Norbergs bidrag inleder med att kritisera Klein för att ha missförstått – eller avsiktligt vantolkat – den nyliberale ekonomen Milton Friedmans åsikter. Här får Norberg in ett par fullträffar när han visar hur Friedman faktiskt tog explicit avstånd från somligt av vad Klein (implicit eller uttryckligt) anklagar honom för. Men Norberg gör sig däremellan skyldig till precis samma sak som han beskyller Klein för: han missförstår eller vantolkar citat från hennes bok, han påstår saker om henne utan att hänvisa till källa, han plockar ut citat ur sin kontext, med mera.

Benulics bidrag inleder för sin del med att anklaga Klein för konspirationsteorier. Retoriskt ett lätt sätt att försöka smutskasta en motståndare på – men särskilt välbelagt känns det inte. Benulic bemödar sig sällan med att ange några källhänvisningar till något av vad han skriver. Jag kan emellanåt inte låta bli att undra om vi verkligen har läst samma bok, så långt ligger hans tolkningar ibland från vad jag kan se att Klein argumenterar.

Källkritisk granskning av fackböcker är alltid viktigt, och båda författarna lyckas emellanåt framhålla viktiga poänger i sin argumentation, om inte annat att Klein är slarvig med en del detaljer i sin skildring. Det gör att den här boken kan vara ett kort och bra komplement att läsa om man nu ändå tar sig igenom Kleins lunta. Däremot känns argumentationen i den här boken inte på långa vägar så trovärdig, än mindre så tillintetgörande, som de båda författarna verkar inbilla sig. Det känns därför oerhört passande att författarna själva väljer att göra kvällstidningsparallellen i sin boktitel: boktitelns påstående om en "nakenchock" visar sig i det här fallet vara ungefär lika överreklamerat som kvällstidningarnas löpsedlar med såna rubriker vanligen brukar vara.

Similar Posts:

• Den nationella välfärdsstaten som hinder för global solidaritet
• Otäck historieförfalskning
• Lång väg kvar
• Bättre och bättre dag för dag
• Fredsvalutan som splittrat Europa

Den text som verkligen borde kunna rucka till invanda feministiska tankebanor är journalisten Anna Svenssons text om våldtäkt. Hon berättar av egen erfarenhet om hur samhället reducerar våldtagna kvinnor till handlingsförlamade offer som själva inte kan återta makten över sitt liv. Svensson menar att det här synsättet belyser att kvinnans självförtroende och värdighet sitter mellan hennes ben. Det här leder i sin tur till att våldtagna kvinnor inte ges plats i den offentliga debatten då de inte tas för fungerande människor utan som "skadade-för-livet"-offer.

Skribenten Anna Ekelunds text om abort sätter fingret på något som borde skava till i det feministiska upphöjandet av kvinnans självständighet. Hon menar att den aborterande kvinnan stämmer bra överens med en modern syn på kvinnan som självständig vilket mörklägger alternativ som adoption eller "extra stöd" åt kvinnan. Ekelund ser en pekpinnemoral växa fram, där det är nästintill omoraliskt för en kvinna att behålla sitt barn om hon inte har ett fast jobb och en fast partner som är redo att ta ut full föräldraledighet.

Men de flesta av bidragen har tyvärr inte lika hög argumentskvalité och tydlighet som Svenssons och Ekelunds. Ett av antologins svagaste bidrag är texten om fuck-off pengar. Maria Rankka, VD på tankesmedjan Timbro hävdar att varje kvinna bör lägga undan pengar för att i framtiden kunna göra självständiga val såsom att gå ur en relation eller att sluta på ett dåligt jobb. Vad hon helt tycks förbise är alla de kvinnor som helt enkelt inte har möjligheten att sticka undan den där tusenlappen varje månad, ganska många skulle jag tro.

Och krönikören Boris Benulic är bara pinsam när han påstår att de flesta kvinnor egentligen vill ha gymtränande machomän. Han motsätter sig feminiserandet av mannen med argumentet att om mannnen abdikerar från sin roll som samhällets "förändrare och skapare" så minskar också kvinnans utrymme i samhället(?) Vad han menar med det lämnas åt läsarens förbryllade hjärna. Frågan är om han ens själv har svaret.

När jag långt senare slår igen boken efter att ha läst de 13 texterna och ser tjejen på framsidan, med hyttad näve uppsträckt i luften, så undrar jag hur stort steg den här boken egentligen har tagit mot en "ny" feminism.

Jag tror inte att en samling texter skrivna av 13 vitt skilda skribenter, med olika politisk härkomst, kan bära så långt mot en "ny" feminism. Det blir för splittrat och ofokuserat. Som det är nu fungerar antologin mest som en plattform för diskussion, vilken i sin tur skulle kunna vara det första steget mot en "ny" feminism. Frågan är bara hur livlig den här diskussionen som Östergren efterlyser kan bli med tanke på att de flesta texter i antologin inte är speciellt provocerande.

Similar Posts:

• Feminism für alle
• Kraven på rättvisa lyser genom århundradena
• En affirmation om dagen
• Nej, feminismen har inte ”gått för långt”
• Kampen är din, min, vår, allas