Det är rörigt, babbligt, svåröverskådligt och ibland vet man inte vad nyss lästa anekdot har med någonting alls att göra. Som i USA-kapitlet till exempel, här berättar plötsligt Britt-Marie Mattsson om hur hon en gång träffade den kända kokboksförfattaren Julia Child i en mataffär. Det var säkert spännande, men vad har det med bokens tema att göra?

Ibland känns boken till och med mest skvallrig och spekulerande, och det känns som att författarna bara gissar hur saker eventuellt skulle ha kunnat gå till.

Här finns mycket samlad erfarenhet vad gäller mat i maktens korridorer, men det känns inte alls som att författarna tänkt på mig som läsare, på mig som inte har samma erfarenheter av den här typen av middagar. Jag bjuds inte in i texten för att dela erfarenheterna eftersom de bara berörs ytligt och eftersom sammanhangen aldrig klargörs. Inte ens bilder och recept har alltid en tydlig koppling till texten. Det är som att det de skriver om är så självklart för dem själva att de inte behöver göra det begripligt för den som inte var med.

Britt-Marie Mattsson står för större delen av texten läser jag mig till i det finstilta, men det framgår dåligt i själva texten som är uppdelad mellan till synes tre skribenter. Citat av Leif Mannerström och citat av Britt-Marie Mattsson kompletteras av löptext skriven av … Britt-Marie Mattsson? Det blir oerhört rörigt och pladdrigt samtidigt som det dessutom gör att texterna ibland motsäger varandra.

Lite mer kan man väl kräva av ett samförfattande, än att bara klippa ihop två personers texter med varandra och krydda med, i och för sig trevliga, bilder och recept?

Det sorgliga är att det här är ett riktigt intressant första utkast, men absolut inte en färdig bok. Det finns en uppsjö spännande teman som hade kunnat bearbetas och presenteras på ett sätt som hade bjudit in läsaren i texten och ökat förståelsen för hur mat kan användas i maktsyften och diplomatiska syften.

Similar Posts:

• Så uppfostras en president
• Inget för nybörjare
• Chokladbollar på längden och tvären
• Diet utan löften om snabba lösningar
• ”Simple nordic” är det nya svarta

Journalisten och författaren Britt-Marie Mattsson har under hela sitt liv varit fascinerad av Kennedy-klanen och efter femtio års läsande skriver hon nu själv om dess 100-åriga historia i romanform. En historia som börjar när den målmedvetne fadern, Joseph Kennedy, med järnhand slår sig fram inom näringslivet, för att sedan skifta till politiken och skapa en plattform från vilken hans söner skall ta sig vidare till det allra högsta ämbetet. ”Vi tolererar inga förlorare” är inte bara titeln på denna bok utan det uttalade mottot som gällde i familjen. Kennedys skulle nämligen uppfostras till vinnare och ingenting annat.

Underlaget till historien är det sannerligen inget fel på, för här finns faktiskt allt. Det är spänning, romantik, världshistoria, det ljuva livet, kändisar, kamp, intriger, glamour och ond bråd död. Tidigare i år visades Emmy-vinnande tv-serien The Kennedys på SVT, en serie i formatet miniserie men som likaväl skulle kunna ha varit en såpa. De verkliga Kennedys har nämligen allt som familjen Ewing har och mer därtill, som världspolitik. Därför har Mattson en tacksam uppgift, det är nästan som att det krävs mer av en författare att få den tråkig än intressant.

Valet av format kan givetvis diskuteras och att välja romanformen känns möjligen lite som ett modefenomen. Men det är ändå mest en formsak vars syfte ska ge berättelsen lite mer flyt än om det skulle ha varit en ren faktabok, även om jag inte är så övertygad om att så skulle vara fallet här. Mattsson skriver inte dåligt och hon är väl påläst i ämnet, men är nog trots allt mer journalist än romanförfattare. Här finns inga djupdykningar i karaktärernas inre själsliv och det har väl heller aldrig varit någon ambition. Ingen person har heller en helt dominerande roll, varken med ett inifrånperspektiv eller som berättare. Det är med andra ord ganska långt från Joyce Carol Oates Blonde om man ska ta ett exempel vars huvudpersoner existerar korsvis med denna roman. Därmed inte sagt att personödena inte berör, för här finns många djupt tragiska scener. Som till exempel när den av stroke förlamade fadern Joseph får reda på morden på sina söner och mot sina egna regler får tårar i ögonen. Något som genast bortförklaras av hustrun Rose som att förlamningen hindrar kontrollen över tårkanalerna.

Döden är nämligen hela tiden närvarande, som om det vore ett pris för familjesagans framgång i någon slags uppgörelse med Satan själv. Men inte ens döden får hindra omvärldens syn på klanen Kennedy, den ska helst mötas på det sätt som John F Kennedy jr gör när han på sin treårsdag gör honnör inför sin fars kista på hans begravning på Arlingtonkyrkogården. Det viktigaste, inpräntar patriarken Joseph i sönerna (det finns fem döttrar också, men de räknas liksom inte lika mycket), är inte hur man egentligen är, utan hur andra uppfattar att man är. Alltså att det är okej att bete sig som ett svin, men bara så länge det sker utanför offentligheten. Därmed inte sagt att alla sönerna tar efter sin far när det gäller de moraliska aspekterna, men han som kom allra längst hade nog knappast gjort det i dagens medieklimat. För med honom hade sociala nätverk, skvallerjournalistik och den konstanta närvaron av mobiltelefonskameror troligen skapat en medial cirkus och Kubakrisen hade istället hanterats av Richard Nixon.

Om Kennedy-familjen och dess olika medlemmar har det, framför allt på engelska, skrivits hyllmeter så därför är det berättigat att fråga om det behövs ytterligare en skildring. Utan att ha läst särskilt många, om ens något, av dessa hyllmeter är svaret ändå Ja. Mattsson sammanfattar här hela sagan om fenomenet Kennedy och sätter in det i sitt historiska sammanhang. Hon gör det på ett enkelt och läsvärt sätt, även om den precis som tv-serien the Kennedys mest skrapar lite på ytan och ger oss en övergripande bild. Vill man däremot fördjupa sig finns det ju så många möjligheter att göra det, men inte just här.

Similar Posts:

• Första utkastet till en intressant idé
• Nä, kan vi det här nu?
• The statue of bigotry
• Morgondagens president?
• Intressant inblick i Vita huset