Jag kommer att tänka på den där lugnare andningen när jag bläddrar i Maria Westerbergs Hjärtklappning. Liksom föregångaren Vildhjärta har den i all sin underfundighet och skönhet också det där lugnet. Jag skrattar och jag tänker, men framför allt liksom bara andas jag. Som man gör i skogen. Låter hjärtat slå i takt med något annat för en stund.

Det har förstås med de vackra fotografierna av skogen och Westerbergs egensinniga skulpturer att göra, men också med hela bokens lågmälda, vackra formgivning. Westerbergs böcker är böcker man vill leva tillsammans med, och ge bort till andra att leva tillsammans med.

”Jag tror inte att hon har haft ambitionen att ’bli konstnär’”, skriver Bengt Berg i ett litet efterord i Hjärtklappning, ”men däremot är jag övertygad om att skogen gjort henne till en.” På samma sätt beskriver Westerberg skogen som sitt universitet, där ”pinnarna är säreget inspirerande lärare. Ett efter ett visar sig små under på stigen och så blir jag undervisad.”

Det är det ofullständiga som lockar. En krök, en skymtning, en halv tanke. Det gamla vanliga som jag aldrig varit med om förut. Mossornas namn lyckas jag aldrig lära mig, men jag vet att i deras dofter bor min anständighet som människa.

Naturligtvis tillför Maria Westerberg mycket till det hon möter där i skogen (och jag tror att hon här tillfört mer färg än i den förra boken), men hon gör det med synbar lätthet, så opretentiöst. Hon blandar existentiella, filosofiska och politiska frågor med underbart fåniga ordvitsar som ändå träffar precis rätt – om man ser ”den vädurskanin som din mamma varnat dig för”, ”den store tenoren Pavaråtta”, vrångsvanen, spillifinken, grävlingsmadonnan och de andra så förstår man.

Det är som om hon varsamt plockat fram figurerna – och ordvitsarna – ur materialet, förlöst dem försiktigt med täljkniv och penslar, lyft fram mytiska gestalter, knasiga smådjur och skogsandar. Plockat fram dem och porträtterat dem som de personligheter de är – ”något unikt, rörande, begåvat, sorgligt och en aning löjligt”; ”inte helt olikt oss”.

Similar Posts:

• ”om allt går åt skogen så går det åt rätt håll”
• I gammelskogen hänger allt samman?
• Eftertanke från ”Sveriges baksida”
• Tema: Skogen
• Ved och potatis

Allt är sig likt, förväntningarna före och virvelvinden,
benrangel och spunnet socker, halvtomt i kålsoppstältet
och kö framför kebaben, sikherna med sina syntetgalgar
och svarta turbaner, idrottsföreningarnas armkrokstomboler,
barnvagnarna som kryssas fram i den där knepiga känslan av
att här kommer jag! Än har inte Helppo-Heikki packat ihop.

Bengt Berg är poet, hans värmländska naturskildringar är vänligt njutbara, lustfärgade bilder från ett gåtfullt landskap – som både av- och återmystifieras. Inte minst myten poeten Berg, som han gärna leker små lustiga lekar med.

Egensinnig konstnär, konkret och behärskar ett stort språkspektrum. Och Värmland – Världen, tur & retur fortsätter denna tradition att bryta med det absurda, samtidigt som i dikt återskriva Värmland egensinnigt. Problemet med boken är hans sociala frågeställningar, ett politikerpondus i texter som bara tycks fylla ut och återge det han mycket bättre kan beskriva i dikt. För boken är som en gammal släktings fotobok, mer eller mindre intressant – fotografierna säger dock inte mycket, utan är utplacerade här och där, lite slarvigt. Små ointressanta foton från Bergs resor, som också gestaltats bäst i dikt. Därav känns boken väldigt ambitionslös, och till för att för.

Det finns några dikter som gör boken helt okej. Och jag trivdes i läsningen, den gav mig ändå en känsla av ett försök till ordning. Efteråt: Trist. Vykort från en poet som inte längre hänger med. Snäll bok, vänlig och för de moderna säkert omodern. Berg har ingen ambition mer än att en välvilja att dela med sig. Och han gör det faktiskt långt bättre än jag kunnat föreställa mig. Mycket tack vare dikten Lägesrapport – mot vinter, till och med vår. Försatt i ett abstrakt värmländskt landskap,som gestaltas på det där säregna sätt som gör Berg intressant. Samt dikten Mozart fryser, men bara lite, som väger upp resterande politiska trams.

Mozart är smått förtvivlad
där han sitter på sin rangliga pinnstol
i en lindrigt uppvärmd kammare
på Malungsskogen: han saknar
duvorna som viftade hej-hej
utanför fönstret när han var i Gävle,
han minns den ljuvliga värmen från vattenburet
element: han kunde knata runt i kortkalsonger,
titta ut på kvällshimlen och nynna lätt för sig själv,
så jäkla kravlöst, som en obedd nåd!

Men så skriver han även:
”I vissa stunder kan jag helt tydligt avläsa en inhemsk kolonialism när det gäller användandet av fosterlandets råvaror, uppgående i den sällan ifrågasatta globaliseringens spelschema.” Vad, Bengt? … snackar du om? Vi har lämnat 80-talet, Bengt! Ovanstående mening är så uselt föråldrad, så politiskt laddad och språkligt absurd att man förbryllat söker skämtet bakom.

