Frans G gillade det äkta, det som var gjort med möda och eftertanke, det som hade något att säga. Han kunde rasa rätt häftigt mot det som väl kunde kallas ”slarvlitteratur” –

…modern i varje givet ögonblick, epokgörande under en dag eller två, psykologisk i hittills oanad grad, påklistrad någon ny namnetikett enligt de för ögonblicket gängse grillerna, mer eller mindre skandalkryddad, intrigant, slarvigt skriven, originell och värdelös. Denna sist nämnda sort alstras av och vänder sig till sådana som ha på känn, att världen föddes igår och nådde full utveckling i förmiddags samt troligen går under i morgon…

Frans G´s tes är bland annat att böcker som anses vara klassiker eller som kan beskrivas med ordet litterära, har fått en air omkring sig av att vara otillgängliga för den allmänne läsaren. Istället har det skrivits litteraturvetenskapliga avhandlingar och analyser OM böckerna, som Frans G skriver: ”Vi kunna endast nalkas dem genom ett moln av lärt svammel.” Och att Shakespeare nog skulle ha blivit sur om han fått veta att man i eftervärlden ansett att han hade uttryckt sig så språkligt uselt att det skulle behövas hela bibliotek med böcker som uttolkar hans verk.

Ett exempel jag själv kan ta är Thomas Mann, som levde här i Lübeck där jag bor. På Mengstrasse finns ett Thomas-Mann-museum där det i bottenvåningen finns en museibutik. Och ja, Frans G har rätt – det finns en uppsjö av böcker som handlar OM Thomas Manns böcker och jag frågar mig varför de behövs. När en läsare bara behöver börja på sidan 1 i Buddenbrooks och läsa vidare, boken är inte ett dugg svårtillgänglig för en normalbegåvad person.

Frans G vänder sig som sagt också mot att litteratur ska vara nyttig på något sätt. Jag förstår vad han menar för jag har ofta tänkt över det här med att det finns något outtalat om att läsande av böcker förädlar människor, gör dem till moraliskt bättre individer. Vilket är nonsens när man tänker på att åtskilliga diktatorer och övriga skitstövlar, en del kan ha upphöjda positioner i kulturvärlden, läser böcker och att det som motsats finns moraliskt högtstående människor som aldrig öppnat en bok.

Så är det någon nytta med böcker? Självklart är det så att läsande av böcker bidrar till språkutveckling, svenska barn som läser svenska böcker blir bättre på svenska språket. Sedan kan man förstås också lära sig något av böcker. Om andra tider, andra kulturer och andra människors jag som man kan spegla sig i. Men att kalla det nytta … jag skulle hellre kalla läsande en kombination av verklighetsflykt och av att få glömma sig själv, gå utanför sitt eget jag, flyga upp en bit i luften och få sitta där i upphöjd betraktande ro innan man måste landa igen (när boken är slut). Men då när boken är slut, om det är en god bok, stannar det ändå kvar en känsla i läsaren som passar med uttrycket ”greater than life”, större än livet. Det passar också in i vad som menas med ordet katharsis som enligt Wikipedia definieras:

Katharsis är definitionsmässigt det plötsliga känslomässiga klimax eller sammanbrott bestående av en överväldigande känsla av förnyelse, av nytt liv. Begreppet ‘katharsiseffekt’ används också ofta för att sätta prägel på de samlade känslorna efter en emotionell upplevelse.

Det är, tänker jag mig, samma sak som att se solen gå ner i havet en vacker sommarkväll eller som att böja näsan mot en bebis huvud och känna den där speciella doften som bebisar har, en blandning av puder och söt mjölk – och andra liknande saker som kunde beskrivas med ordet lycka som väl är en upphöjd känsla av att vara fri från vardagens bekymmer kombinerat med en insikt att nu, just i detta ögonblick, konvergerar allt och det får en mening, om än svårfångad och obeskrivbar, av att man har svar på frågorna Varifrån? Varthän? och Varför? Egentligen är det väl ett limbo-tillstånd, en bubbla, men det märkliga blir att i denna bubbla vars innehåll inte kan beskrivas med ord, är det just där man hamnar efter läsningen av en god bok.

Denna känslas eventuella nytta går förstås att diskutera. Producerar man bättre på jobbet om man får uppleva den? Alltså att den går att omvandla i ekonomiska termer? Mot det kan ställas argumentet att får man denna känsla är det kanske inte längre så viktigt att konsumera prylar och då sjunker BNP…

Det är lite som med kunskap, att också där finns ett nyttighetsmotiv som framsägs mer eller mindre outtalat. Att lära sig något måste vara bra för något, resultera i något, och gärna då något som kan räknas i kronor. Även här är jag väl en anarkist, för jag kan tycka att det är underbart att som jag nu gör, gå på gudstjänster varje lördag kväll där predikan utgår från olika grekiska kyrkofäder. Jag lär mig om dessa döda tänkare men kommer aldrig att kunna profitera på det. Det blir ”le savoir pour le savoir”, kunskap för kunskapens skull. Som att ha roligt för att det är roligt att ha roligt.

Åter till böckerna. Det talas om kvalitetslitteratur och vad är då det? Frans G kan svara på det – något som håller genom tid och rum och är mänskligt och universellt. Min förklaring är ungefär densamma, litteratur som handlar om vad det är att vara människa. Människan som gör det hon inte vill och vill det hon inte gör som Paulus säger, hon som jagar efter mening, strävar efter förståelse i kaos. Var kommer hon från? Vart är hon på väg? Varför? Och ja, förutom solnedgången och bebisdoften som kan ge ögonblickskort insikt att man har svar på dessa frågor så inställer sig också samma svar, eller icke-svar eftersom det inte går att fånga med ord, när man avslutat en god bok. Greater-than-life-känslan.

