Athena Farrokhzads Vitsvit (Albert Bonniers Förlag) kretsar pragmatiskt kring vithet, närmare bestämt kroppens, begärets och språkets vithet. Formgivningen korresponderar dessutom med innehållet och dikterna presenteras på svarta textremsor med vit text. Här får vi möta krig, revolution och migration i en slags kollektivitet. Formen har Athena Farrokhzad lånat av en iransk poet med samma efternamn som henne själv. Vitsvit kan liknas vid ett körverk från det antika dramat där olika röster ger sig till tals.

Marie Hållander debuterar med Tjänster i hemmet (Kabusa). Hon har jobbat som vårdbiträde i flera år och tagit in det i skrivandet. Vad är etiskt möjligt i mötet mellan vårdtagare och vårdbiträde verkar vara en central fråga som behandlas. Här handlar det om en tidsmässig ram och ett maktberoende. Moderator Harald Hultqvist menar att det är en diktisk, poetisk hållen historia som berättas på ett impressionistiskt vis.

Tove Mörkbergs Barnen (Brombergs) fastnar jag också för. Barnens röst kommer inte så ofta till tals utanför familjen, och ur detta relativt cementerade maktförhållande finns massor att gräva. Barnet liksom instängt i sin lilla värld trots att det tar del av den stora världen.

Elin Bengtsson skriver om döden och relationer i upplösning i sin Mellan vinter och himmel (Natur & Kultur). Här får vi möta unga Andreas som väntar på att dö i cancer. Under tiden funderar han på vem han är och i förhållande till vad? Bland annat jämför han sig med sin gitarrspelande bror som verkar ha fått det mesta. Det handlar förutom om döden också om identitetsskapande och livet.

Annakarin Thorburn berättar en historia om en kvinna som går in i ett dubbelliv. Det handlar om två parallella världar som bara existerar en i taget. Jag biter i apelsiner (Gilla böcker) undersöker vad det är som gör att en begår omoraliska och själviska handlingar och hur vi formas av det.

Caroline Hainer fick i uppdrag att skriva en faktabok om kärlek men det blev istället en självbiografi om hennes egna relationer vilket bidrog till att hennes psykolog gav henne relationsförbud. Debutromanen heter Inte helt hundra (Volante) och som Hainer så klokt sa; Relationer är inte något man drabbas av, det är något man är aktiv i.

Jag gick strosade hem ifrån vårterminens DebutBar med två böcker i väskan. En till morsan som jobbat inom äldrevården, och en till mig själv som inte är klockren på relationer…

Similar Posts:

• Veckan på dagensbok.com – Lyrik, fjärilseffekter, Slavnikova
• Poetsamarbete
• Samtidspoesin och framtidspoesin
• Debutantbar med fokus på samtid och relationer
• Vems språk är det vi talar? Vems liv är det vi lever?

Boken handlar om Caroline Hainers egen väg mot ett lyckat förhållande. Hon är, liksom så många andra, rätt dålig på att välja en bra partner, hur många olika sorters män hon än träffar verkar det alltid sluta likadant. Han vill inte inleda något just nu. Han vill inte ses längre. Eller också är det Caroline som inte är kär längre.

Det enda jag tycker är synd med den här boken, och det känns som att vi lika gärna kan börja med det, är just denna fokusering på henne som person. För mig blir det nästan alltid bättre om det är en fiktiv roman jag läser. Om personen är påhittad har jag lättare att leva mig in i hens förehavanden och kan koppla bort resten av världen. Men jag har förstått att det inte är så omvärlden fungerar.

Det finns en trend just nu som aldrig verkar sluta, att antingen ska det vara en deckare du skrivit, eller också ska boken handla om dig själv. Detta går hand i hand med dokusåpatrenden, som också börjar stå mig upp i halsen. Hur kul det än är att lära känna människor, så varför ska utvikningen i sig vara det som lockar? Snarare tycker jag att det är det som distraherar. Carolines dejtande har många gemensamma nämnare med mitt eget, och säkerligen för många andra kvinnor i Sverige. Att det handlar om just Caroline känns ovidkommande.

Men, having said that, så är det här en fantastiskt underhållande bok. Den är uppdelad i kapitel som heter de olika killnamnen. Ibland är det ”Rockkillen”, men oftast är det helt enkelt ”David”, ”Jonas” eller ”Aris”. Det är galna killar, som blir kära på en sekund och hör av sig hela tiden. Det är ouppnåeliga, som aldrig hör av sig. Och så är det rena skära idioter, som man inte förstår varför Caroline involverar sig med; men samtidigt har vi väl alla någon gång varit i den destruktiva fasen? Som Caroline själv säger: ”människor som säger att man ska köpa en blomma till sig själv när man har ångest, dessa käcka varelser, de kommer jag aldrig att förstå mig på.” Och det är också en stor behållning med den här boken. Den vågar vara svart och deprimerad, samtidigt som den är underhållande och kul.

