Tja, tillsammans med en mängd andra uppror, revolutionärer och terrorister finns de med i Björn Kumms bok Motstånd – de maktlösas kamp. Där går han igenom närmare trettio olika motståndsrörelser, geografiskt område för geografiskt område och något sånär kronologiskt ordnade – det är naturligtvis inte helt lätt gjort – från tysk kolonialism i 1900-talets början och fram till Occupy-rörelsen, Bradley Manning, Edward Snowden och Julian Assange.

Det kan se ut som ett ambitiöst försök att greppa hela det senaste dryga århundradets historia. Samtidigt saknas många centrala sociala rörelser av oerhörd vikt, som den amerikanska medborgarrättsrörelsen, kvinnorörelsen och gayrörelsen. Är inte det motstånd? Om Wikileaks är det?

Att sammanföra så många motståndsrörelser borde just kunna leda till en intressant diskussion kring vad motstånd egentligen är? Är det, med 68-rörelsens från Mao lånade slagord, ”rätt att göra uppror”? Under vilka omständigheter? För vem?

Kumm säger i intervjuer att han vill knyta an till en diskussion från Terrorismens historia – att det inte är självklart vem som kallas terrorist eller motståndsman, förtryckare eller befriare. Segraren skriver historien och allt det där. Ändå är den diskussionen märkligt frånvarande i Motstånd. Den räknar upp en jäkla massa händelser, och visar i undantagsfall på fina kopplingar dem emellan, men den uppmärksammar och utesluter utan att förklara varför. Urvalet är ”mitt eget” skriver han i förordet. Jaha. Det blir man ju inte precis klokare av.

Det låter kanske akademiskt att efterlysa skarpare definitioner – jag har själv ofta ganska kort om tålamod för sådant, oakademiskt nog – men här är resultatet att hela intrycket blir luddigt och godtyckligt. Mängder av intressanta händelser, rörelser och personer svischar förbi, men jag blir osäker på vad författaren tänker sig att jag som läsare ska ha alltsammans till. Vad finns att lära sig?

Kapitlen är korta och konkreta, men inte sällan en ganska konstig blandning av svepande och alltför detaljerat. Fokus liksom fladdrar, som i avsnittet om Palestina där nästan hälften av de knappa tolv sidor som ägnas den komplicerade historien ägnas mordet på Folke Bernadotte och huruvida prinsessan Estelles namn (eftersom Folke Bernadottes hustru hette Estelle) kan tolkas som en markering mot Israel från kungahusets sida.

Det är kanske ändå inte motstånd från ”de svagare folken och nationerna”, ”historia från de koloniserades perspektiv”? Det är åtminstone vad jag kan vaska fram av Kumms definitioner, att motstånd, som i undertiteln ”De maktlösas kamp” bygger på ett underläge. Men är det alltid självklart vem som är i över- och underläge? Vem bestämmer det? Anders Behring Breiviks terrordåd utgick väl till exempel från en upplevelse av att vara undertryckt, utsatt, av ett akut behov av motstånd? Rasister och antifeminister hävdar nästan regelmässigt att det i själva verket är de som är förtryckta. Något högerextremt motstånd finns över huvud taget inte med boken, så jag kan tyvärr inte svara på om Kumm menar att det finns ett objektivt kriterium på maktlöshet som dessa figurer bommar på. Kanske är det förklaringen till att de lyser med sin frånvaro.

Då få gånger han kommer med mer svepande teorier är det svårt att bedöma vad de grundar sig på. Vid kolonialt motstånd finns ofta en mer anpassningsvillig äldre generation och en mer upprorisk yngre, skriver han till exempel i förordet. Om det är en etablerad teori och vilka belägg den i så fall stöder sig på framgår inte. I slutordet skriver han istället: ”Både i Mannings och Snowdens fall är det tydligt att gamla tiders lojalitet inte längre är automatisk. I dagens värld binder man sig inte frivilligt för en livstid i nationens tjänst.” Det verkar som ett historiskt sett ganska märkligt påstående för mig. Nationalism är ju en rätt sentida uppfinning.

Nej, jag vet faktiskt inte vad jag ska tro om den här boken. Jag hade velat gilla den, för den tar upp en mängd intressanta saker, men jag känner mig inte ett dugg klokare när jag slått igen den. Snarare tvärtom.

Similar Posts:

• Vilket nya motstånd?
• Kärleksfull skildring av kampen mot Hitler
• Rösträtt, nej tack!
• Dags att deklarera!
• Befrielsen är nära?

1989 tog det kalla kriget emellertid slut. Historikerna kunde, när nödvändig distans uppnåtts, börja sammanfatta förloppen och skriva böcker i stil med den här aktuella.

Björn Kumm börjar sin berättelse som de flesta; när det andra världskriget slutar och flyter därefter framåt i tiden. Resan startar vid Jaltakonferensen, där Stalin körde över västmakternas ledare, och mellanlandar på de i princip förväntande destinationerna, Korea, Kuba, Vietnam, Latinamerika, Suezkanalen med flera. Att den finala landningsplatsen är 1989 har väl redan framgått.

I stort sett är allting med och man får en god inblick i de stora händelserna och deras betydelse. Det hela är både fascinerande och spännande. Det framkommer också tydligt hur det egentligen var ställt med den svenska neutraliteten. Med facit i hand vet vi, i alla fall delvis, hur de svenska politikerna lutade sig mot USA och västmakterna. Allt som ofta var det därmed Sovjetunionen som var boven i dramat, själva hotet mot friheten. I praktiken såg verkligheten annorlunda ut. Den generella bilden som media gav under perioden gick dessutom i mångt och mycket hand i hand med den faktiska politiken även om undantag självklart fanns. Kumm framhåller bland annat att svenska tidningar under 1970-talet skrev ca 4000 gånger mer om den sovjetiska påverkan på Polen än om USA:s interventioner i Guatemala. Inte konstigt att den gamla rysskräcken frodades i landet.

Det övergripande är som sagt med men något jag saknar är ett avslutande kapitel om hur det kalla kriget påverkat dagens politiska situation runt om i världen. Det kalla krigets slut blev lika lite som det första världskriget var det "sista" kriget något slut på stridigheter och elände. Rötterna till många av de konflikter vi dagligen matas med finns i just dessa frostiga konflikter som präglade 1900-talets andra hälft. Därför hade det varit på sin plats med minst ett extra kapitel. Kumm har skrivit om detta i den utmärkta Terrorismens historia varför en sammanfattning inte hade varit alltför komplicerad. Allt som ofta hänger ju historiska skeenden tätt samman med den nutida samhällsutvecklingen. I övrigt klart godkänt!

Björn Kumms kalla krigetskildring publicerade första gången 1999 och har nu omarbetats och uppdaterats. Med tanke på hur forskningen går framåt på det här området kan man också räkna med flera utgåvor i framtiden. I både USA och Ryssland finns tonvis med forskningsmaterial som ännu inte är tillgängligt. Det kalla krigets fulla resultat har vi nog ännu inte sett, vare sig det gäller i bokform eller politisk realitet!

Similar Posts:

• Vad är egentligen motstånd?
• Spionpräster, aids-konspirationer och vapenaffärer
• Raoul Wallenbergs öde fortfarande en gåta
• Rätt man på rätt plats
• Apokalyps ur många vinklar