Den dystopi Bim Eriksson tecknar ligger nära verkligheten och nära i tiden i en stad mycket lik Stockholm med ett stort sjukhus som heter Karolinska och en klubb som heter Brädgården. Och en Folkhälsomyndighet som arbetar för att utrota oro och ångest, men inte genom att gå till orsakerna. Ett totalitärt samhälle där idealmedborgaren är frisk och stark och totalt avtrubbad. Men det finns en motståndsrörelse, människor som gått under jorden för att vara som de är och må som de mår – för att få vara hela människor med kompletta känsloregister.

Här finns inspiration från Karin Boyes Kallocain med såväl övervakning av medborgarna som en substans som används i samhällets tjänst, även om den fungerar på ett helt annat sätt, och från det tidiga 1900-talets syn på folkhälsa och vilka som var värdiga att föra sina gener vidare med en retorik som innehåller uttryck som ”växa ond frukt från friska grenar”.

Det finns också inpass om att vad som ses som galet och avvikande är beroende av många olika faktorer, som kön, klass, kultur och normer.

- Hur ska jag förklara… okej så här. Galenskap har en viss estetik.
- Okej.
- Som galen kvinna så ska du vara vulgär, högljudd och känslomässigt opålitlig. Gärna promiskuös eller sexuellt utmanande. Det är en bild som funnits i alla tider […]

Om man läser den enbart som en satir kring synen på psykisk ohälsa och med en feministisk utgångspunkt är det närmast omöjligt att inte hålla med och förfasa sig och att ställa sig på motståndsrörelsens sida men om man i stället – eller samtidigt – läser den som en allegori över det som sker just nu kring Coronapandemin, med restriktioner, massvaccinationer, kontroller och en Folkhälsomyndighet som håller dagliga presskonferenser är det för mig lite svårare. Tanken väcks ofta, som av utropen i tunnelbanan:

Viktigt meddelande till samtliga resenärer – SL följer statens riktlinjer gällande kollektivt resande – Le mot dina medresenärer – Håll avstånd till spårområdet och var uppmärksam på samhällsvärdarnas anvisningar – Tack för din samarbetsvilja

Det är något försåtligt över det, något som oroar mig, men jag trycker ändå undan det, så där som fiktionens medborgare gör. Vilken sorts spegel är det här egentligen?

De finaste scenerna är de där sårbarhet visas, som när den relationsmässigt lätt tondöva Berina försöker skapa förtroende, eller hanterandet av en panikångestattack, i bjärt kontrast mot mer bombastiska utfall.

Ibland får jag det inte riktigt att hänga ihop – tillsammans med allt annat känns det till exempel inte rimligt att det skulle vara tillåtet att röra sig i staden maskerad. Först värjer jag mig också en aning mot teckningsstilen – de oproportionerligt små huvudena och framför allt ögonen som bara är en kontur kring något vitt, vilket jag alltid tycker är obehagligt – men snart vänjer jag mig, även om jag verkligen tycker bäst om Berinas kaninmask som har en annan typ av ögon.

Slutet öppnar för en fortsättning som jag hoppas ska komma, för även om det inte riktigt är min kopp te skulle jag ändå vilja ha påtår.

Similar Posts:

• En brokig målarbok
• Olika nyanser av melankoli
• Recensionen, ditt as
• Biblioteken bedriver piratutlåning av böcker
• Möten i butiken

När vi förlorar den självklara platsen i kärleksbubblan forsar lidandet fram utan kontroll. Några reagerar med att bygga upp ett hårt skal och tänker: ”Jag ska aldrig bli kär igen!” Andra blir introverta och studerar den svartaste smärtpunkten. Det finns givetvis många andra kategorier; underhållaren som vill skämta bort smärtan, arbetsnarkomanen som jobbar dygnet runt, och sist men inte minst – världssamvetet, som reagerar på orättvisorna här i världen.

När vi själva inte är drabbade, finns risken att vi avmätt konstaterar: ”Ja, ja. Det går över, ska du se.” Om ältandet pågår för länge, vill vi likt en hurtig coach ropa till den narcissistiska självplågaren: ”Mister du en, står dig tusen åter, fattar du väl!”

Men andra gånger står vi så nära att vi tystnar och vi lyssnar i timmar på den som är ledsen. Vi gråter tillsammans.

Så är det att läsa några av historierna som tecknats av Bim Eriksson i serieboken Det kändes lugnt när mina känslor dog.

Serierna utmärker sig med sin icke-realistiska avbildning av hur människor ser ut. Alla har små huvuden och breda axlar som rinner ut i ofantligt långa armar. I centrum finns jaget som agerar i relation med andra människor och som måste förhålla sig till det omgivande samhället. Funderingar på relationer och känslor i monologens form avlöses av samtal där flera personer får yttra sig. Variationen gör att varje sekvens blir som en egen scen med en egen historia.

Många gånger har jag fnissat när jag läst serien Zelda av Lina Neidestam, som ofta får in en humorspegel i sin kritik av föråldrade könsnormer. Men inför läsningen av Bim Eriksson behövs ingen fnissvarning. Den inåtvända blicken och sökandet efter jagets egen röst framträder på ett sätt som väcker medkänsla. Vi presenteras för figurer som bär på en blandning av melankoli, en vilja att gömma sig för världen och en vilja att få vara i fred när orken tagit slut. Men det finns några ordväxlingar som väcker leendet hos coachen, till exempel denna:

Han: ”Fin Keps! Men du skulle vara mycket snyggare utan. Du har väldigt snygga lår också. Men så små bröst.”
Hon: ”Tanks!”
Han: ”Du menar thanks? Du är så gullig när du uttalar enkla engelska ord helt fel. Dumma lilla tjej.”
Hon: ”Nej. Jag menar tanks. Som i stora, gröna stridsvagnar. På väg mot dig. Skål!”

Några gånger tänker jag att det kvinnliga jaget uttrycker en universell känsla. Gemenskapens krav krockar med den inre jaguppfattningen för många av oss. Vi är naturligtvis överens om att stringtrosor och läppstift vanligen känns igen som kvinnliga tillbehör, men likväl vill jag se utanför genderboxen. Det är inte alltför ovanligt att flickor identifierar sig med en manlig superhjältes eller rockstjärnas kraft och styrka. Därför borde det vara möjligt för en pojke att kunna identifiera sig med vilsenhet, dålig självkänsla och kroppskomplex som den levandegörs här.

För min personliga del, välkomnar jag Bim Eriksson till Sveriges mångsidiga serietecknarkollektiv och hoppas att hon når många läsare med sitt skapande. De egenartade personerna ger nytt liv i berättelsen om kärlekssorgen som så sakteliga går över i det första stadiet av läkning. Tematikens olika nyanser av melankoli bidrar fint till vår gemensamma erfarenhetsbank, hälsar den luttrade coachen.

Similar Posts:

• En högst levande kropp i en högst levande bok
• Fullfjädrat tillskott till PK-kanon
• Viktig bok som tyvärr inte lyfter
• Drömskt och glasklart
• Försiktig erotik som inte rockar min värld