Historien berättas omväxlande av Little Bee och omväxlande av den engelska journalisten Sarah O’Rourke. Den senare har just mist sin man som efter en längre tids depression tagit sitt liv, och hon befinner sig i ett kaos av sorg samtidigt som hon försöker hålla ihop tillvaron för sig och sin fyraårige son. Och så en dag dyker den nigerianska flickan som hon och hennes man träffade på en strand en gång i ett annat land, i ett annat liv, upp på trappan. Det som hände där på stranden är det som binder de båda kvinnorna samman, och det är ett kitt som mestadels består av skuld och sorg och smärta.

Det här är en vidrig historia om hur girighet gör att människor krossar varandra, och om hur lite ett liv väger. Det är också en historia som visar omöjligheten i att kliva ur sitt skinn och sin kropp och bli någon annan, när rollerna redan är fördelade. Little Bee är flyktingflickan, och hur hon än försöker att kliva ur den kostymen så hindras hon. Inte alltid avsiktligt, men genom blickar, kommentarer och det smärtsamt tydliga i hennes begränsade rörelsefrihet befästs hennes stigma – hon är flyktingflickan som inte kan använda sitt riktiga namn, hur ska hon då kunna få en plats som är bara hennes?

Historien är mycket bra. Den är utan pekpinnar och utan lösningar, det är en berättelse där det är människornas inre som driver historien framåt. Oljebolagens utsugning av afrikanska länder, de byråkratiska systemens omänsklighet och rädslan för att det okända ska bryta in i vår tillrättalagda trygghet – allt detta utgör kulisser för historien. Det romanen verkligen kretsar kring är de inblandades skuldkänslor och invecklade beroendemönster. Ingen är ond och ingen är god. Därför undkommer romanen att bli en litterär moralkaka.

Det är alltså en bra historia. Därmed inte sagt att den är berättad på ett bra sätt. Den är tyvärr berättat på ett ganska dåligt sätt. Texten bärs fram genom tunga dialogsjok som ofta blir mer pratiga än drivande i historien, och greppet att kursivera långa dialoger för att visa att de spelas upp i någons minne gör läsningen ansträngd. Att låta två olika röster berätta sin version av historien i jagform innebär också att när t.ex händelserna vid stranden väl återberättas så är det just så – de återberättas. Och detta är signifikant för hela romanen. Merparten återberättas eller presenteras i dialog, väldigt lite gestaltas. Det gör att jag som läsare inte känner mig delaktig, och att det som berättas redan är en form av tillrättalagd efterkonstruktion.

Denna distans jag känner utökas även av att jag har stora problem med att tro på berättarrösten Little Bee. Att hon uttrycker sig på drottningens engelska är förvisso lite charmigt, och humorn som sipprar fram genom de högtravande formuleringarna bidrar även den till denna charm. Men samtidigt blir det krystat och opersonligt. Helt galet blir det när författaren i egenskap av vit västerländsk man hela tiden låter Little Bee referera till sig själv som ‘en svart liten flicka’. Hon får inte ens i sin egen berättelse vara människa främst och ‘svart flicka’ sedan.

Det får mig att minnas en intervju med Daniel Sjölin: ”Om jag ska skriva en bok så måste det vara en berättelse som bara kan berättas på ett enda sätt. Sedan måste bara jag kunna berätta den. Annars kan någon annan göra det, eftersom alla andra egentligen är bättre.” (Språktidningen, nr 6/2011) Jag menar inte att Sjölins inställning är ‘rätt’, men kanske skulle den här historien ha vunnit på att berättas av någon annan. Någon som inte behövde ta i så för att kunna tala utifrån en afrikansk flickas position.

I boken finns även en text skriven av Chris Cleaves förläggare. Hon skriver att hon tror att romanen kommer att göra ett starkt intryck på läsare världen över och hon jämför den med bland annat Thomas Keneallys Schindlers list. Och jag tänker att ja, som film kan den här historien nog beröra många människor väldigt starkt. Men som litteratur? Jag kan inte minnas att jag hört någon tala om hur fantastisk boken Schindlers list är.

Similar Posts:

• Sockersöt ljudbok med temat sorg
• En dag att minnas
• Sockersöta saga
• Bitterljuva minnen från en avgörande månad
• En anglofils sommardröm

Med det sagt, ja jag tycker om Little Bee i det här formatet, bättre än jag har tyckt om andra ljudböcker. Med ljudet tillräckligt högt uppskruvat så att jag stör grannarna men i alla fall kan diska eller städa samtidigt är det till och med riktigt bra. Dock tror jag att jag hade tyckt bättre om den som läst bok eftersom det ständigt aktiva lyssnandet gör att jag inte riktigt hinner reflektera över det jag hör och det är lättare att stanna upp mitt på en sida än mitt i ett spår, som i det här fallet är uppdelade på cirka fem minuter vardera.

Jag förälskar mig i Little Bee. Hon kallar sig så när hon flyr från Nigeria där hon har bevittnat hemska händelser under oljekrigen och riskerar därmed att dödas själv. Sitt riktiga namn vill hon inte avslöja då det kan ge ledtrådar om vilken stam hon tillhör och vilken del av landet hon kommer ifrån. Vid ett tillfälle när soldaterna riktar sina gevär mot henne och systern påträffas de av Sarah och Andrew som är på semester för att slappna av och reparera sitt äktenskap, efter att Sarah har varit otrogen. Denna otrohetsaffär får också stort utrymme i romanen. I Nigeria knyts deras band samman med Little Bee. Det är också därför som det är hem till dem i Kingston, London som Little Bee tar sin tillflykt efter två år på en brittisk flyktinganläggning.

Det finns enligt Little Bee tre sätt som möjliggör att man får stanna i England. 1, man har sina papper i ordning. 2, man är söt. 3, man kan tala väl. Det är det sistnämnda Little Bee satsar på. Hennes mål är att lära sig drottningens språk, drottning Elisabeth det vill säga.

Little Bee är en roman om att erövra en kultur, om språkets makt och möjligheter. Detta blir extra tydligt när man lyssnar på ljudboksversionen. Malena Laszlo gestaltar Little Bees vänner på flyktingförläggningenn med brytning på uttalet. Little Bee som har bemästrat språket får samma uttal som Sarah och de övriga i boken har, d v s det som skulle vara det kungliga brittiska om boken inte var översatt till svenska. Medvetet eller inte är det i alla fall väldigt snyggt gjort.

Lika mycket som det är en berättelse om makt och språk är det en berättelse om hur vi behandlar varandra. Hur engelsmän behandlar sina invandrare, hur makar behandlar varandra, hur människor behandlar varandra.

Det är en roman med mycket sorg men också mycket glädje. Jag kan tycka att Chris Cleave tar i lite för mycket ibland. För mycket sorg kan ge avsmak för sorg. Dock är det viktiga att komma ihåg, som det påpekas i boken, att för Little Bee och hennes vänner i Nigeria är skräck en sjukdom som inte går över. Vi i västvärlden tar en dos skräck för att påminna oss om att den inte är en del av oss på riktigt.

Similar Posts:

• En flyktingflicka är alltid en flyktingflicka
• Krig och fred
• Ingående skildring av hyckleriets mästare
• ”Minoritetsorkestern” visar upp fler strängar på Obiomas lyra
• Militanta muslimer