Sorg och ensamhet, liksom barns utsatthet är tidigt närvarande teman i Martin Widmarks och Emilia Dziubaks bilderbokssaga Den långa vandringen. Martin Widmark känner många av oss annars igen som författaren till de monumentalt populära böckerna om LasseMajas detektivbyrå och Nelly Rapp – två barnboksserier som stadigt växer i omfång och hela tiden får nya unga läsare. På biblioteket där jag arbetar har vi till och med fått inrätta en särskild hylla för LasseMaja-böckerna, eftersom besökarna aldrig tycks sluta fråga efter dem.

Widmark och Dziubak har tidigare arbetat tillsammans i böckerna Lilla Sticka i landet Lycka och Huset som vaknade, båda vackert berättade och samspelta i text och bild. Mycket av tematiken känns också igen i denna tredje bok som har kommit nu. Dziubak har en illustrationsstil som gör varje detalj i bilderna livfulla och nyanserade, oavsett om det handlar om natur, stad eller människa. Tonen är jordig och här är träd, blommor, himmel och gatsten mjukt skuggade och ständigt nära verkligheten utanför boken. Samtidigt finns här också inslag som närmar sig det övernaturliga när träd och hav sträcker ut sina grenar och vågor och blir något av kommunicerande element i berättelsen. Dziubak har också ett sätt att gestalta barns utsatthet genom att teckna dem ensamma i stora, öde landskap och scener, som ibland påminner om Shaun Tans bilderböcker. Men medan Tan ofta är mer modern och urban och ofta befolkar sina berättelser med utomjordiska och absurda figurer att förälska sig i, håller sig Widmark och Dziubak i en värld som ligger närmare vår egen.

Det betyder inte att Den långa vandringen saknar magi. Tonen och språket i berättelsen andas saga som ibland kan föra tankarna till klassiska berättare som Bröderna Grimm och H.C. Andersen. Här reser människor med häst och vagn och handlar med silvermynt. Det är tydligt att det rör sig om en svunnen tid, samtidigt som det är lätt att känna igen sig i Sonia och Adams känslor och beröras av deras liv, alldeles oavsett när berättelsen utspelar sig. Boken har förhållandevis mycket text och innehåller en del ord som kan behöva förklaras för barn. Här finns också mycket att diskutera och tolka, vilket gör den till utmärkt bok att läsa tillsammans med en vuxen.

Martin Widmark skriver på sin webbsida att boken kom till med tanke på alla barn som vandrar. I det här fallet får vandringen ett lyckligt slut som visar på barns enorma, inneboende styrka. Adams och Sonias liv knyts ihop. De märker att ensamhet kan bli lite mindre ensam. Sorg kan bli lite lättare att leva med, även om du aldrig glömmer.

Similar Posts:

• När robotarna tar över
• Att döda ”dom”
• Skuggor i Stockholm 1919
• Mörkt och magiskt om ett barns brist på trygghet
• Sveriges svar på Nalle Puh

Bokmässan är en av årets höjdpunkter. Vare sig jag har någon bok att representera, eller om jag främst är här i dagensboks eller eget intresse, så vill jag inte missa det, not for the world. Denna blandning av intryck: trängseln av människor, hetsen att hinna mellan de olika seminariehallarna, alla märkliga småförlag som finns bortom en viss gräns av välbekanta. Monterminglen efter stängning, när man springer mellan olika små tilltugg, försöker ta igen dagens kanske uteblivna lunch eller åtminstone fika, samtidigt som man inte vill gå miste om de gratis vinglas som finns för den som håller sig framme. Författarna! Läsarna! Bokälskarna! Kändisarna! På kvällarna tar vi en runda i baren på Park, den hotellbar på Avenyn som någon bestämt är den givna efterfesten. Spanar långt.

Min första dag på mässan blir intensiv men lyckad. Jag får till både lunch och middag! Förra året var jag upptagen av den erotiska romanen, och allt vad det innebar av signering, klädombyte på handikapptoaletter, pirr i magen och storhetsvansinne. I år försöker jag istället se så många seminarier jag bara kan. Det börjar redan klockan tio med Gunnar Ardelius, författarförbundets ordförande, som pratar med Anna-Maria Rimm, forskare med bland annat e-boksutvecklingen och förlagshistoria på sitt expertisområde, och Charles Arthur, som skriver om teknologi på The Guardians och även gett ut böcker som behandlar hur jättar som Apple och Amazon invaderar bokutgivningen och dess villkor.

