Under de senaste decennierna har det skrivits mängder av biografiska böcker med tydlig jag-röst där en vuxen son eller dotter går genom förhållandet till sin far. Fadern är ofta död vilket triggar igång intresset att lära känna en bortvänd fader. Fadern kan också leva. Både som levande och död kan en far, en förälder, vara mer eller mindre närvarande. Frånvarande.

Här är det Björn Wiman som försöker få korn på den man som var hans far. Berra. Med finländsk mamma och en supande far som Berra kickar ut så fort han växt upp. Berra träffar Björns mamma och de får barnet som blir Björn. Skilsmässa. 1970-tal. Lite kontakt fram tills Berra kan ta med 7-åringen ”för att åka lagg” i Hammarbybacken. Utförsåkningen blir deras ”umgänge”. Med tiden till skidorter i Sverige och Norge men också långa bussresor till Alperna där de bor i små byar och tar sig upp på glaciärer. ”Det här är kalas, Björne.” Berra är kung i backen.

Berra är en trevlig typ. Omtyckt lärare, kvinnokarl av stora mått, skämtande anekdotmakare, sportig och snygg, gourmetkock i hemmaköket. Även en rätthaverist som säger ifrån. Kan härma nasalt överklassuttal. Pappan representerar 1970-tal. Rekordårens klassresenär med fritid. Framåt. Man ska ha det bra.

Det finns en bitterhet hos författaren över faderns ointresse. Särskilt när författaren får egna barn när han ett hopp om att fadern ska engagera sig. Om föräldern inte förstår eller vill förstå? Inte kan leva sig in i hur det är att vara barn, barnbarn till sig själv? Inte orkar. Som knappt kände sin egen far. Inte ens kallat honom någonsin ”far”. Ett mönster upprepande sig självt.

Författaren å sin sida gör allt för att inte likna, inte reagera, inte leva livet såsom fadern gjort. Vill i varje val leva sitt liv tvärtom. Med livslånga nära relationer och familjeliv. Det blir många gånger dött lopp och utförsbacke i kontakten med fadern.

Tystnaden går neråt. Varför fick författaren inget veta om sin finländska släkt? Farmodern, en för författaren viktig person, som en gång kommit med föräldrar från Finland, arbetat och slitit, varit gift med två alkoholister och fött två söner. Hon hade ryska rötter. Möjligen judiska? De fattigas minne är kort, såsom Albert Camus ungefär en gång sagt. Till och med i arkiven i Finland tar tråden slut.

Halva boken handlar om skidning. Specifikt utförsåkning. Mängder av fakta. De första skidtävlingarna i Tromsø 1843, hela Norges historia som skidnation, utvecklingen av skidturismen globalt och nationellt, Holmenkollenspelen, om utrustning och pjäxor, om glaciärer och klimatförändring. Ett överklassnöje som med tiden blev för alla. På skidor kunde män och kvinnor tidigt mötas relativt jämställt. Om skidorter i Schweitz och Österrike … I Åre och i Sälen, Dalarna. Författaren har gjort ett grundligt forskningsarbete om orternas historia. Läsaren behöver vara påläst själv och ha ett genuint intresse för både skidåkning och historia – annars trillar man lätt av pinn när texten blir föreläsning.

En väckarklocka blir onekligen kalla fakta om att snön kommer i en snar framtid att försvinna på många platser. Den har gjort det redan. Naturligtvis har vi redan i tiotals år hört om åretomgröna skidorter med rostiga liftanordningar men i Wimans bok åskådliggörs den ofrånkomliga utvecklingen. Han har varit där.

Här finns mängder av referenser till författare, forskare, upptäcktsresande, konstnärer, musiker, filosofer … Källförteckningen på bokens sista sidor är utförlig.

Bildspråket i boken är livligt och metaforerna många. Titelmetaforen ”Den lyckligaste leken” är ord av Jean-Paul Sartre om utförsåkningen. Den leken fick Björn Wiman lära av sin far.

Similar Posts:

• ”Jag och min far” – om sorg, saknad och insikt
• Att välja och skriva sitt liv
• Överlevarnas barn
• Resans sköna konst
• Jamaica Kincaids trädgård

Det handlar som så ofta om moral och politik, och den smärtsamma relationen däremellan. Mitt i detta finns en rad röster och Björn Wiman är jämt ingen duvunge. Han har ett flerårigt engagemang bakom sig att skriva om klimatkrisen: ”världens genom tiderna största nyhet”.
I sin bok som utgavs i höstas finns 33 kronologiskt återgivna krönikor, publicerade mellan åren 2012 och 2018. Wiman skriver kortfattat med hela sin litterära och poetiska talang investerad, i den standardlängd som man kan förvänta sig från en dagstidning.

Det finns mycket att uppskatta i krönikorna, men också en del att reflektera kring. Längden på texterna, som passar Dagens Nyheter utmärkt, upplevs annorlunda i bokform. Då man läser flera texter i stöten är det svårt att värja sig från känslan av saknad. En saknad efter något mer. Det handlar om längden, det handlar om att tankarna skulle behöva mer utrymme för att vecklas ut, bli mer rejäla.

Tvivla nu inte. Krönikorna är nästan alltid läsvärda och det är lätt att ryckas med i enskilda uppslag och kombinationer av referenser till såväl film, litteratur, kulturpersonligheter, aktivism och politik. Ibland är kopplingarna halsbrytande, oftast är de tänkvärda och vid några tillfällen mindre pricksäkra. Wimans kunskap spänner hur som helst vitt och brett.
Nu är inte Björn Wiman den förste skribenten att släppa sina krönikor i bokform, men då texterna är så täta på referenser blir en annan typ av bok en naturlig följdtanke.

Torbjörn Elensky sätter i Svenska dagbladet ordet på ett sätt att uppfatta denna korthuggenhet, då han liknar boken vid ett extravagant visitkort. Riktigt så långt vill jag inte gå, snarare ser jag i boken en rad vykort, fyllda till bredden med händelser som nästan svämmar över på information.

Om man accepterar formatets begränsning finns det dock åtskilligt att gilla. Med tanke på klimatfrågans dignitet och behovet av fler människor att sätta ord på såväl hot som hopp, är det inte färre röster vi behöver, utan fler.

Personligen hoppas jag att Wiman återkommer till oss i det längre formatet. Kanske i form av lite längre essäer. Inte minst därför att vi behöver tänka till om annan farsot som lägrat vår tid, den enorma polarisering som högerextrema trivs bra i, men i rimlighetens namn även goda demokrater och aktivister kan drabbas av. Denna sorts närsynthet har skapat ett fördjupat dödläge där själva det demokratiska samtalet hotas.

Och vad säger vi om de framstegsoptimister som tuffar på i sin business as usual och inte korrigerar sin egen tankevurpa; som eldat på grogrunden till klimatproblemet genom att konsekvent placera ekonomi ovanför ekologi?

Det är kanske de sistnämnda som boken är publicerad för tänker jag, de som lever i omprövningens tid. De äventyrslystna tonåringarna, framförallt rasande kloka tjejer, som står rotade med ena foten i protest och den andra i moral genom skolstrejker och Fridays for the future blir kanske uttråkade av boken. Björn skriver på gott och ont för en kulturintresserad medelklass som vantrivs i konsumtionssamhället men som gillar att läsa vykort.

Gott så, tänker jag trots allt. Gott så!

Similar Posts:

• Viktigt och pedagogiskt om klimatförändringar
• Inget att akta sig för
• En pappabok om skidning
• Vad är tidsdilation?
• Ambitiösa men röriga klimatbetraktelser