Dessa relationer varvas med samtalen hos terapeuten, som gör sitt bästa för att gräva bakom förälskelsens skimmer. Bered dig på jobbig igenkänning!

För doktorn ljuger jag inte. Jag berättar att det hugger till i hjärtat, som om något slits sönder, kanske en artär eller en muskel? Ja, jag vet inte riktigt hur det funkar, det vet han bäst såklart, men jag får svårt att andas och blir svettig. Det känns som om jag håller på att dö, eftersom luften tagit slut och hjärtat sprängts, ja eller ryckts loss från någon viktig ven eller så.
Men när det händer så är jag inte full av panik, nej, det tycker jag inte stämmer, så det är kanske inte panikattacker ändå. Jag är mer beredd på att döden kommer när det hugger till. Jag tänker okej, blundar och känner på smärtan.

Caroline träffar de mest underhållande romankaraktärer. Och när de inte är underhållande är själva situationen underhållande. Jag vet inte om man kan klassa det här som ”chick lit”, eftersom det har en mer undervisande sida i form av terapeutsamtalen och de psykologiska funderingarna, men jag tänker mig att jag läser den som man läser chick lit. Nära till både skratt och tårar, med ett accelererande driv. Vad kan gå fel den här gången, det verkar ju så bra?! Eller stundtals: vad i helvete ser hon hos honom, nej nu får du göra slut, nu!

Jag rådgör med Linnéa. Hon säger ”Jag vet inte mycket om sånt här men ni verkar passa bra ihop, han är ju supertrevlig. Smart också!”
Jag rådgör med Henning. Han säger ”Vill du flytta till ett radhus och skaffa fyra äckliga barn så gör det men du lurar bara dig själv.”
Har det inte alltid varit Jonas?
Jag tänker på hans alltid så häpna ansiktsuttryck. Jag tänker på hans lägenhet, på den slitna, virkade grytlappen med sin alldeles egna krok bredvid spisen. Jag har bara varit där en gång men jag tänker på hur jag skulle kunna göra det fint för honom i hans hem och hur jag skulle kunna få honom lite mindre blyg. Kanske kunde jag locka fram någonting ur honom, någon dröm eller så?

Det är inte bara svårt att träffa någon som är perfekt för en. Det är också svårt att veta hur man är perfekt för den andre, eller hur? Inte är Caroline ensam om att förvandlas till olika personer, drömma om framtider som varierar beroende på vem hon är tillsammans med? En anpassningslek och inte sällan ett nät av lögner man sveper in sig själv i.

Det är en snygg layout Volante sysslar med. Lila bok med hårda pärmar, ett band som bokmärke, snygg layout. Det enda jag möjligen saknar är bättre korrektur och lite luftigare mellan raderna. Sammanfattningsvis är Hainers bok en riktig pärla. Jag rekommenderar den till alla som har svårt att träffa någon. Och till alla andra också, som vill ha lite underhållning, kanske hjälp på traven och en matnyttig inblick i dagens dejtingdjungel.

Similar Posts:

• När bomben briserar i familjeidyllen
• DebutBar bland brandlarm och relationer
• Veckan på dagensbok.com – Euro, cigaretter och arbete
• Inte så mycket om att ligga, som om allting annat
• Charmiga detaljer, men färglös helhet

Idag handlar det om Historien om Euron av Lars Lundberg. Torrt så det knastrar, menar Kari som har läst en mindre engagerande bok om ett intressant och viktigt ämne.

På torsdag recenserar Anna Liv återutgivningen av Maria Langs debut Mördaren ljuger inte ensam. Enligt Anna är detta en helt förtjusande liten deckarpärla full av sent 40-tal samt naturligtvis en spännande pusselmordgåta.

Till helgen blir det tema i arbetet och arbetslivets tecken. Då skriver Marie om Tjänster i hemmet. Det här är boken Marie har väntat på i flera år – välskriven och poetisk prosa som behandlar arbetet inom hemtjänsten. Marie Hållander skriver empatiskt utan att vara präktig, cyniskt utan att bli elak. Hon skriver om ensamheten, tidsbristen, tårarna, och våldet. Och om kropparna, deras och hennes.

Marcus har läst om Per Hagmans Cigarett vars karaktärer i restaurangbranschen var mycket mer cyniska och hemska än vad han minns dem.

Det kommer också att handla om arbetslöshet och det osäkra arbetslivet. Jag har läst två viktiga böcker – Pär Thörns novell Survivalisten och antologin Skitliv.

Veckan slutar med att Lina skriver om Caroline Hainers debut Inte helt hundra. Det är en underhållande och till viss del undervisande psykologiskt intressant bok om en ung människas letande efter sann kärlek. Dejting, igenkänning, ångest och humor på ett för det mesta väldigt bra språk. Lina gillar den skarpt.

Similar Posts:

• DebutBar bland brandlarm och relationer
• ”Tillit, tystnadsplikt, tvång”
• Poetiskt skör och brutalt ärlig
• Äta, sova, överleva
• En cynikers deprimerande landskap