I Hella nation skriver Wright om amerikanerna som lever i samhällets utkant eller i en del av samhället som gemene man sällan stöter på. Allt från porrstjärnor och internetbedragare till utkastade femtonåringar som krossar skyltfönster i ”the battle of Seattle”. På många sätt sköra och sorgliga varelser som många gånger om hamnar fel och väljer vägar som oftast leder i fel riktning.

Det är kortare reportage där en del av dem tidigare publicerats i Rolling Stone och det är i de flesta fall väldigt intressanta betraktelser, med ett språk och en stil som för tankarna till den något mer kände Chuck Klosterman. Det är lättläst och överlag en underhållande läsning, som gång på gång får en att fundera kring människors val här i livet. Exempelvis berättas det om Jasmine St Claire, som inget annat vill än att bli en erkänd och världskänd porrstjärna. Detta uppnår hon genom att medverka i filmen The world´s biggest gang bang 2. Lägg märke till att det var del två av detta verk! Författaren själv har även han dabblat i porrbraschen genom att jobba för Larry Flynts Hustler och dessutom skrivit manus till Psycho sexuals 2. Det är smutsigt, snuskigt och inte så vackert, men ändå fascinerande på något konstigt sätt.

I ett annat kapitel berättas det om Wingnut, en 26-åring som medverkade i vad som kommit att kallas ”the battle of Seattle”. 1999 var det WTO-möte i den nordvästliga staden och det hela utmynnade i ett fyra dagar långt upplopp i stil med det som hände i Göteborg 2001. Från början en fredlig demonstration och protest, som snabbt övergick i galenskap. Wingnut är klädd i svart hoodie och anser det vara fullt logiskt och självklart att krossa fönster på Starbucks och McDonalds. Dessutom är det helt ok att skita ner i staden för då blir den oattraktiv och hyrorna sänks. Wingnut umgås med ett gäng mindre lyckliga individer, som antingen rymt hemifrån eller blivit utkastade av föräldrarna. Överlag trasiga människor, som så många andra i boken.

Hella nation ger läsaren en inblick i det dunkel som många människor lever i. Världar som är främmande för många, men som ändå finns där parallellt med den mer ”civiliserade” världen. Wright skriver bra och enkelt, men det är ändå som om något fattas. Det är väldigt svårt att sätta fingret på det dock. Varje reportage är som en kortare film eller ett foto av olika händelser. En ren betraktelse utan några förklaringar och utan några egentliga för- eller emot-tankar. Och givetvis är inte allt lika givande och spännande att läsa och detta gör att nerven inte håller rakt igenom.

Similar Posts:

• Blixtkrig och vardagshäng
• Att gå hela vägen
• USA:s undre värld i närbild
• Stranger than fiction. Way.
• Galenskap i kändisvärlden

Här kommer nu Sense and Sensibility and Sea Monsters. Pride… var en remix, där Seth Grahame-Smith tog sig vissa friheter med en del detaljer, men i stort behölls Austens fantastiska originaltext, och med bokens ironiska ton fungerade tilltaget också hyfsat. Ben H Winters tar sig för något som mer är att likna vid en mash-up. Två separata stycken som framförs samtidigt, tillsammans men oberoende av varandra. Inför boksläppet i september utlovade Quirk Classics 60% Austen och 40% sjöodjur och tja, jag har inte räknat, men det kan nog stämma. Lite för stor andel vattenlevande djur för min smak. Förutom att låta Marianne och Elinor träffa jättelika bläckfiskar, onda svärdfiskar och en slumrande Kraken åker de fashionabla inte längre till London över vintern, utan till Sub Station Beta, en stad uppbyggd i en stor glaskupa på havsbotten. Där går man inte på promenader och konserter, man rider på tama delfiner och går på föreställningar där gigantiska tama (nåja) humrar slåss mot varandra.

Winters är ingen stor stilist och han verkar fullt övertygad om att han är hysteriskt rolig, vilket i kombination gör att det inte blir särskilt njutbart att läsa. Jag bli ganska irriterad. Om man ger sig på en klassiker på det här sättet måste man ju ändå vara ganska övertygad om vad man kan tillföra, om något.

