När jag läste de första tjugo sidorna av Christa Wolfs Landet som icke är blev jag förbluffad. Den högtravande och intellektuella språkbehandlingen gjorde att jag kände mig rätt och slätt avvisad. Ville inte rösten bakom orden nå mig? Så här kan man väl inte skriva om man vill bli läst?

Muttrande vände jag mig till Wikipedia för att hämta lite mer bakgrundsfakta till bokens huvudpersoner, Heinrich von Kleist och Karoline von Günderrode. De levde i början av 1800-talet och författade teaterstycken och poesi. Bokens handling cirklar runt en tebjudning i närheten av floden Rhen. Att de två författande huvudpersonerna träffas där är en händelse som är helt påhittad av Wolf – i verkligheten har de aldrig mötts. Wikipedias historiska kontext gav mig hur som helst skjuts i läsningen. Det kändes också naturligt att göra markeringar med blyertspennan när jag läste.

Wolf formulerar sitt intresse för borgardöttrarna och fattigadeln i en stil som känns distanserad men som ändå har element av starkt engagemang. I böcker av exempelvis Jane Austen eller systrarna Brontë är vitterhet ett underhållande element men på den här tyska tebjudningen är känslan av tungsinthet stark. Då och då är jag oklar över vilken av personerna som säger eller tänker något. Associationerna är mångbottnade och introverta.

Intressanta teman utkristalliserar sig alltmer medan jag läser, och jag tror jag behåller presensformen här i recensionen för att illustrera hur texten och jag vill hänga med varandra en stund.

Det mest uppenbara temat är hur män och kvinnor hålls åtskilda från varandra, vilket också kommenteras i några replikskiften. Männen betraktar kvinnorna som ”det främmande könet” – och naturligtvis sker det omvända med samma övertygelse. Både män och kvinnor är bakbundna av konventioner och samhällets uppbyggnad. Wolf lotsar in läsaren i Kleists posttraumatiska ångest efter tiden i fält och möten med Napoleons trupper. Günderrode, i sin tur, är inte intresserad av att endast bli en mans hustru.

Ett annat tema är konstutövandets lockelse eller snarare att känna kallet som författare.

Det finns en längtan hos mig att prägla mitt liv i en förblivande form.

När gästerna i salongen minglar kommenterar en vän till Günderrode högljutt att hon inte ska bry sig om vad en litteraturkritiker har skrivit i recensionen av hennes debutdikter. Vännens lovord väcker motstridiga känslor hos henne, varför tror han att hon skulle vara omedveten om att offentlighet medför risken att få negativ kritik? Det där är en ganska snyggt inlindad erfarenhet som möjligen också Wolf kunnat relatera till under sin tid som författare, tänker jag. En vän som per automatik rusar fram och gulli-gullar bort kritik i stället för att analysera och ge nykter återkoppling.

Brytningstid skulle kunna vara ett tredje tema, vad jag kan se. Goethe var den tyska litteraturromantikens gigant vid 1800-talets början. När Kleist och Günderrode i mitten av boken börjar växla tankar med varandra finner de gemenskap. Här är det inte fråga om någon svärmisk kärleksromantik, utan det är ett intellektuellt utbyte som driver dem till varandra. De är i hög grad självmedvetna och har på varsitt håll begrundat bilden av den geniala diktaren, som författare liknades vid. Själva känner de sig som främlingar inför den romantiska epokens konstsyn. De bär båda på ett starkt självtvivel och de söker sin personliga väg i ordens bärkraft.

Under läsningen funderar jag också över Wolfs egen författarsituation. Hur ställde hon sig till sina möjligheter att uttrycka sig fritt i dåtidens Östtyskland – är det hennes tankar som Kleist förmedlar i denna passage?

Jag kan inte dela upp världen i gott och ont; inte i två förnuftsgrenar, inte i friskt och sjukt. Om jag skulle vilja dela världen, måste jag sätta yxan till mig själv, klyva mitt inre, hålla fram de båda halvorna för den äcklade publiken, för att ge den skäl att rynka på näsan: Var finns renheten. Ja, orent är det som jag har att visa. Inte att hugga tänderna i och svälja ner. Att springa ifrån, Günderrode.

Landet som icke är är nu instoppad i bokhyllan. Läsupplevelsen blev minnesvärd. Som en svårtillgänglig vän med sin återhållsamhet, kunde romanen till slut öppna sig och berätta något för mig. Litteraturen är väl ändå fantastisk – eller vad säger ni?

Similar Posts:

• Spionen som glömde bort
• Inte bara sjukhus
• Goethe!
• Stämningsladdade bilder, rörigt berättande
• Självförbrännande tonårsuppror

Christa Wolf är en av de främsta författare från DDR som även hade betydande internationella framgångar. Hon var medlem i det styrande partiet SED, men kom samtidigt att ta ställning mot delar av dess politik, något som resulterade i att hon 1976 uteslöts ur författarförbundet. När DDR upplösts är det mot sin bakgrund som oppositionell som hon hämtar ut sin Stasiakt. Men mitt i all läsning om sig själv som övervakad hittar hon till sin egen förvåning även akter där hennes roll är en annan. Där är hon övervakaren.

