dagensbok.com » Chris McCubbin

Jennifer Crusie "Coffee at Luke's"

Ella Andrén — Fri, 15 Aug 2008 23:00:00 +0000

Rubriken ovan är en av avsnittsrubrikerna i Coffee at Luke’s. An Unauthorized Gilmore Girls Gabfest. Den säger en del både om centrala teman i teveserien och antologin och om den charmerande organisationen i de här antologierna. Trivsamhet och språkliga kvickheter kommer i första hand. Den inställningen råkar passa som hand i handske ihop med Gilmore Girls och redaktören Jennifer Crusie inleder för övrigt på det temat med ett fint förord om vad som gör dialogen i serien så bra.

Analysen i Coffee at Luke’s varierar i från privata åsikter och dreglande över karaktärer till djupare resonemang om klass, kön och ekonomi. En hel del relationer blir det förstås, i synnerhet mellan mödrar och döttrar, men också vänskapen mellan Rory och Paris får sitt eget kapitel. Kristen Kidder diskuterar sexualitet och konsekvenser under rubriken ”That’s what you get, folks, for makin’ whoopee” och Miellyn Fitzwater utvärderar Rorys fadersfigurer med diagram och allt.

Charlotte Fullerton skriver ett intressant kapitel om Emily Gilmore, om ”Old Money” och ”values that came over on the May Flower” – om än utifrån den lite märkliga premissen att Emily skulle behöva försvaras som trovärdig karaktär. Chris McCubbin diskuterar seriens rötter i 1930- och 40-talens screwball-komedier och Maryelizabeth Hart skriver seriens historia genom de böcker och tidningar som läses i den.

Till de mer udda artikelämnena hör Gregory Stevensons ”Dining with the Gilmores”. Att mat inte är oväsentligt i Gilmore-tjejernas liv behöver man inte ha följt serien särskilt slaviskt för att ha noterat – Jenny Crusie beskriver till exempel Ally McBeal, ”FOX’s contribution to anorexia”, som ”the anti-Gilmore Girls, since Lorelai and Rory never stop eating”.

Stevenson börjar träffsäkert nog med att diskutera mat i serien som en sätt att kommunicera relationer, personlig stil och klass. Därefter försöker han knyta ihop vad som äts i inledningsscenerna med varje avsnitts tematik och då börjar det bli ganska märkligt. Att överväga Yale istället för Harvard jämställs med att leva med valnötter i salladen. Att äta hamburgare (”dead cow”), färga håret (”dye”) och göra bort sig inför en skolklass konstituerar på något oklart sätt döden som tema. Till sist knyter han så ihop alltsammans med aposteln Paulus och Filipperbrevet. För att … ”whimsy goes with everything”? Originellt är det i alla fall.

Coffee at Luke’s ger också en lite kuriös inblick i amerikansk mentalitet. Det superkontroversiella i att Lorelai som sextonåring valt att föda och behålla sitt barn utan att för den skull gifta sig med pappan är kanske lite svårt att se som svensk, medan det faktum att hon väljer att dessutom klara sig utan föräldrarnas pengar – jag menar, i ett samhälle utan vårt sociala skyddsnät eller barnomsorg och som ung ensamstående mamma utan så mycket som en high school-examen – hos uppsatsförfattarna förefaller ganska oproblematiskt och helt i linje med den amerikanska drömmen.

Lika märkligt amerikansk är Stephanie Rowes fullkomligt lyriska beskrivning av hur gammalt allting är i New England. Tid, i synnerhet ur ett västkustperspektiv, är sannerligen något relativt.

Flera kapitel ägnas Stars Hollow, småstadsmyset in absurdum. Sara Morrison, den enda människa jag någonsin sett beskriva sig själv som hobbyekonom, utreder chanserna för Stars Hollows affärsliv i verkligheten och det blir en ganska deppig historia. Rorys bokhandlar går bort direkt, liksom Weston’s Bakery och stadens trubadur. Den sympatiskt delade kyrklokalen går också fetbort, medan Miss Patty’s, Gypsy’s, museet och Taylor’s Old Fashioned Soda Shoppe har oddsen för sig. Morrison sätter framför allt fingret på en väsentlig förutsättning för den fiktiva småstadsidyllen: där finns inga affärskedjor.

Mer komplext blir det när Jill Winters utreder Lorelais förhållande till småstaden. Winters beskriver Stars Hollow som en snökula, det tryggt idylliska under glas där få förhållanden egentligen utvecklas, och den eviga konflikten mellan tryggheten där och längtan efter något annat. Både en och två småstadsbor kan säkert känna igen sig i det.

Jag hörde en gång en något mindre nogräknad kaffedrickare få ett utbrott över allt finlir och tjafs om olika sorters kaffe nuförtiden. Gillar man kaffe så sörplar man i sig vad som helst med koffein i, var hans kompromisslösa tes. Något liknande gäller för de här antologierna. Frossarvärdet är nyckeln. Så lämna pretentionerna – och mobiltelefonen – vid dörren, slå dig ner, ta en kopp och bara häng ett slag.

