Det här är en typsituation i Carina Kågströms universum. Det är ofta ödsligt där, människorna verkar vantrivas, men de försöker rationalisera och förklara situationen: var inte oroliga, det är naturligt att det är så här. Det är en ganska spretig samling bilder i den meningen att de riktar udden åt alla möjliga håll. Det är både kritik av människan som individualist och som samhälls- och gruppvarelse. Ibland är tonen bara lättsam, ibland döljer den stora och allvarliga frågor om människovärde. Vissa, mer feministiska, bildrutor påminner om Nina Hemmingson, vissa närmar sig nästan Jan Stenmark i absurditet. Stenmark när han blottlägger inkonsekvenser i vårt tänkesätt snarare än när han är surrealistisk.

Kågströms verk liknar också ovan nämnda författare på det sättet att de består av en bild med en textrad under, som tillför ytterligare en dimension. Eller bestämmer vad bilden handlar om, om man vill uttrycka det så. Onekligen styrs vår förståelse av texterna, vi är trots allt språkliga varelser, och vi har en tendens att låta språket stå över andra sätt att ta in information och sinnesintryck. Ofta noterar vi knappt en bild utan att först läsa bildtexten under, så att vi ska veta hur vi ska tolka den.

Det är ibland synd att vi reagerar så. Samtidigt är Kågström klart medveten om det, och jag tycker inte att det förstör upplevelsen av hennes bilder, som egentligen liknar tavlor mer än serierutor. Dock är de mest intressanta sidorna i den här boken de där det skär sig lite mellan text och bild, eller där betydelse och avsikt inte är omedelbart glasklar. Då rör sig boken från att vara rolig men ganska harmlös till att bli samhällskritisk, och den tvingar läsaren att kritisera sig själv och sin samtid istället för att bara känna igen sig och skratta ursäktande men utan att känna skuld.

Det uppslag som jag grips mest av kommer redan tidigt i boken. På ena sidan finns en, vid första anblicken ganska obegriplig, bild där två personer går varmt påklädda förbi fyra stycken som uppenbarligen har för lite kläder på sig och ser ut att frysa. Bildtexten lyder: ”Man blir ful när man fryser”. Den första tanken blir: vadå ful när man fryser? Men om man ser den här bilden som en skildring av ett större samhälle istället för av några individer så visar den på en isande samhällelig mekanism: hur svaga (eller fattiga) människor blir etiketterade som underlägsna (fula) just på grund av sin utsatthet, och hur man därmed lätt kan lägga över skulden på deras olycka på dem själva.

På motstående sida finns en bild där en kvinna hänger upp lakan på tork. Texten här lyder: ”Världen skulle bli bättre om alla fick sova i manglade lakan”. Den första jag tänker är att den är en ironisk bild av medelklassens fixering vid materiella ting, gärna sånt som känns lite gammaldags (surdeg, hembakta kakor). Men när jag tänker lite längre, och lägger bilden vid sidan av den med de fula människorna, så inser jag att texten inte alls behöver vara ironisk. Världen skulle vara bättre om alla fick sova i manglade lakan. Det skulle betyda att jämlikheten vore större, att alla människor hade råd att leva som bara ett fåtal nu.

Egentligen vet jag inte om jag tror att Carina Kågström tänkt så när hon gjort den här bilden. Som sagt är albumet väldigt blandat – från lättförståeliga, ofta väldigt roliga bilder till mer konstiga och någon gång – men sällan – intetsägande diton. Det är kul att läsa rakt igenom, men det är när det då och då skär sig sådär som jag känner att det verkligen betyder någonting.

Similar Posts:

• ”Det här kanske inte är det bästa stället på jorden, men man vet ju inget annat”
• Känslan man får
• Fan så roligt
• Lekfullt, skarpt och underbart tramsigt
• Igenkänningen uteblir när Stenmark försöker sig på fräckisar

Det handlar, som så ofta, om en skildring av vardagen. Kågström tar vara på det speciella med att bo i en småstad i Norrland, samtidigt som hon med hjälp av både ett skarpt öga och en snabb penna lyckas fånga det allmängiltigt vardagliga. Formatet är helsidesteckningar, tecknade i blyerts, med ytterst sparsamma inslag av färg i form av pastell, och under teckningarna har Kågström skrivit en träffsäker och humoristisk kommentar.

Det är inte direkt något innovativt format som presenteras, och det är därför inte konstigt att Kågström har jämförts med tecknare som Jan Stenmark och Jan Berglin. I viss mån är dessa jämförelser befogade – alla tre har formatet och vardagssituationerna som gemensam faktor. Men alla tre författare skiljer sig också markant från varandra. Där Jan Stenmarks humor är skruvad och innehåller absurda inslag som i många fall kan locka till gapskratt, arbetar Kågström mycket mer med en subtil igenkänningsfaktor. Och där Berglin har en forcerat intellektuell ton, och snarare verkar betrakta ett fenomen utifrån för att sedan mer eller mindre göra narr av det, har Kågström en mycket mer realistisk och mogen prägel på både sitt iakttagande och sin humor. Vissa av hennes teckningar skulle lika gärna ha kunnat vara foton som hon skrivit en underhållande text under. Hon gör sig inte heller rolig över människorna hon beskriver i boken, utan snarare situationerna som de (läs: vi) försätter sig i.

En av de bästa teckningarna i boken föreställer några personer med plågsamt nedslagna miner, med ett berg och några granar i bakgrunden. Texten under lyder "www.visomborkvar.nu". Ta bort granarna och berget, sätt dit Kärnan och en utsikt över Helsingör och du prickar rätt in i hjärtat på en hel del personer i min hemstad Helsingborg.

Det är häri som man finner en av Kågströms bästa sidor som tecknare – hennes förmåga att se människorna bakom den roliga ögonblicksbilden. Måhända att hon aldrig blir lika populär som den überkommersielle Berglin, eller tokrolig som Stenmark, men Kågström har någonting alldeles eget och väldigt jordnära i sin tecknarstil som gör att även hon kommer att hitta en trogen publik.

Similar Posts:

• Oinspirerande vardagshumor
• Fan så roligt
• Att sova i manglade lakan
• Känslan man får
• Sådan är vardagen