Vem som helst kan skriva trehundra sidor snårig obegriplighet men bara en konstnär kan skriva lättläst om vad det att vara människa handlar om. Och här ska jag ta ett exempel. Boken Ett helt liv av Robert Seethaler. En bok på bara 150 sidor. Den handlar om en mans liv från vaggan till graven. Andreas Eggers lycka och olycka, hans längtan och hans plats i världen. Inte märkvärdigare än så. På ytan så enkelt, så lättläst. Men när jag läst sista sidan infinner sig denna renande bubbla inom mig, jag har läst något där helheten är större än summan av delarna, jag har inga ord för det, kan inte fånga det, det enkla är omöjligt att förklara, det blir ett ting i sig, en glimt av något bortom ord och förståndet.

Det är Bokförlaget Thorén och Lindskog som har gett ut Seethalers Ett helt liv och även hans bok Tobakshandlaren som utspelar sig i Wien 1938 där en ung pojke inleder en ovanlig vänskap med Sigmund Freud. I förlagets utgivning finns andra greater-than-life-böcker. Marlen Haushofers Väggen som handlar om en kvinna som blir enda överlevande människan i ett bergigt landskap innanför en vägg, utanför är allt liv dött, och hur hon med sina djur kämpar för att överleva. Också Astrid Rosenfelds Adams arv hör dit, enligt en kritiker: ”Den här boken är farlig, vansinnigt rolig och sann. Den binder samman Berlin och Warszawa, 1989 och 1933, kriminella och helgon. Adams arv är underbar.” En annan underbar bok som förlaget ger ut är Benedict Wells Ensamhetens slut.

Det är en bok om att låta tiden förgå av rädsla för att än en gång bli bestulen på lyckan, om kärlek, vänskap och syskonsammanhållning som allt fördrager, allt tror och allt uthärdar. Boken ställer frågan om livet är ett nollsummespel mellan det goda och det dåliga som sker. Det handlar om ångesten att mista, hoppet som alltid glöder och om oförmågan att våga vara lycklig innan man fått döden till följeslagare. Boken är en mans färd mot insikt och försoning, en bok som är som en lång, vacker, stundtals mödosam resa mot ett trösterikt slut.

Så – behöver ni som läser detta sommarläsning rekommenderas närmsta bibliotek, bokhandel eller internetbokhandel – för även sommaren i sig är greater-than-life och vad är en sommar utan böcker? Att läsa för att det är roligt att läsa och för att det är roligt att ha roligt.

Similar Posts:

• Om Frans G Bengtsson
• En frostskadad viking
• Vad en sexbenägen människoapa har att lära oss om moral
• Böcker kan förändra (vår syn på) världen
• Läsandet och skrivandet, tänkandet och kännandet

Det är intressant, det här med unga debuter. Vi är imponerade av folk som lyckas med något vid ung ålder; det är därför det hela tiden nämns att Mary Shelley var 18 när hon skrev Frankenstein trots att den version vi läser är en hon redigerade flera år senare, det är därför Christopher Paolini för evigt är 15 även när han närmar sig 30, det var därför Bret Easton Ellis var tvungen att skriva en uppföljare till Noll att förlora, det är därför varenda nytt brittiskt slyngelpopband de senaste 30 åren har hyllats som det nya Clash och sedan raskt försvunnit ner i reabackarna när de släpper sin andra platta. Vi gillar den där energin, den där känslan av att upptäcka något för första gången. Ett ungdomsverk behöver inte vara originellt, alla börjar ju sin karriär med att kopiera och att säga att det gjorts förut är att missa poängen; man måste erövra de gamla berättelserna innan man kan skriva nya. Sådana här historier måste skrivas.

Därmed inte sagt att man måste läsa dem också. En vecka i Berlin är till slut bara ännu en i en lång rad av självupptagna, tjatiga, slarvigt skrivna pastischer på Räddaren i nöden som ofta verkar handla om sin egen otillräcklighet – en stor del av handlingen är att vår unge hjälte bit för bit inser det som är pinsamt uppenbart för alla andra, nämligen att hans magnum opus till hjälteroman är ett komplett misslyckande, han har inget att säga.

Han tog ett djupt andetag och tänkte efter. ”Er bok är den totala stagnationen”, sa han. ”Inget händer, allt stagnerar. Ni är rädd att göra nåt, ni väntar bara. För övrigt är det anmärkningsvärt tråkigt då.”

Typ så. Jesper snubblar fram genom ett Berlin som verkar bestå av en massa ovidkommande detaljer, hoppar upp och ner av glädje varje gång han hittar en klumpig metafor och pekar på den med bägge händer, kursiverar och stavar fel och gör allt för att krysta fram en spontanitetskänsla, skissar fram andra karaktärer som bara existerar för att huvudpersonen ska lära sig något om sig själv, och levererar till slut exakt samma sensmoral som man anade tio sidor in.

Och visst, så där är det att vara 19, och sånt händer i förstaverk, och jag vet inte vad det säger om Wells senare romaner. Här finns små aningar om att han i själva verket vill plocka sönder den där historien, han vet bara inte riktigt hur. Det kanske lovar gott inför framtiden; sensmoralen blir ju, som oftast, att inse att man inte är så unik som man tror i sin tro att ingen tänkt så här förut. And now I’m old and bored.

Similar Posts:

• Vad är en sommar utan böcker?
• Relativt trovärdigt
• Om kulmen på dårskapen
• Så kan det gå
• Historiens brasklapptäcke