Rob Thomas "Neptune Noir"

Ella Andrén — Fri, 09 Nov 2007 23:00:00 +0000

Det är inte lätt att veta hur man ska förhålla sig till det stora landet i väster. Nu tänker jag inte så mycket på egenheten att godtyckligt bomba mindre länder – det är ju ett ganska entydligt osympatiskt drag. Jag tänker på förmågan att producera smarta, charmerande teveserier och sedan låta dem gå en plågsamt tidig död till mötes medan man överöser fantasilöst, stereotypt praktskräp med priser och säsonger.

Låter jag en smula bitter och proportionslös så är det för att jag känner mig en smula bitter och proportionslös. Ännu ett år, ännu en cool blondin utpetad från tevetablån (eller ni vet, rymdskeppsbesättning; alltid är det något).

Inte alla människor vill få saker de gillar analyserade. Själv är jag möjligen något akademiskt skadad, men jag gillar det i typ 99 fall av 100, nästan oavsett om jag gillar vad där står eller inte. Att läsa är ett sätt att tänka. Plus: analyser av serier och karaktärer man gillar och kan identifiera sig med – helt billig terapi, ju.

Poängen med en bok som Neptune Noir är förstås inte så mycket tillförseln av ny kunskap som det rena frossandet i redan välbekanta fenomen och citat. Men också själva språket i den här typen av amerikansk populärkulturforskning (eller kvasiforskning, som det väl kanske snarare är fråga om här) är en viss behållning. Det är avslappnat, vitsigt och lättläst.

Lani Diane Rich gör till exempel en underhållande utvärdering av seriens camp- respektive noir-värden. Kunskapstillförseln är väl ungefär lika med noll, men rolig läsning är det. Fotnoterna använder hon för kommentarer som ”It takes a really dark soul to order a murder hit while building sandcastles with his infant daughter. I’m just saying.” och ”It’s wrong, wrong, wrong that Veronica ended up with Duncan in ”Normal is the Watchword” (2-1). Discuss amongst yourselves the wrongness.”

Uppsatserna i Neptune Noir ger en rad perspektiv på Veronica Mars, från berättarstruktur till karaktärernas relationer, lögner, föräldraskap, det tydligen inte sällan förekommande motivet att låsa in kvinnor i kylskåp och teveseriers förhållande till bilar. Deanna Carlyle drar intressanta paralleller mellan ”teen noir” och USA:s mentala tillstånd efter 11:e september och Katrina, och Chris McCubbin spekulerar kring politiskt konservativas lite otippade gillande av Veronica Mars. Juridikläraren Alafair Burke anstränger sig lite kuriöst med att rättfärdiga ”Lawless Neptune”. Jag menar, rättsystemet och polisen är inte alltid så rättvisa, effektiva eller ens humana som man skulle önska sig – någon som behövde anstränga sin fantasi?

Ytterligare ett märkligt only-in-America-fenomen: studera bokens framsida. Längst upp kommer bannern ”Completely unauthorized”, så undertiteln ”Unauthorized investigations into Veronica Mars” – och så, längst ner, ”Edited by Rob Thomas, creator of Veronica Mars”. Unauthorized, hm? Förklaringen ligger förmodligen i överkommersialiserad amerikansk upphovsrätt, men ändå.

I alla fall har Rob Thomas, förutom förord, skrivit en liten kommentar innan varje artikel. I några fall har han också kommenterat med noter inuti artiklarna. Det är en ganska märklig teknik, att låta seriens upphovsman få sista ordet (och en ganska ovanlig redaktörsroll över huvud taget). Skam att säga funkar det ganska bra. Frågorna är sällan kontroversiella och Thomas inte överdrivet defensiv. Artikelförfattaren ifråga påpekar något, till exempel att hunden Back-up bara får vara med när han behövs som rekvisita, aldrig som ordinarie familjemedlem. Och så förklarar Thomas att det beror på att det är så dyrt att spela in med hund och hundtränare.

Eller okej, att Kristen Bell i huvudrollen och att faktiskt få ha en huvudkaraktär som blivit våldtagen är de två stora sakerna han är glad att ha slagits mot tevebolaget för. Att Logan Echolls aldrig var menad som ”episk”. Och att Keith Mars skrevs som idealpappan Thomas, nu när han själv fått en dotter, hoppas att han kan leva upp till. (Räck upp handen om ditt hjärta inte precis förvandlades till en välvillig pöl.)

Spoilerfaktorn kompliceras förstås något av att artiklarna behandlar säsong ett och två, medan Thomas kommentarer härstammar från mitten av säsong tre. Oddsen är förstås rätt stora vid det här laget att om du läser den här boken gör du det som plåster på såren efter en halvspattig slutsäsong med hjärtekrossande cliff hanger-avslutning. Och då är ju spoilerfaktorn det minsta av dina problem.

dagensbok.com » Chris McCubbin

Jennifer Crusie "Coffee at Luke's"

Similar Posts:

Rob Thomas "Neptune Noir"

Similar Posts: