Till slut väljer jag en siffra, 37, och räknar. Siffran bestämmer delen om Jan Wechsler. Jag läser, vänder sedan på boken och läser den om Amnon Zichroni, även här från början till slut. Jag kommer inte ifrån tanken på att min läsupplevelse hade blivit annorlunda om jag valt en annan väg. Om jag hoppat mellan de två delarna, om jag valt en annan siffra och istället börjat med Amnon Zichroni. Hade boken blivit bättre? Hade jag blivit mer överraskad eller hade jag istället sett samband långt i förväg? Något som slår mig är hur jag som läsare, och litteraturen i stort, är fast i en dominerande berättarstruktur. Gärna experimenterande och annorlunda berättelser, men de ska kunna läsas från början till slut och ha en välkänd kurva. Vändpunkter och klimax. Ni vet, en dramaturgi som hade gjort Aristoteles nöjd.

Nu har jag ägnat hela inledningen till att beskriva Den vita dukens utformning istället för själva historien. Att göra en bok speciell på detta sätt kan ju vara ett grepp som används för att dölja en inte alltför stark intrig, men så är verkligen inte fallet här. Snarare än att bara vara en ”cool grej” förstärker romanens två spår berättelsen. Och viktigast av allt, detta hade varit en fantastisk roman även utan uppdelningen.

Amnon Zichroni är psykoanalytiker och hjälper en av sina patienter, Minsky, att minnas sin barndom i ett koncentrationsläger under nazismen. Dessa minnen publiceras sedan i en mycket uppmärksammad och hyllad bok, vilket gör Minsky till stjärna inom litteraturvärlden och en flitigt anlitad föreläsare. Framgångståget tar dock slut när journalisten Jan Wechsler avslöjar Minskys memoarer som påhittade. Han är inte alls en av Förintelsens överlevare.

Tio år senare ringer det på dörren hemma hos en man vid namn Jan Wechsler. Det är ett bud som lämnar en väska han ska ha glömt på en flygresa från Jerusalem. Han har dock inget minne vare sig av väskan, resan eller av det som finns i den.

Utan att avslöja för mycket är det en resa in i frågor om minne, identitet och sanning som tar fart. Vad händer när du totalt måste omvärdera ditt minne av livet? Minnet av den du tror att du är. Det är thrillerartat och smart. Så här positivt förvirrad av en bok har jag inte blivit sedan jag läste Illusionisten av John Fowles. Hela tiden har jag en känsla av att mattan rycks bort under mig. Jag anar hela tiden något långt där borta, något som försvinner när jag närmar mig. I slutet av båda delarna möts de två männen, men vad som tycks vara verkligt i den ena berättelsen är det inte i den andra. Jag blir lurad och kan inte lita på att något av det som händer är sant. Samtidigt kan jag heller inte lita på att det som sägs vara falskt inte i själva verket är på riktigt.

Similar Posts:

• Vecka 49: Livet i språk
• Varning för separationsångest!
• En roman om en man som går, och om männen som gått innan honom
• Lita inte på guideboken
• Tappar aldrig greppet

För vi är många av oss som är bekväma i engelskan. Själv har jag alltid fått höra att jag har språköra, att det är något jag borde satsa på, men på gymnasiet var det teatern som lockade och drog, mer än franskan. Och sedan har det mest varit det svenska språket jag fördjupat mig i. Ett tag tänkte jag att min framtid låg inom filmen, och då var det helst dansk film jag ville göra, för där var de ju så mycket bättre på det än i överdramatiska Sverige. Nu blev det inget av med den saken. Några år senare förälskade jag mig i en dansk, och blev ambitiös igen. Såg på Riget och svensk film med dansk text, köpte danska diktböcker av Pia Tafdrup och lärde mig fem glosor per dag. Men så kär var inte han i mig…

Den franska drömmen har jag också närt. Om att flytta till Paris och träffa en romantisk konstnär, som jag skulle sitta modell för och sedan bli tillsammans med. Försökte jag förklara på franska för den franske poeten på poetry slammet. Efter några glas tror jag gärna att jag kan. Då växer självförtroendet och det dyker upp ord som jag tror att jag glömt, för någonstans långt bak; tro fan om den inte finns där: den löjligt svåra grammatiken? Å, om vi bara hade haft franska i vår vardag som vi har engelska! Tänk vilken gratisträning vi får, i alla Hollywoodfilmer och importerade dokusåpor…

Veckan på dagensbok börjar med att Tone läst Välkomna till gaskammaren, mina damer och herrar av Tadeusz Borowski. Hon tycker att det är en briljant novellsamling, skriven ur ett ovanligt perspektiv vad gäller förintelselitteratur.

Imorgon, tisdag, skriver Joel ”om något så oväntat som” Knyt Slipsen! av Andreas Nylund, en bok med exempel på slipsknutar. Joel tycker den är ganska rolig i all sin meningslöshet. Betyg 6.

Nina har läst Sanningen de döda vet. av Anne Sexton och känner sig helt lyrisk. Högt betyg blir det!

På torsdag skriver Kari om Peter Sylwans Människans natur, ett slags berättelse om allt, som Kari har svårt för.

På fredag skriver Anna Liv om den nyligen Mare Kandre-prisbelönte Martin Tistedts fjärde roman Vår. Det är en lyrisk liten smaragd som doftar skog. Det handlar om att stå på kanten till vuxenvärlden, om att vilja mycket men att emellanåt bli begränsad av självförtroende, äckel och blygsel. Språket böljar och blandar gamla, nästan utrotningshotade vokabulär med moderna uttryck.

Och på lördag firar vi att det i år är hundra år sedan Tove Jansson föddes. Finska! Det blir stor special, där vi rör oss långt utanför det välkända muminlandet… Bland annat har jag läst hennes fina novellsamling Meddelande, och Håkan skriver om Tuula Karjalainens biografi Tove Jansson – Arbeta och Älska, som rör sig i andra världskriget, och handlar om kärlekens betydelse i ett mycket färgrikt och produktivt konstnärsliv.

Veckan avslutas med Daniels recension av Benjamin Steins Den vita duken. Det är en roman med två möjliga startpunkter där läsaren uppmuntras att själv välja berättelsens ordning. Positiv förvirring utlovas!

Similar Posts:

• Kometer och konster och kärlekar
• Tove bakom Mumintrollen
• I upplevelsen av landskap och människor
• Tänk att få brevväxla med Tove Jansson!
• Tema: Tove Jansson