Och kanske finns det ett syfte att prata om barndomslandet, hur ”riksturister” tar och drar och om det utarmande skogsbruket. För att sedan skriva exotiskt om hur folk i världen lever i armod men försöker till trots kämpa. Finns det någon mening bakom detta? För om inte så är det inte alldeles okej. För han tar och drar från Rumänien, Grekland och Indien – lika riksturistiskt kolonialt. Utan att problematisera en så uppenbar och motsägelsefull problematik.

Men i dikt har han mer sans och bryter sympatiskt från Rumänien med en dikt om kor.

Kan kor simma? Har kor tro?
Lärkan har övertro, spinner
sin ljusa silkessträng
mellan molnen och maskrostuvan.
Vad har en lärka som inte kor har?
Vingar kanske? Och näbb?

Detta säger jag trots att han för länge sedan skapade min första litterära kris – låt mig inte gå in på det, men en lärdom då var att han är ingen vidare pedagog men att han ibland är en jäkligt grym poet och berättare. När han vill, när han har litterär lust. Inte politiskt reproducerande babbel. Även om han även i roll som riksdagsledamot ibland är smått roande originell.

Värmland är mystik, älgar, systembolag och bävrar. Skog. Järvar. För mig en vildmark. Jag flyttade dit med exotism och det exotiska kvarstår – naturen, och berättelserna, berättarna. Bengt är beskrivare och en djupt begåvad människa. Inte pedagog. Men tror det, och tror det så mycket att han blir sympatisk i sin brist på orientering.

Natten är övergående, precis som månen.
Vårt land äger oss inte längre, vi heller inte det.
Orden har också de tagit en annan vändning, de har uppgått
i det som brukar kallas för vår kollektiva glömska.
Det verkar som om vi är i början av en ny fas,
som om vi testade ett tillstånd, när det knarrar så där
under fötterna känner vi igen varandras röster
utan att behöva säga något.

Berg roar behärskat och lite väl övertestat. När jag bodde ett år i Värmland mitt i skogen i Ransäter så var han en modernt irriterande mygga. Störde min vemodiga romantiserande längtan till berättelsernas landskap. Och det var ju bra. Men det är som om all den lusten standardiserats till Bengt Berg som person. Och han har tråkigt, tycks det. Leker produktiv.

Min bästa vän som själv är född i Värmland avgudar Bengt Berg. Hans lustigheter om kor och kommunpolitiker; men själv vill jag behålla min exotiska längtan till ett landskap som är en abstraktion. Sverige är ju en abstraktion, inget man köper för sanning. Jag vet detta, men trots allt en längtan. Bestäm dig Bengt, är du poet eller bara jäkligt skum person? För det börjar bli trist.

Similar Posts:

• Att låta hjärtat slå i kapp med skogens för en stund
• Vecka 51: Omtalade efterlängtingar och personliga vendettor
• En liten parentes i Östersjön
• Jag vill ha mindre och mer!
• I väntan på nästa film

Veckan som kommer är full med överraskningar. Som ni kanske redan sett har vi gått ut hårt med två omtalade favoriter…

Igår skrev Sara, en av våra nykomlingar, om omtalade Gone Girl av Gillian Flynn. Hon tyckte om den, så pass mycket att den fick tio av tio minsann!

Idag skriver Ella om Nyckeln, sista delen i Mats Strandbergs och Sara Bergmark Elfgrens Engelsfors-trilogi. Författarna har hunnit samla på sig en hel del mytologiskt bagage vid det här laget och Nyckeln ligger på dryga 800 sidor, men Ella tror knappast fansen beklagar sig. En värdig avslutning på en älskad trilogi – eller om det nu är början på något nytt?

På onsdag skriver jag, Lina, om Micke Darmells Uppkopplad eller avkopplad: Om konsten att verka i en uppkopplad värld, en bok som tar stryptag på hela vårt teknologiska samhälle. Hur hanterar vi egentligen den ständiga uppkopplingen? Vad gör facebook med oss? Mycket intressant och viktig bok, som skriven för mig. Och inte bara mig, tror jag bestämt…

På torsdag skriver Anna Liv om Mons Kallentofts Vindsjälar, den andra delen i en svit inspirerad av de fyra elementen. Det handlar om sensommarstorm, äldreomsorg och död. Vem har något att vinna på en sjuk gamlings död, ens i ett samhälle där kapital tycks stå över människovärde? Kallentofts språk är mer poetiskt än någonsin och gör mig lätt andfådd.

På söndag skriver Håkan om Bengt Bergs nya diktsamling Värmland – Världen tur & retur. Och han har just nu ingen aning om vad han ska tycka, hälsar han, ”men jag tycker om den på något sjukt sätt. Som farmors fotoalbum”. Vidare utlovas vi en hämnd, eftersom Bengt var den som skapade Håkans första litterära kris. Spännande!

Och på lördag blir det lyrik när vår gäst Charlotte Qvandt skriver om Mattias Jeschko-Edbergs första diktsamling Eldträd tidig morgon. Missa inte det!

Similar Posts:

• Vecka 12: retroskräck och världspoesi
• Brinnande stillsam samtid
• Mord i blåsig vind
• ”Ibland reser sig håren på mina armar”. Intervju med deckarförfattaren Mons Kallentoft
• Vecka 19 på dagensbok.com – minicirkel om Cirkeln och mycket mer