”Det enda mamma och jag har ihop är musiken. Hur mycket hon än har haft att göra så har hon alltid velat höra mig spela. Jag märkte rätt fort att jag kunde få henne att gråta eller skratta beroende på vilka stycken jag spelade, lärde mig att om jag ville ha henne nära skulle jag sätta mig vid pianot och låta tonerna klinga ut i rummet. Då kom hon, då satte hon sig intill mig eller på en stol bredvid, då slöt hon ögonen och bara njöt. Jag klängde mig fast vid det där, länge gjorde jag det. Men på sistone har det kännts falskt. Som att vi låtsas, och det gör mig arg.”

Det är faktiskt en hel del som Harriet och mamma inte kan prata om och ju äldre Harriet blir, ju svårare är det för henne att acceptera att det. Harriet börjar känna sig alltmer obekväm när mamma berättar om hur det var när Harriet var liten. Det är minnen som Harriet inte alls känner igen och hon börjar undrar varför mamma ljuger. När mamman avskedar Daisy, som varit Harriets trygghet sedan hon var bebis, bestämmer hon sig för att ta reda på vad det är som mamman till varje pris vill dölja.

Cecilia Lidbeck har skrivit böcker för barn och unga sedan mitten av nittotalet, så hon vet precis hur mycket hon får avslöja i varje kapitel för att hålla spänningen på topp och läslusten vid liv. Förlaget anger 9 -12 år som målgrupp, men jag tror att även äldre barn kan leva sig in i konflikten mellan Harriet och mamma. Det Cecilia Lidbeck skildrar är en frigörelseprocess, hur Harriet sakta men säkert går från atta var ett barn som inte ifrågasätter, till att vilja ha reda på sanningen om sin bakgrund och som sätter gränser, även mot sin mamma.

Bokens styrka är att Cecilia Lidbeck tar tid på sig att låta Harriet smälta den information som hon till slut lyckas få fram. Det är sorgligt men fint och slutet låter oss hoppas att relationen mellan Harriet och mamman kan repareras.

Similar Posts:

• Familjen framför allt
• Sinnelag: Logisk och arg
• En sommarlovsdröm
• Världens bästa mamma (nykter)
• Är blått en kill-färg?

En dag står Jack på andra sidan stängslet och vänder upp och ner på Ellas tillvaro. Han hävdar att det inte finns någon kollaps. Tvivlet gror i Ella när Jack visar foton från en värld som inte alls ser ut att vara på undergångens rand. Misstron växer när hennes bror Örn blir sjuk och förvägras läkarvård med orden ”Naturen är den största helaren”.

Styrkan i denna roman, som passar barn från ca 9 år, ligger i att Cecilia Lidbeck lyckas göra det begripligt varför Ella och de andra i Familjen så starkt försvarar den sammanhållning som av andra närmast skulle beskrivas som en sekt. Det finns något tilltalande i tanken på att alla, stora som små, hjälps åt med hushållet och därför känner tacksamhet för den nykokta rödbetan med smör på. Inom Familjen förespråkas också vikten av kollektivet, av att hålla ihop och inte vara egoistisk. Att uppfostras i denna lära innebär att man lättare accepterar påståenden som att maten måste välsignas av solen för att kunna ätas. Men fastän det finns ljus och glädje i Ellas barndom plågas hon av ångest. Inre bilder av kemikaliemoln och sjuka barn plågar henne. Det är rädslan snarare än tron som länge får henne att lita på att Fars väg är den rätta.

Uppvaknandet som mötet med Jack innebär är måhända lite för hastigt, och Ella uppvisar en mental styrka som få barn i hennes ålder och situation skulle kunna göra, men för målgruppen är detta val helt rätt. Lojaliteten mot en bestraffande Far som inte lever som han lär måste brytas.

Familjen är i sin stillsamhet en gastkramande berättelse.

Similar Posts:

• Familjehemligheter i lyxig miljö
• Lyckligt och sorgligt och smått underbart
• Otrohet utan rätt eller fel
• Mode
• Omläsning av älskad bok från barndomen