Arthur börjar med att med hjälp av olika diagram avvisa att Amazon skulle utgöra det hot som uppmålats. Faktum är att försäljningen gått ner sedan starten. Att mindre förlag slår igen eller köps upp av större kan inte sägas vara påverkan av Amazons framfart, inte heller att bokhandlar slår igen. Mindre än hälften av USAs befolkning har en Kindle. Och Sverige ska vi inte ens tala om. Svenska läsare är konservativa när det gäller format, säger Rimm.

Amazons selfpublishing är självfallet en plats av mycket skit, säger Arthur, och får självgoda skratt från publiken till svar. Men fördelarna tar han också upp. Det handlar om att manus som av olika anledningar inte hittat ett större förlag, men som genom Amazons tjänst har chansen. ”Förlagen kan hitta guldkorn här”, påstår Arthur, som är säker på att Amazon kommer till Sverige nästa år. Och att det i sin tur kommer att generera en ny Stieg Larsson ca två år senare. Det som tas upp som fördelar handlar alltså mer om presumtiv inkomst, än om litterär kvalitet. Varför man nu skulle bli förvånad över det, säg det i världen som inte handlar om effektiv avkastning idag. Men lite nedslagen blir jag allt. Eller väldigt. I min anteckningsbok skriver jag att detta är giganternas krig. Där den enstaka författarens verk blir allt mindre viktigt, i jakten på pengar. Vad kul det hade varit med en vettig kulturpolitik. Kanske ett ‘fixed prize’ i bokhandlarna? Eller åtminstone unset av en diskussion om saken? Är jag bakåtsträvande eller idealist? Allt ser annorlunda ut, när man är den som sitter med orden. Långt ner i näringskedjan. Högt upp i statusstegen.

En bok når fortfarande inte stort genomslag förrän den tagits upp av ett stort förlag. Samtidigt pratar Ardelius om missnöjda författare på Authors Guild, som attackerar varandra utifrån hur de har publicerats. ”Kommer detta att komma till Sverige?” frågar han sig. Detta är redan här, tänker jag. Som ständigt hamnar i bråk med folk om egenutgivning. Jag går från seminariet med blandade känslor. ”Folk tittar på Amazon och förfasas”, säger Anna-Maria Rimm, ”men fler borde se hur kaotiskt läget redan är i Sverige”.

Andréa Räders seminarium om styvmödrarna i Bröderna Grimms sagor känns märkligt ostrukturerat. Kanske för att boken otaktiskt nog inte hunnit bli klar, ”jag var sjuk i somras och missade min deadline”, och bara finns som insättsblad där vi ur publiken kan se hur upplägget ser ut. Bara som hastigast nämner hon styvmödrarna, och att de kan tänkas komma från brodern Wilhelms stora modersbundenhet. Desto intressantare är det då att sagorna berättats av kvinnor, Räder namnger Marie Hassenpflug och Dorotea Wild, utan vars inblandning sagorna aldrig skulle kommit till. Det bröderna Grimm gjorde var att skriva ner, redigera och ge spridning. Kanske borde samtalet ha hetat något om detta istället?

Semiariet ”Snacka om läslust” handlar om sex i ungdoms-och barnböcker. Moni Nilsson och Mårten Melin pratar om vikten av att skriva lustfyllt om sex. ”Det är väldigt många böcker där killen vill och inte tjejen. Det dricks väldigt mycket alkohol och allt är misär. Det är klart att de här böckerna också ska finnas. Men det kan väl finnas en åtminstone, som handlar mer om det positiva i sex.” Men riktigt så enkelt verkar inte omvärlden se på barns sexualitet. Melins böcker plockas ofta bort från skolbibliotek. Föräldrar förfasas, ”när någon frågar borde man säga att nej, inga sexscener. Men det är jättemycket våld i den!” skojar han, för att visa på dubbelmoralen. Och Nilsson varnar för ett samhälle som drar åt 1800-talets händerna på täcket-uppmaning. ”Ska vi säga så idag också?”

De pratar vidare om vad som finns att tillgå för barn. ”Internet är fullt av porr. Men vad får de unga för bild av det då? Om vi skriver för barnen, låter vi de ha tillgång till sina egna känslor.” Kanske är det snarare vuxnas rädsla som spelar in här, menar de båda. Som förälder finns det alltid en viss ångest i det faktum att ens barn ska växa upp. ”Det är viktigt att inte objektifiera”, menar Melin, vi lever i ett tillräckligt sexualiserat samhälle ändå. ”Nej, det får inte vara ett självändamål att göra elvaåringar intresserade av sex”, stämmer Nilsson in. ”Men många undrar ju mycket om det.” Vidare pratar Melin om ett ansvar han upplever sig ha som författare. ”Jag vill skriva om hela livet. Man kan inte välja. Eller jag vill inte välja. Sex är en del av livet, en del i att porträttera en karaktär, det är inte konstigare än så.” Och vill man inte läsa måste man ju inte. ”Det är väldigt tydligt vad den här boken handlar om”, säger han, och visar upp Mycket mer än en puss. ”Jag vill inte att alla böcker ska handla om sex. Men någon kan väl få göra det?”

