Men så till slut, efter många år, tar kriget slut. Och en efter en vänder de tillbaka. Först de äldsta, de som levt här hela sitt liv och aldrig kunde göra sig ett hem någon annanstans. Ma Kadie och Pa Moiwa möts bland nedbrunna hus och skelettdelar som ingen kan identifiera. Var det här ett barn eller en kvinna? Var det här min son eller din? Men sorgen är i alla fall begripligare än våldet, och i takt med att fler och fler vänder hem börjar det bli ett samhälle igen – de vuxna som minns sin barndom och vill uppfostra sina barn i ett hem de aldrig sett, tonårsmödrarna som får något hårt i blicken när man frågar vem som är far till deras barn, pojkarna som tvingats lära sig att döda innan de kunde raka sig, alla är välkomna. Men sedan är frågan i vilken grad deras öde faktiskt är deras eget – med freden kommer ju också möjligheterna, kommer investeringarna, kommer en ny form av överhet.

Strålande morgondag är en förbannad roman, i rakt nedstigande led från böcker som Armahs De vackra är ännu inte födda eller Ngugis Wizard of the Crow: berättelser där udden riktas mot korruptionen, mot de missade chanserna och lata genvägarna, mot de som cyniskt profiterar på människors önskan om en bättre framtid. Som bäst är Beahs roman fantastiskt lurig och varvar flera verkligheter: det nakna våldet från inbördeskriget, som lever vidare både i folks minnen och i ärren och amputationerna, men också tiden som fanns innan. Det är ju ändå 2000-tal, och innan kriget slog sönder allt fanns här ju inte bara gamla legender och seder utan skolor, välutbildade människor, idéer om demokrati och jämlikhet och samarbete … Här finns en hunger efter något bättre; här finns gatupojkar som skriver sin läxa på lacken till en parkerad lyxbil när deras far inte har råd med skrivhäften.

Men baksidan av din billiga mobiltelefon är människor som arbetar i rutilgruvor utan några som helst säkerhetsåtgärder, byar som skövlas undan så fort det är billigare än att inte göra det, ett gyllene handslag med rätt person så spelar invändningar ingen roll. Den som skjuter på dig eller hatar dig ser dig i alla fall som en människa; den som bara ser dig som en arbetsresurs eller ett objekt att hjälpa (precis som i NoViolet Bulawuyos Vi behöver nya namn får sig hjälporganisationerna en ironisk släng av sleven; de som tror sig hjälpa på plats men knappt vågar sig utanför städerna) är något annat. Våldet kapslas in; du behöver inte vapen om du tar ifrån människor alla möjligheter utom låglöneslaveriet och kallar det frihet. Vem vill gå i skola när de kan ta ett jobb i stället, speciellt när de ser att deras lärare inte har råd med mat för dagen trots sina diplom, när vägen till skolan trafikeras av långtradare som inte behöver följa trafikreglerna?

Det var också mer trafik, och i vissa bilar satt det vita människor vars bilrutor pryddes av dekaler där det stod VI RÄDDAR FOLK HÄR I LANDET. De fullpackade bussarna blev ofta omkörda i rasande fart av sådana bilar med max tre personer.

Den där knutna näven i fickan bär romanen långt, och även långt utöver de afrikanska erfarenheterna; Beahs kritik av den nakna opersonliga makten ekar även hos Aleksijevitj, för att ta ett aktuellt namn. Men det gör också att den ibland går över i rent ledarskriveri, vilket är synd. Beah bygger upp ett så bra persongalleri som slarvas bort lite, som borde ha kunnat föra fram samma budskap ännu effektivare utan att offra berättelsen. Jag vill veta hur det går för dem, även om det inte ser ut att gå väl. Men han hittar ändå en glöd, en motberättelse som måste finnas där någonstans. Den idélösa makten måste förr eller senare vara ansvarig, människor måste förr eller senare ses på sina egna villkor. Morgondagen måste börja idag. När ingen vinner kriget måste kanske alla vinna freden.

Similar Posts:

• Alltid fler lager
• Fantastisk berättarkonst
• Nya vägar
• Essäer om roten till den globala ojämlikheten
• Rapport från ett inbördeskrig

Överhuvudtaget bör de som älskade Öppen stad komma väldigt väl överens med Varje dag är tjuvens dag också, även om den kanske saknar det där lilla extra som knuffade upp uppföljaren till mästerverksnivå. Romanerna är, på många sätt, varandras spegelbild; i Öppen stad afrikanen som nästan har blivit amerikan utan att (tillåtas) glömma vem han var, i Varje dag… exilafrikanen som efter två decennier utomlands försöker återvända hem och upptäcker att han blivit hemlös.

Att berätta mer handling än så vore att få det att framstå som en annan bok än vad det är. Den känns mer som – och är kanske – en resedagbok med en lösryckt röra av intryck än en traditionell roman; från det oförberedda mötet med korrumperade visumtjänstemän på nigerianska ambassaden i New York till hemvändandet och återvändandet förs vi med på rundvandringar och -resor i Lagos med omnejd och i historien som alltid ligger osynlig i allt, hur mycket än folk i allmänhet försöker intala sig att allt är bra och att Framgången ligger alldeles bakom hörnet, hur mycket det officiella muséet än omtalar slaveriet i en enda bisats som en ”avskyvärd hantering” och förtiger alla brott begångna av tidigare regimer. Korruptionen har precis som i nyligen återutgivna 60-talsromanen De vackra är ännu inte födda en huvudroll, men där Ayi Kweh Arma kunde rasande beskriva den som en stinkande flod av skit kan berättaren här inte bli lika upprörd; han har ju sitt på det torra, han har en returbiljett till New York i fickan och ett jobb som betalar mer än någon hemma kan få – men inte mer än de kan drömma om.

