Människan är förvisso kapabel till att tänka logiskt och rationellt, men det som gör en människa till just Människa är att hon automatiskt bortser från logik om det samtidigt är något annat som talar till henne intuitivt. Experiment efter experiment visar på ett rörande sätt att människans hjärna väljer helt efter sina märkliga automatiska metoder. Försökspersonerna ignorerar relevanta fakta och statistik på ett sätt som till exempel en vulcan aldrig skulle göra. Inte ens högintelligenta försökspersoner, personer med utbildning i statistik och logik eller Kahneman själv kan sätta System 1 ur spel.

Den här forskningen har väl högst relevans vad gäller ekonomi, juridik och samhällsbyggnad, men eftersom jag inte sysslar med någotdera läser jag boken i egenskap av människa. Kahneman tar mig i handen och lotsar mig genom prospektteorin och begrepp som affektheuristik och orsaksstereotyper, och jag förstår vad det är han pratar om, och varför det är viktigt. Hela tiden kan jag relatera till situationer i mitt eget liv, och jag kan uppriktigt säga att Kahneman förser mig med verktyg som ökar min potential att bli en bättre människa.

Det hela har ju en svindlande filosofisk dimension också. Tanken om människan som rationell varelse, vad gör vi nu med den? Kan man kalla det för fria val när människans beslut är styrda av automatiska processer?

Språket är mjukt och tilltalande, översättaren Pär Svensson har gjort ett fint arbete, och han är också nominerad till årets översättare med den här boken. Dock har det smugit sig in ett litet korrekturfel som gör att jag hajar till lite i min läsning, eftersom texten annars flyter fritt.

Det finns några underbara formuleringar, en del är oerhört roliga och en del är bara väldigt fina.

Antal samlag minus antal gräl

Algoritmen för ett lyckat äktenskap, apropå att man kan räkna ut det mesta med en enkel formel. Inklusive ånger, bitterhet och besvikelse.

De som vet mer gör något bättre prognoser än de som vet mindre. Men de som har störst kunskap utvecklar en uppblåst illusion om sin kompetens och får en överdriven tilltro till sin förmåga.

Apropå att tro sig kunna förutse det oförutsägbara.

Jag hävdade att det var rimligt att säga att ”Helen var lycklig i mars månad” om:

Hon ägnade den mesta tiden åt aktiviteter som hon hellre fortsatte med än avbröt, sällan hamnade i situationer som hon ville fly ifrån och – detta är viktigt med tanke på att livet är så kort – inte befann sig alltför länge i tillstånd som hon varken ville fly från eller stanna kvar i.

Apropå upplevt välbefinnande.

Boken är dedikerad till Kahnemans vän och forskarkollega Amos Tversky som gick bort 1996. De har utvecklat teorierna tillsammans, och skulle ha fått ekonomipriset tillsammans. Det märks att dessa briljanta hjärnor hade roligt i sitt arbete. Deras samtal förde dem hela tiden ut på nya obekanta marker som de var tvungna att undersöka närmare, och det är vi mycket tacksamma för. Hela boken känns kärleksfull och ödmjuk, och trots att vi är lite dumma och lättmanipulerade så är det ändå underbart att vara människa.

Similar Posts:

• När icke-rationalitet får fritt spelrum
• En knuff i en fördelaktig riktning
• Snygg sågning av diverse vetenskaper
• Fascinerande och skrämmande om dåtid och framtid
• Spännande tankar i (för?) kort format

Behavioural finance översatt till svenska blir ungefär beteendebaserad finansiell ekonomi. Ämnet är sprunget ur den moderna forskningen inom ekonomisk psykologi, och visar att människan har väldigt svårt att frigöra sig från de impulser som styr tankebanor och handlingsmönster, alldeles oavsett dennes plats i den finansiella hierarkin och påstådd expertis.

Med kunskaper om behavioural finance får investeraren den insikt som behövs för att förbereda och försvara sig. Man har fortfarande ingen garanti för att slå marknaden men man får i alla fall mycket goda chanser att vinna över sig själv. Man kan se till att besluten blir så rationella som möjligt och att risken för katastrofala förluster blir så liten som möjligt.
Just därför framstår det som konstigt att de finansiella utbildningarna i stort sätt ignorerar behavioral finance och behåller fokus på den traditionella finansteorin från 1960- och 1970-talet.

Jag kan inte annat än hålla med Riple om att det är märkligt att det inte är ett obligatorisk ämne på våra handelshögskolor. Om man tittar i backspegeln så borde det ligga i allas intresse att försöka åstadkomma någonting som i alla fall liknar balans på finansmarknaden.F. A. Hayeks fria marknad med perfekt balanserad prissättning kan inte komma till stånd då aktörerna är allt annat än oberoende av varandra. Även om viljan finns kan människan inte undgå att påverkas av information i form av analyser och prognoser. Massans visdom blir till massans dårskap, och harmonin uteblir.

Hur kan man försvara att lära ut någonting som inte stämmer, och tycks bidra snarare än motverka finansiella kriser? Och hur kan man prioritera detta före något så allmänt nyttigt som att lära ut att skydda sig mot förutsägbara mentala misstag? Hur kan vi överhuvudtaget acceptera att de som tar hand om våra pengar inte har en aning om vilka de förutsägbara misstagen är?

En viktig allmänmänsklig kunskap Riple delar ut i sin bok, är att blotta tanken på pengar gör någonting med oss som människor. Det räcker att kasta en blick på en bild av sedlar för att vi skall handla på ett mindre hjälpsamt sätt gentemot våra medmänniskor. Någonting händer i hjärnan. Tankarna går då osökt till de summor som hanteras dagligen på finansmarknaden. Jag tänker att människan kanske inte har kapacitet till att framleva sina dagar i ett sådant sammanhang utan att det händer en del galenskaper.

Jag känner igen en del text och exempel från annan läsning i ämnet, men eftersom det handlar om saker som väl tål att upprepas så stör det inte. Riple har gjort en bra bok och det är bra flyt i texten. Som läsare får du mycket insikt för en liten ansträngning. När jag påbörjat min läsning fortsätter jag av bara farten. Det är nästan så att man kan kalla det för en bladvändare, om det går att använda det begreppet på en bok om finansmarknaden.

Similar Posts:

• Guide över människans ofullkomlighet
• Snygg sågning av diverse vetenskaper
• En knuff i en fördelaktig riktning
• Spännande tankar i (för?) kort format
• Finanskrisen förklarad