Kerstin Lundberg Hahns lilla författarskola för unga är intressant. Hon får oss alla engagerade i att hitta de olika ingredienserna för att skriva en spökroman. Det handlar om att använda sig av de fem sinnena. ”Har det här hänt på riktigt?” brukar eleverna fråga, säger hon. ”Nej”, brukar Lundberg Hahn svara då. ”Men när jag skriver det vill jag att du ska tro det.” Spöket är viktigt, men kanske än viktigare är att bygga upp den värld spöket ska träda in i. Svensklärarna på första bänk antecknar ihärdigt. När hon frågar var i biblioteket, som publiken bestämt som rum, spöket befinner sig, visar det sig finnas mer fantasi här än hon är van vid. ”I en bok”, säger någon. ”Det säger de aldrig!” skrattar Lundberg Hahn. De vanligaste platserna är förstås källare eller vind. Men det gör inget, tycker hon, att det blir lite klyschigt. Konsten ligger ändå i detaljerna. Jag tänker att det är en bra introduktion till hur man kan hålla en författarskola för unga. Men att jag själv inte riktigt jobbar så.

Cilla Naumann är en av mina favoritförfattare. Dels för att hon skriver bra, men också för att hon tycks röra sig så obehindrat mellan vuxen- och ungdomsgenren. Hon berättar att Tom, som återkommer i flera av hennes böcker (62 dagar, Springa med åror, 17 timmar härifrån, m.fl) kom till när en av hennes söner inte ville läsa. ”Jag satte mig och läste för honom varje kväll. Även när han inte ville satte jag mig utanför hans rum, och läste. Jag märkte ju att han lyssnade, att han innerst inne ville det.” Novellsamlingen Kulor i hjärtat skrev hon med tanken att lura in en ovan ung läsare i något som närmast liknar en roman, i det att alla berättelserna rör sig i samma universum. Och Springa med åror skrev hon faktiskt parallellt med 62 dagar, då hon upptäckte att hon började intressera sig oproportionerligt för mammorna i berättelsen. Detta att skriva om ett skeende från flera olika perspektiv är något av Naumanns signum, och hon tror att det kommer sig av att hon som ung läste Alexandriakvartetten, en svit romaner av Lawrence Durrell från 60-talet. Romanerna använder sig just av olika berättarperspektiv, ett nytt per bok.

På golvet har Olika förlag en rolig grej, där de uppmanar folk att ta med sig en stereotyp bok och få byta in den till en fräschare, ur deras egen utgivning. Provokativt? Ett drag för att slippa elda upp böcker som blir över? Kul initiativ, tycker jag.

Och så lite erotik och porrsnack på Aftonbladets monter, där Jenny Högström berättar om sitt samarbete med Lars Krantz, i form av serieboken Achtung Blixtkrieg. Åsa Linderborg som är moderator, generas när Carl-Michael Edenborg visar upp ett foto på hur han kom över sidorna när han läste för redigering. Ibland är han ju bara lite för mycket…

På kvällen har jag förlagsmiddag, efter allt mingel. Jag lyckas hålla mig på mattan med drickandet, vilket kan vara lite lurigt när allt är gratis. På Hagabion är Gilla Böckers förlagsmiddag i år, och vi är många nu, förlaget har precis slagits samman med Lilla piratförlaget. Tre långbord, trevlig stämning. Jag snackar framtida projekt med Erik på Lilla piratförlaget. Vågar prata med Pija Lindenbaum. Hamnar bredvid Katarina Kuick, som tillsammans med Ylva Karlsson skrivit en av mina favoriter inom skrivarböcker; Skriv och skriv om igen. Riktad till unga, men funkar minst lika bra på äldre skribenter som tappat lusten och inte längre ser vad de håller på med.

Och så Park. Vi är inte där så länge, men vi hinner med lite bubbel. Ett varv. Det är bara torsdag, än går det att hitta en soffa efter tio. På kändisspaningsfronten ser vi John Ajvide Lindqvist och Leif Pagrotsky. Och Lars Wilderäng, var nu gränsen går mellan kändis och människa. Han är jag ju ändå i samma författargrupp som på facebook, och vi har sagt att vi skulle ses. Vem är jag? Är jag en kändis nu? Alla är lite berusade och glada. Alla är lite sura över att toalettpappret tar slut på tjejtoan. Och på Natur och Kulturs fest på övervåningen dansas det till nittiotalshits, alla är ungefär lika pinsamma när den fria baren börjar ta ut sin rätt.

