Det är en mycket trevlig bok, om en spännande tid och om imponerande människor. Men man kan ju också se något problematiskt i Leijnegards urval: det är väl ingen som undrat vart Guillou, Wiehe och kompani tagit vägen? De har ju funnits där hela tiden sedan det begav sig.

Nog hade det kunnat vara mer intressant om Leijnegard valt att intervjua inte bara just dem som redan i så stor utsträckning fått komma till tals, både i allmänhet och vad gäller tiden kring 1968?

Till stor del bottnar min initiala irritation i den idiotiska baksidestextens frågor:

Varför sätter en etablerad stjärnadvokat som Claes Borgström sin karriär på spel när han kräver att det svenska fotbollslandslaget ska hoppa av VM för de prostituerade kvinnornas skull?
Varför väljer en erkänt skicklig dramatiker som Suzanne Osten att envist göra barnteater i stället för karriär?

Och så vidare. Vore jag till exempel Osten skulle jag bli klart förolämpad. Hon är en nyckelfigur i svensk barnteater och svensk barnkultur är oerhört erkänd. Det är att vara en skicklig dramatiker, och att göra en jäkligt imponerande karriär också, för den delen. Hade hon tjänat bättre och fått mer respekt i somliga kretsar om hon jobbat på Wall Street istället? Jo säkert, men det gäller väl de flesta?

Men skit i baksidestexten nu. Boken i sig är betydligt mer respektfull och nyanserad. Leijnegard är, precis som i teve, en sympatisk intervjuare, kanske till och med väl beundrande och en smula okritisk. Samtidigt redogör han så öppet och personligt för sina grubblerier, sin partiskhet och sin ängslan att det är svårt att tycka illa vara.

Redan i förordet är han till exempel klart bekymrad över könsurvalet. Han har velat intervjua sina idoler och då har det mest blivit gubbar. Bara fyra av tretton intervjuade är kvinnor, – två av dem arbetade ju för övrigt tillsammans, Osten och Margareta Garpe – trots att Leijnegard själv påpekar att kvinnorörelsen, med sina ofta konkreta krav, som på fler dagisplatser och fri abort, hörde till 68-rörelsens allra mest framgångsrika delar.

Leijnegards intervjustil är öppen, och de intervjuade 68:orna tycks i stor utsträckning prata om det de känner för. Han låter dem tala till punkt, söker samtal snarare än konfrontation, och det har förstås både för- och nackdelar. Ofta knyter det ihop dåtid och nutid, hur olika människor begriper och kopplar samman det de gjorde då med vad de gör och tänker nu. Ibland spretar det lite väl mycket, precis som själva dispositionen. Ibland infogas ett litet övergripande kapitel, ibland stoppas sådana bitar in i intervjuerna. Annars är det välskrivet, som sagt med en sympatiskt ödmjuk attityd.

Jag gillar inte minst författarens personliga ingång. Själv är han lite för ung för att ha varit med på några barrikader, och tror knappast heller att han hade stått där även om han varit rätt generation – han växte upp i en helt annan 60-talsradikalisering, den kristna väckelserörelsen Maranata – men skriver redan i förordet in sig själv i en svensk välfärdshistoria, född 1964 som ”en perfekt liten prototyp i den svenska socialdemokratins experimentverkstad”:

Tjugo år tidigare och tjugo år senare skulle min uppväxt i nyhetsförmedlingen ha beskrivits som barnfattigdom, men här, i mitten av sextiotalet, förverkligades de våtaste drömmarna om ett klasslöst – och demokratiskt – samhälle i sådana som jag.

Som en introduktion till 68-rörelsen och de intervjuade personligheterna – förutom de redan nämnda även Sköld Peter Matthis, Gunilla Thorgren, Staffan Ling, Pierre Schori, Tomas Bolme, Göran Rosenberg och, lite insmugen utan egen rubrik, C-H Hermansson – fungerar 68:orna säkert bra. Om och av de flesta av dem har skrivits andra böcker att gå vidare med. Men just därför tillför den kanske måttligt mycket för den redan skapligt insatta.

Så även om det är en välskriven och trevlig bok, hade det kanske funnits vinklar som varit mer angelägna att ta upp. De där galna sektmaoisterna som alla refererar till, eller de berömda avståndstagarna, de som påstår att den som inte varit röd som ung saknar hjärta men den som inte blivit blå som gammal saknar hjärna och allt det där (fast de är, som historiker har påpekat, faktiskt inte någon majoritet bland 68:orna). Eller varför inte om den där andra radikaliseringen/mobiliseringen, den av religiösa och konservativa krafter som Leijnegard delvis själv har erfarenhet av (inte bara Maranata utan också Kristdemokraterna grundades ju på 60-talet)? Det kan man kanske önska sig till nästa bokprojekt?

Similar Posts:

• Våga vara besvärlig
• ”Vem fan vill bli anpassad till det här samhället?”
• Radikalisering att dra lärdom av
• ”I händelse av dåligt väder hålls revolutionen inomhus”
• Hälsningar från den mänskliga faktorn

Hermansson blev strax därefter ordförande för Vänsterpartiet Kommunisterna (VPK, som långt senare kom att kapa bort kommunismen ur namnet), en post han innehade i elva år. Han har också suttit i riksdagen under drygt tjugo års tid. Men allt partiarbete har inte gjort att han slutat skriva böcker. Med jämna mellanrum har han kommit ut med böcker på samma tema – kapitalismen.

Han är pensionerad sedan många år, men still going strong, och nu är det alltså dags igen. I den här lilla boken uppdaterar Hermansson sin tidigare analys, och undersöker vad som har hänt sedan sist. Resultatet, visar det sig, är att makten har koncentrerats än mer än tidigare. Flera av de tidigare ”femton familjerna” har försvunnit bort från maktens korridorer. Några nya har tillkommit (som exempelvis H&M:s ägare familjen Persson), men i huvudsak har några familjer fått än mer makt, som exempelvis Wallenbergs. Några institutionella ägare, som Handelsbankens kapitalägande bolag Industrivärden, har också fått allt mer makt.

Hermansson argumenterar också för att något måste göras åt detta, eftersom det är orimligt att en sådan liten elit har så mycket makt. Löntagarna borde istället ta över makten över företagen av flera olika skäl; demokrati, utnyttja kompetensen optimalt, ökad effektivitet med mera.

I sitt efterord skriver Ung Vänsters före detta ordförande Jenny Lindahl Persson om boken som en strategi för vänstern. Men det är just strategin som egentligen saknas i boken. Vi får ett antal argument till varför Hermansson anser det vore bra med ”industriell demokrati”, men ingen som helst diskussion om hur det skulle kunna realiseras – det, säger han, är istället upp till organisationer och fackföreningar att diskutera.

Similar Posts:

• Ett nytt sätt att leva?
• Kapitalismen och dumheten
• Milt pläderande mot
• Upp till kamp mot övervakningskapitalet
• Kapitalismens David mot Goliat