Jag tänker även på Peter Englunds omfattande serie av böcker där Första världskrigets gas, lera och umbäranden genom enskilda levnadsöden får växa fram i hela sin vidd. Atlantvärlden är inte lika omfattande, men förfaringssättet är på det stora hela likadant och gör inte läsningen mindre intressant. I de korta kapitlen får läsaren ta del av sex mäns resor mellan Europa och Syd- respektive Nordamerika. Vi får läsa om en äventyrslysten kapten som framstår som närmast besatt av att upptäcka, att för Europa finna nya landmassor eller genvägar till Asien. Den berättelse som många läsare genom Disneys förskönande och i grunden motbjudande film känner igen är den om Pocahontas. Här figurerar hon endast i bakgrunden. Här ges utrymme till de mer eller mindre bortglömda personer som finns sig i äldre källmaterial.

Historieberättande kan vara torrt som fnöske, men Andersson levandegör den genom människoporträtten och med ett engagerat språk. Han konstaterar att det är i tomrummen historien blir som mest ”pregnant”. Och det är sant, för vi vet helt enkelt inte särskilt mycket om gårdagen och ju längre tillbaka vi söker oss, desto svårare blir det att skapa sig en bild som något sånär återspeglar ett skeende. Historien är lika mycket brist som något annat och där det finns tomrum ges fantasin fritt spelrum. En god historiker håller sig borta från alltför godtyckliga spekulationer och Andersson gör inga övertramp här. Han kallar spekulationer och gissningar vid deras rätta namn och mitt oinvigda öga säger mig att källmaterialet ändå är förhållandevis rikt och diversifierat.

Andersson gör historien tillgänglig, tilldragande och spännande men det finns en underliggande problematik man som läsare måste förhålla sig till. Boken är närmast gemytlig, men häri ligger en risk att historien skönmålas. Avsikten har inte varit att göra en konventionell beskrivning av historien och fokus är tiden innan, men att utelämna vilka konsekvenser kolonialismen kom att få kan bli missvisande. Han förbigår det inte helt, men det är ingalunda en instegsbok till en förståelse för europeisk kolonialisering. En viss förförståelse, en grundläggande kunskap, behövs. Vilka avsikter de som först satte spaden i jorden än hade, frigjordes en energi som genom slaveri och mord kom att beröva miljontals människor livet. Kanske går det att tala om ett ”europeiskt” skuldmedvetande, men varför inte bara se det som ett medvetande? Dikotomin erövrare-erövrad är användbar i många sammanhang och då inte bara ur ett rent retrospektivt perspektiv.

Med det sagt så ges vi här en annorlunda ingång till kolonialiseringen av det som idag kallas Syd- och Nordamerika. En så banal sak som att urbefolkningen samtidigt som skeppen dök upp gjorde sin första bekantskap med Europa har aldrig föresvävat mig. Kanske inte helt orimligt med tanke på den historieskrivning jag fått mig till livs, men det tyder ju bara på att jag bekvämt tagit emot det som erbjudits och nöjt mig härmed. Det får mig att skämmas litet och en bok som får läsaren att skämmas – märk väl, inte sekundärskämmas – är en läsvärd bok.

Similar Posts:

• I glömskans simbassäng
• Slavar, socker och en och annan sol-och-vårare
• Kolonialismens långa skugga i Melllanöstern
• Kryddor, kraftmätningar och krig
• Oändliga möjligheter att plundra

Att alla ska lära sig att simma är en del av det svenska folkhemsbygget, och när jag var barn sågs det som en självklarhet. Axel Andersson visar i denna bok att så inte alltid har varit fallet och inleder med några talande siffror. För hundra år sedan var drunkning den vanligaste orsaken till död i Sverige. På 2000-talet var antalet drunknade rekordlågt, för att idag ha börjat stiga igen. Och statistiken är skrämmande: simkunskap varierar stort beroende på plats. 2012 visade en studie att 67 procent av eleverna på Östermalms skolor kunde simma. I Tensta var siffrorna fyra procent. Simning verkar alltså vara en fråga om klass, och etnicitet. 97 procent av de 450 000 som årligen drunknar i världen lever i låg- eller medelinkomstländer.

Andersson undersöker i Den koloniala simskolan simkunskaper, med fokus på tekniken crawl, ur ett kolonialt perspektiv. Det resulterar i en viktig bok om hur tätt sammankopplat det vi ser som västerländskt respektive ”det Andra” egentligen är. Om hur kunskaper glöms bort, erövras och används för att skriva om historien.

Ända sedan egypternas storhetstid kunde det europeiska folket runt Medelhavet crawla, en teknik som fördes vidare från lärare till elev. Men så, någon gång under medeltiden, försvann kunskapen. Den sista eleven blev aldrig lärare och på 1500-talet hade européerna istället börjat drunkna.

De kolonisatörer som korsade världshaven kunde alltså inte simma. Hos ursprungsbefolkningen i de ”upptäckta” länderna fanns dock kunskapen. I dessa världsdelar hade tekniken crawl hållits intakt, linjen av lärare och elever hade aldrig brutits. Européerna såg på de snabba simmarnas armrörelser med fascination, men bedömde dem också vara barbariska. För dem var bröstsimmet den teknik som överlevt.

Anderssons studie tar oss med till så kallade ”kontaktzoner” där möten mellan kulturer ofta varit våldsamma och fått stora konsekvenser. Här har de koloniserade tvingats anpassat sig, men även överfört kunskap till kolonisatörerna. Upptäcktsresanden James Cook förundrades över simmande småbarn i Polynesien. Amerikanska slavar simmade bättre än slavägarna, och några lyckades till och med fly på grund av detta. I drottning Viktorias London såg den brittiska publiken för första gången crawl när de tillresta Weenishkaweebe och Sahmah, från den nordamerikanska chippewastammen, tävlade mot varandra under ett evenemang. Stilen ansågs vara ”o-europeisk” och ”grotesk” men skulle några decennier senare vara den rådande. Då utövad av just europeiska simmare med olympiska guld, världsrekord, stjärnstatus och en befolkning som helt plötsligt lärde sig simma igen som resultat.

Genom att applicera Marcel Mauss teorier om kroppstekniker som något kulturellt och inlärt snarare än naturligt visar Andersson att något så specifikt som en simstil fungerar utmärkt att studera ingående. Här sätts crawl in i ett historiskt sammanhang, och blir en politisk fråga och markör för makt.

Den koloniala simskolan är en av de viktigaste böckerna jag läst på länge. Det är en både skickligt berättad och fruktansvärd historia om epistemologiskt våld. Kanske det grövsta övergreppet av alla; att utplåna kulturer och deras rika kunskaper för att överföra dem till sin egen. För det är vad som hänt. Idag förknippar vi crawl mer med Johnny Weismullers framgångar inom simning och hans senare filmroll som Tarzan än med teknikens koloniala historia och egentliga ursprung. Idag lär sig svenska barn simma i skolan medan andra drunknar i Medelhavet. Kunskap är makt. Det mest skrämmande av allt är hur lätt det är att glömma historien om hur en själv fått den kunskapen.

Similar Posts:

• Seglatsens skönhet och sorg
• Vita kränkta män bakom EU
• Vår export av det civiliserande våldet
• Slavar, socker och en och annan sol-och-vårare
• Det här hade jag gillat när jag var 12 år