Similar Posts:

• Min bokmässa: dolda indexfonder, nazistporr, universum, SF och sjömansromaner
• En bok att älska
• Tunt bidrag till handboksskörden
• Augustprisvinnarna!
• Författaren – artisten

Alltså: Om man är född där kan man inte skriva om det. Ska man haka på trenden med författare som skriver om sig själva och sitt eget liv får man ju helt enkelt skriva om något annat. Om vi säger att min far kidnappade mig när jag var liten och åkte till Kanada, där jag blev uppfostrad av Wayne Gretzkys familj…

Hoppe är inte en självbiografi. Äh, vi tar om det: Hoppe är en icke-självbiografi. OK, strängt taget är det inte ens en självbiografi av något slag… sätt det där jävla ”icke” där du själv vill. Av självbiografier förväntar vi ju oss vissa saker: ett personligt tilltal, minnen, och framför allt naturligtvis sanningen och inget annat än sanningen. Inte vilda fantasier om en tysk flicka på äventyr i Kanada och Australien, som lär sig allt om skrivande av hockeycoacher, matroser och pianister. Och inte ska det berättas som en kritisk studie i formell tredje person heller.

Hoppe verkar ha svårt att finna sig i att världen består av olika världar och att ”Guds små missgrepp” inte kan rättas till efter behag, samtidigt som hon hela tiden, förmodligen utan att själv lägga märke till det, rättar sig fram genom sina texter …

Felicitas Hoppe gifver däruti höge farao. Sedan när är sanningen något att stå efter – bryr vi oss om historieberättare för deras förmåga att inte hitta på? Hennes liv ska alltså beskrivas som det anstår en författare, och då låter hon lilla Felicitas stoppa ryggsäcken full med alla sagor hon kan få med sig (Råttfångaren, Pippi, Kapten Grants barn, Tom Sawyer, etc etc) och ge sig ut i världen för att få den att dansa efter hennes pipa. Det är ett liv beskrivet i konjunktiv, jag ville jag vore… I den här berättelsen är hennes far om inte negerkung så i alla fall galen uppfinnare, hennes pianolärare är släkt med Glenn Gould, hon själv är den galnaste hockeyspelaren i laget, hon är ett musikaliskt geni som inte kan tämjas, hon gifter sig med en god vän för ett vads skull, hon seglar jorden runt, och hon skriver konstant sina egna berättelser så fort hon lär sig stava, på vilket språk hon vill. Allt detta berättas sedan i akademisk ton av en namnlös och smått förbryllad biograf som bara tecknar sig som ”F.H.”, och som slår knut på sig för att dra långsökta paralleller mellan lilla Felicitas vilda äventyr och ungdomsverk som Igelkotten Mecki och de böcker hon sedan kommer att skriva som vuxen. Samtidigt som hon (F.H., inte Hoppe) späckar texten med utlåtanden från förnumstiga tyska kritiker som avfärdar henne (Hoppe, inte F.H.) som en drömmare, en fantastiker, en icke-realist besatt av att framhäva sig själv och ge allt ett lyckligt slut, och hur finurligt klumpig är inte metaforen att hon döper sin huvudperson till ”Glädje” när… Oj, ursäkta, det är inte en metafor utan så heter hon ju faktiskt.

Kanske är det hennes hemliga önskan: att försvinna så man måste leta efter henne, närvaro genom frånvaro.

Det är lätt att glömma av sig i Hoppe när man väl hittat in i den. Den som med hjälp av andra källor och hennes andra romaner vill försöka läsa sig till några dolda sanningar och verklighetsbakgrunder i detta är välkomna att försöka, men varför? Jag har aldrig läst något annat av henne, och jag kunde inte bry mig mindre om hur hennes faktiska uppväxt var; det jag vet är att detta är en skamlös crosschecking på allt vad memoarer, biografier och kritiska studier heter och en härligt fantasirik skröna i sin egen rätt. Varför behöver man veta något mer om en författare än ”Jag är Hoppe, och jag skriver vafan jag vill”? Det är nog för att låta henne lura mig in under berget.

Similar Posts:

• Exotiska reseskildringar
• Alice 10 i topp på bokmässan
• Förlorarens berättelse
• I de seendes rike är den enögda
• Spionen som glömde bort