Där finns en pappa också, som bor i andra änden av tunnelbanans röda linje. Han är journalist och skriver bland annat recensioner.

Det här handlar om en kille som får lära sig att klara sig själv tidigt, han bor ofta ensam några dagar när de vuxna är bortresta, då får han komma underfund med hur matlagning fungerar egentligen. Kanhända är det fler som känner igen element från sin egen sjuttiotalsuppväxt, långt innan begreppet curlingföräldrar existerade, en tid där många vuxna behandlade barnen som självständiga individer som fick ta del av de vuxnas diskussioner tidigt.

Pappas ansikte är öppet. Vad han tänker och känner syns genast. Men det går inte att vara säker på honom. Han har många hemligheter. Ibland går det inte att ringa pappa. Han har dragit ur jacket. Då säger My att pappa är ute och reser, men det stämmer inte för då skickar han alltid kort, och innan säger han vart han ska åka.

I längden kan pappan inte dölja för sonen att det är alkoholen som tar över hans liv i perioder. Oftast är han dock nykter när de är ute på gemensamma resor. Då sitter han försjunken över sin skrivmaskin tidigt varje morgon.

Detta är en bildrik bok utan bilder. Författaren har blick för detaljerna, miljöbeskrivningen är precis med många små tidsmarkörer. Det finns inte så många barn med i boken överhuvudtaget, vilket är lite ovanligt i en barndomsskildring som följer en kille under större delen av hans uppväxt. Däremot myllrar berättelsen av vuxna: släktingar i flera generationer, originella grannar, roliga och ibland mer än måttligt verklighetsfrånvända konstnärer.

Det är en berättarstil kryddad med humor. Det som möjligen bromsar själva flytet, framåtrörelsen i boken litegrann är det återblickande perspektivet, att berättandet ibland blir lite väl redovisande eller summerande. Berättarrösten kan till exempel flika in kommentarer om en bifigurs senare öde i livet. Det bryter av mot den närvarokänsla som finns i dialogerna i de scener som får ta plats och breda ut sig över några sidor.

Här finns inte mycket av direkta uppgörelser med föräldragenerationen, möjligen en stillsam frustration när de minst genomtänkta drömmarna ska följas upp i praktiken. Däremot verkar Erik inspireras av kreativiteten han omges av, han tecknar och skriver. Ett genomgående tema är hans egna drömmar, de som dyker upp i sovande tillstånd.

Pappa levde i sitt arbetsrum med sina bokprojekt och artiklar, Sune i sin ateljé med alla halvfärdiga skulpturer och dockteaterrekvisita. My gick också upp i olika saker och till den grad att allt annat försvann.

Similar Posts:

• Jag, mig själv och alla ni andra
• Otryggheten i tryggheten
• När de vuxna tror att de vet bäst
• Om kärlek och identitet som får plats
• Humor, språklek och det svåraste av det svåra

Alltså, läsare, är det jag själv som är ämnet för min bok. Du har ingen anledning att använda din tid på ett så intetsägande och meningslöst ämne. Alltså farväl!

Kan man vara mer uppriktig mot sina läsare än vad Montaigne (1533-1592) är i förordet till sina essayer? Med dessa ord, om än i en annan översättning, inleder också Bengt Jahnsson-Wennberg sin bok Hur gick det här till?.

Men Montaignes farväl är förstås inget annat än ett varmt välkomnande.

Boken är ett slags konstdagbok tecknad i mjuk blyerts med många skuggningar och streck. Varje bild är ett självporträtt där Jahnsson-Wennberg antingen försöker sova, sitter och ritar eller bara begrundar sin egen skuggbild eller någon idé. Han kan också gå genom dörrar och klättra i träd. Ja, allt sådant som väl helt vanliga konstnärer gör om dagarna, medan vi andra pinnar på i vår vardag. Det är alltså ingen glamourös tillvaro han tecknar, utan en helt vanlig vardagsfight med sig själv och sina demoner.

Till varje bild finns korta texter, ibland bara enstaka ord, skrivna med en gammal hederlig skrivmaskin (känslan av hantverk infinner sig). Det kan stå ”Ljuset blir påtagligare när det är mörkt”, ”Min grannes besök tråkar ut mig” eller kort och gott ”03.20 (törstig)”. Men som bildkonstnär måste han akta sig så att inte orden tar över. Han finner till slut för gott att varna sitt skrivande jag: ”Ett ord till och skjortan din är tom!”.

Men det är inte bilderna eller orden i sig som gör den här boken lyckad, det är samspelet mellan dem. Jahnsson-Wennberg lyckas till och med att ge känslan av att det här nog, egentligen, handlar om mig … så som vi väl önskar att all god litteratur och konst ska fånga oss. För du kommer aldrig undan dig själv eller den som du föreställer dig att vara, liksom viskar sidorna fram.

Den här boken är alltså svår att lägga i från sig och svår att inte tycka om. På ett smittsamt sätt visar den hur det går till när en konstnär leker fram någonting bra och kul ur tillsynes ingenting.

Similar Posts:

• När de vuxna är uppslukade av sina drömmar
• ”På den yttersta dagen skall älgarna se in i tomma hus, som sagt”
• ”Och jag närmar mig centrum för skrivandet”
• Att föda sig själv ny
• Oförbrännelig nyfikenhet på vad det innebär att vara människa