Wolf var nämligen en så kallad informell medarbetare, IM, till Stasi ett par år under det tidiga sextiotalet, då hennes tro på det socialistiska samhällsbygget fortfarande var intakt. Det är mot bakgrund av de upptäckterna, och i besvikelse över hur den tyska återförening skedde, som Wolf antar en inbjudan till Getty-centret och lämnar Tyskland för att under en period bosätta sig i Los Angeles. Den självbiografiska boken Änglarnas stad beskriver just perioden i Los Angeles, en självvald exil som sammanfaller med att hon hängs ut i den tyska pressen och där hennes tidigare roll som samvetsgrann oppositionell plötsligt blivit den som feg medlöpare.

Inledningen är träffande, där Wolf som anländer till ett soligt Los Angeles först måste passera tullen där tulltjänstemannen frågar ”are you sure this country exists” när hon visar upp sitt DDR-pass. Det blir också skillnaden mellan den kollektiva socialiststaten DDR och det individualistiska Kalifornien, och den kulturkrock det innebär att byta så radikalt skilda miljöer. Resonemang om vad som är frihet, att välja på tjugo olika tandkrämsmärken eller att ha en tryggad försörjning. Svaret är inte entydigt och Los Angeles-kravallerna som precis avslutats tydliggör effektivt att allt på intet sätt är perfekt i den fria världen. Exilen skapar en vilsenhet inför en inre resa där hon rannsakar sitt eget liv.

Det blir en därmed också en resa bakåt i tiden, i minnet eller i samtal med andra intellektuella. Uppväxten, socialismen och kanske främst den tyska skulden som ingen i hennes generation kan bortse ifrån. I en passage minns hon hur hon vid krigsslutet färdades med sin familj västerut, för att möta de amerikanska trupperna istället för att möta deras sovjetiska allierade. Men hästarna orkar inte hela vägen och de slutar på den östra stranden av Elbe och därmed blir familjen medborgare i bonde- och arbetarstaten DDR istället för att bli medborgare i den kapitalistiska förbundsrepubliken. Om bara hästarna hade hållit ut några kilometer till, hur hade hennes liv blivit? Hade hon alls blivit författare? Vad hade hon skrivit om?

Upplägget är minst sagt intressant och det är med största intresse jag ger mig i kast med en författare jag tidigare bara hört talas om men aldrig läst. Ganska snart inser jag dock att lysande upplägg, därtill med verklighetsförankring skrivet av en ytterst kompetent författare, ändå inte behöver betyda samma sak som en rakt igenom angenäm läsupplevelse. De enskilda styckena är bra, eller till och med mycket bra, men någon helhet motsvarande ett romanbygge blir de aldrig. De tvära kasten mellan nutid och dåtid, mellan minnen och samtal, kräver mycket av läsaren och resulterar i en text som inte flyter utan snarare stakar sig fram.

Höga förväntningar resulterar alltför ofta i besvikelser och det är något som drabbar min läsning av Änglarnas stad. Kanske inte helt olikt de förväntningar Wolf hade på det socialistiska samhällsbygge som skulle resultera i en stat av jämlikhet och välstånd men som slutade i en paranoid stat som ägnade merparten av sina resurser åt att övervaka sina egna medborgare.

Similar Posts:

• Inte bara sjukhus
• Tysk fattigadel med själavåndor
• Historiens brasklapptäcke
• Lonely Planet DDR
• Spionpräster, aids-konspirationer och vapenaffärer

Huvudpersonen, en icke namngiven kvinna, råkar ut för en svår sjukdom. Det hela tar sin början i ambulansen och vi får följa med henne in på intensivvårdsavdelningen. Här för hon sin kamp mot sjukdomen samtidigt som hon minns sitt liv. Det hela vävs samman i ett väl beskrivet sjukdomstillstånd. Det känns emellanåt riktigt svettigt och feberaktigt, man förstår kvinnans läge under en kombination av symptom och mediciner.

Men historien om den sjuka kvinnan och hennes krisförlopp känns något otillräckligt. Det tar inte riktigt tag i mig och man kan ana att Christa Wolf vill framföra något mer, någonting som inte är direkt framfört. Det krävdes också lite research för att skava till nyckeln och få den att passa bättre. Några hemsidor, ett lexikon. Vem är Christa Wolf? Hur brukar hon skriva?

Är möjligtvis Liksom levande en exposé och ett farväl till en tid som har varit, en tid då Tyskland var delat, ett minne från en människa i DDR? Troligtvis! Med tanke på Wolfs tidigare publikationer och deras tema verkar det inte omöjligt. Det känns som om jag lyckats glänta på dörren och boken känns också genast bättre. Den ytterligare dimensionen gör historien mer försvarbar. Huvudpersonens uppgift blir därmed inte bara att tillfriskna. Det blir också ett förlikande med det som varit och det som skall komma.

Det känns tillfredsställande att ha lyckats komma författarinnan på spåren och att det krävdes lite efterforskningar gör mig inte mindre stolt. Somliga genomskådar säkert symboliken tidigare än jag och andra läser kanske in helt andra saker vilket faktiskt är det som höjer den här boken. Den har möjligheter och tvingar till tankeverksamhet och det gör den läsvärd men i mina ögon är den ändå inte något mästerverk. Berättande blir ibland allt för fragmentariskt för min smak och därmed tappar historien lite av den klibbighet som hade behövts för att få det hela att lyfta ytterligare ett snäpp.

Similar Posts:

• Spionen som glömde bort
• Tysk fattigadel med själavåndor
• Historiens brasklapptäcke
• Uppbrott i ett vemodigt tecknat DDR
• Den starkares överlevnad