Så om han inte längre är hemma här, vem är han i stället, och vad har landet blivit? De förändringar man inte märker dag från dag friläggs plötsligt – med Boko Haram i tankarna går det en rysning efter ryggen när han i den här snart tio år gamla romanen skriver om hur både kristen och muslimsk väckelse på landsbygden går hand i hand med ökad fanatism och tro på magi och förbannelser. Samtidigt är folk inte dummare än att de tar de genvägar den nya världen erbjuder; det finns internetcaféer på vartenda gathörn, knökfulla med unga män som skickar nigeriabrev (se där ett arv som fastnar i alla språk). Säga vad man vill om martyrdöden, den är i alla fall något mycket mer påtagligt än väntan på en Framgång som aldrig når ifatt drömmarna, där desperationen att hinna ikapp gör det omöjligt att komma ur fläcken, och varje genväg bara leder tillbaka till startlinjen. Om nu ens den är kvar när du kommer tillbaka.

Similar Posts:

• ”Things fall apart.” ”FINISH HIM!”
• Universell saga om krig och konflikt
• Med dubbla röster
• Länge leve kungen
• Slutet och början

En hel veckas vanor dör inte av sig själva på söndagsmorgonen. Den invande är beredd att sätta i gång med de saker han inte vill utföra. Det är endast med ansträngning som löftet om vila tränger in i den trötta kroppen.

Ja, ovanstående citat från De vackra är ännu inte födda, av Ayi Kwei Armah, som utspelar sig i fattiga miljöer i Ghanas huvudstad Accra i mitten av 1960-talet, är ett exempel på det mänskligt allmängiltiga som genomsyrar denna läsvärda roman.

Författaren Ayi Kwei Armah föddes 1939 i den brittiska kolonin Guldkusten, som 1957 slogs samman med Brittiska Togoland och blev Ghana, som var det första landet i det koloniala Afrika att bli självständigt. Under den första självständighetsperioden var Kwame Nkrumah president. De vackra är ännu inte födda utspelar sig under det sista året innan Ghanas första självständiga regering, ledd av Nkrumah, störtades den 25 februari 1966. I och med publicerandet av romanen De vackra är ännu inte födda ansågs Ghana ha fått sin första moderna roman, även om boken utkom i USA. Romanen är numera en klassiker.

Romanen översattes till svenska av Jan Ristorp redan 1984, så detta är ingen nyöversättning. Men den har ett nyskrivet förord av litteraturvetaren Leif Lorentzon.

Romanen kretsar kring den korruption som fått landet Ghana och de ghananska människorna i sitt grepp. I centrum av berättelsen finns en man, utan namn i romanen, som är anställd som kontrollant av tågtrafiken på ett järnvägskontor. Han vägrar att bli infållad i den tillvaro av korruption som präglar samhället, han vill hålla sig utanför världen av falskhet och inställsamhet, och tar inte emot mutor, trots att det skulle kunna underlätta hans liv ekonomiskt. Men att bli en del av korruptionen skulle ske på bekostnad av hans samvete. Han vill inte bli en av de många ohederliga som stjäl från det allmänna. Mannens känner stor besvikelse och tröstlöshet i sitt liv, men lyckas ändå kämpa emot erbjudandena om mutor. Han lever ett ensidigt och fattigt liv. Han har haft drömmar, som har grusats, men vet samtidigt att det finns många som plågas mer än han: ”Det finns så många levande döda, många som har det så mycket värre”. Den moraliska hållningen som mannen intagit mot korruptionen ses dock inte med blida ögon av hans fru eller av hans svärmor. Mannens familj, han har två barn, skulle kunna få det så mycket bättre om han gick med på att bli en del av det korrupta samhället.

Armahs poetiska språk och psykologiskt trovärdiga och inträngande personporträtt gör romanen mycket läsvärd. Här finns detaljerade miljöskildringar, inte minst av bostäderna och stadens smuts och sanitära olägenheter. Man kan se de detaljerade äckliga skildringarna av smutsiga toaletter med avföring, av sopor och av smuts, spyor med mera som symboler för korruptionen, men detta är ju också den misär som konkret kan prägla fattiga miljöer. För den som är kunnig i västafrikansk äldre litteratur går det att hitta ytterligare symboler och tolkningar. Läs mer om romanens symbolik i Leif Lorenztons förord.

De vackra är ännu inte födda innehåller mycket levnadsvisdom och jag gillar verkligen det moraliska och politiska temat. Romanen har ett mycket tydligt budskap, vilket ger en meningsfull läsning.

Similar Posts:

• I morgon, och i morgon, och i morgon släpar sig sakta fram
• Mistah Sa’id, he dead
• Inte hela sanningen
• En pojke satt i pant
• Fantastisk berättarkonst