Willoughby är ärelysten och överste Brandon är en gentleman, som vanligt, även om den senare haft väldigt mycket otur. Hans lätta haltande har utvecklats till ett tentakelprytt anlete och förmåga att kunna andas under vattnet. Vilket ju är bra när damer ska räddas undan skäggprydda pirater som slaktar allt och alla. Mycket slaktande är det, och en del slafsigheter. Lucy Steele är också ärelysten, och kanske är hon även något mycket mer skrämmande.

Mmmm. Jag blir rädd. Det här är otäckt. Betyder det här att nästa steg är ”Emma-Vampire Hunter” eller ”Persuasion and Poltergeists”? Det finns ju en massa pengar att tjäna, och jag är rädd för att de kommer tjäna pengar på mig. För jag kommer inte kunna låta bli att läsa de här böckerna, om så bara för att få tillfälle att förfasa mig. Sjöodjur då? Tilltalar de en manlig eller kvinnlig publik? Är de mer som vampyrer eller mer som zombier? Är det här ett trick för att få män att läsa Jane Austen? Hemska tanke? Vad är nästa steg? Kvinnor som läser Chuck Klosterman?

Similar Posts:

• ”Bennets and Bingleys and Bitches. Oh my!”
• Välkommen till klubben!
• Två sätt att få hjärtat krossat
• Gillar hon ens Northanger Abbey?
• We’ve got the biggest balls of them all

Hans senaste alster "Killing yourself to live (85% av en sann historia)" är inte riktigt lika självklar, dock i mångt och mycket lika underhållande. Han får i uppdrag av sin chef på tidningen Spin att ge sig ut på en resa med hyrbil genom USA och besöka de platser där forna rockstjärnor dött i form av flygkrascher, självmord, överdoser mm. Den stora frågan gäller dödsfall kontra kändisskap. Parallellt med detta uppdrag blir boken också en redogörelse för Klostermans kärleksbekymmer. Det är obesvarad kärlek, suktande sådan och otaligt grubblande över vem som är den rätte. Personligen hade jag klarat mig utan de flesta av dessa tankegångar, då de bara känns utdragna och genomgående tråkiga och dessutom framställer de författaren som en oerhört velig och efterhängsen man.

Bäst och roligast blir det när han skriver om sina möten med andra människor och självfallet de platser han besöker. Bara det inledande resonemanget kring vilka skivor som ska få följa med på hans resa, är värt de kronor du spenderar på boken. Efter många om och men är det hela 600 cdskivor som får bli hans sällskap. En galen siffra för gemene man, men helt normal för författaren och själv nickar jag i samförstånd.

Klosterman skriver underhållande och träffsäkert och lyckas få ur mig flertalet skratt. Han beskriver ingående hur Thom Yorke i Radiohead förutspådde 9/11 på plattan "Kid A" och han lyckas dessutom redogöra för alla hans flickvänner genom att jämföra med samtliga KISS-medlemmar. Genialt roligt.
Han radar även upp tio rockstjärnors död som borde vara självklara samtalsämnen på middagsbjudningar, av den enda anledningen att de är lärorika. Frågan kvarstår dock för vem?

"Killing yourself to live" är ärlig i sitt berättande, trots sin titel, och det berättas naket om författarens egna drogupplevelser och den syn han har på sina vänner, flickvänner, grannar mm. Samtidigt ges något av en geografilektion när han passerar stad efter stad på jakt efter platsen där exempelvis Duane Allman mötte liemannen eller där Lynyrd Skynyrds plan kraschade.

Har du inte tidigare stiftat bekantskap med Chuck Klosterman föreslår jag att du först tar dig genom den hysteriskt roliga "Fargo rock city" och sedan direkt efter sträckläser nyss recenserade bok. Du kommer att skratta högt. Kanske inte hela tiden, men tillräckligt mycket för att bli på bra humör när sommaren regnar bort utanför ditt fönster.

Similar Posts:

• I samhällets utkant
• Slafsigt och slarvigt och lättsålt
• Sveriges svar på Nalle Puh
• Gunnar Grå
• Vild resa i ståuppkomikernas värld