En blomma att lukta på. Mossa att gosa med. En kotte att tugga på. Där dyker också upp en stövel att krama. Stöveln sitter på pappa. En pappa så kär att han bara måste pussas på.

Titta skogen är en stor bok i en liten förpackning. En bok som innehåller naturvetenskap för de minsta och som öppnar upp för skogens sus och lugn. I dagens digitaliserade samhälle känns det fint att små barn kan få möta naturens under och att en kan samtala om blommor, kottar och småkryp tillsammans.

Bokens uppbyggnad är att en detalj presenteras på vänster sida av uppslaget och intill på höger uppslag sätts detaljen i sitt sammanhang. Texten består av ett ord eller max två, men det går ju att fördjupa historien tillsammans med barnet. Titta på detaljer i bilderna och benämna dem för att berika berättelsen och ordförrådet.

Illustrationerna är tydliga och mjuka men på samma gång går de rakt in i hjärtat med sin enkla men ändå målande närvaro. Bilderna jobbar med blickar och händer som gör att bilderna blir tydliga och grönskan ger allting en fin inramning.

Olika förlag har en idé om att utmana begränsande stereotyper och bidra till ett inkluderande samhälle där olikheter kan leva sida vid sida. Och det gör de med bravur. Det är inte själva ”utmaningen” som står i centrum i böckerna. Familjebilden ser olika ut, men det är helt normalt i berättelsen och inget det ägnas tid åt. Och det är väldigt viktigt att små barn redan från början får mötas av att familjer kan se ut på många olika sätt och att det är normalt och berikande.

Similar Posts:

• Delad glädje glittrar mer
• Utsuddade stereotyper
• När blommorna har huvudrollen
• Med blick för det lilla
• Rödluvan och vargen – naturliga fiender?

I Konrad och karamellerna fortsätter Åsa Mendel-Hartvig och illustratören Caroline Röstlund att spegla och visa upp relationen, avundsjukan och orättvisorna mellan de båda syskonen, precis som i de föregående böckerna om Konrad och Hedvig, Konrads klänning och Konrad lussar. Deras samarbete är så förträffligt och välarbetat att det känns som att de talar med samma röst. Texten är kort, meningarna fåordiga, men där orden tar slut talar bilderna vidare.

Detta är tredje boken och de två tidigare byggde på mer normbrytande och -kritiserande konflikter, väldigt förenklat i: pojke vill också bära klänning och är det okej att pojke är lucia, eller flicka är tomte, pepparkaksfigur eller vad som helst i luciatåget. Här kretsar konflikten istället kring många barns hjärtefrågor, godis och rättvisa/orättvisa. Där författare och illustratör tidigare visat och lyft fram normkritiken har de nu tagit sig själv och oss ett steg vidare. Konflikten handlar om vardagsgnabb och Röstlund visar upp barnens stil och karaktärer på ett naturligt, okonstlat sätt. Vi som känner Konrad tänker inte alls på att hans klädval skulle vara något statement eller annorlunda. Det är Konrad, helt enkelt.

Mormodern har, till skillnad från i Konrads klänning där hon agerar konfliktlösare, här en väldigt passiv roll och trots att barnen i viss mån behöver hjälp står hon inte här med några pekpinnar eller tillrättavisningar, den här gången får de lösa konflikten på egen hand. Ännu en sak som uppskattas med Konrad-böckerna, här finns inga förmaningar.

Bokens styrkor ligger i att den tagit sig långt från stereotyperna och låtit det bli en självklarhet. Att bilderna enkelt visar upp de känslor och tankar som fattas i den kortfattade texten. Godiset är slut men inte suget och önskan efter mer, vilket syns i ögon och genom korta utrop. Jag hoppas på mer med Konrad, och mer med Hedvig, ett par barn som med bara några få meningar växer något enormt efter varje bok och vars karaktärer kompletterar varandra utan att falla på klichéer.

Similar Posts:

• Delad glädje glittrar mer
• Titta vad fint
• Blir man mindre älskad när man får ett syskon?
• Härlig samvaro vid havet
• Att vara sur är inte lätt

Att hitta likheter och blinkningar till Anette Skåhlbergs Kalle med klänning (Sagolikt förlag) är lätt men heller inte något som gör något. Konrads klänning riktar sig till de mindre barnen (2-4 år) och håller sig helt ifrån pekpinnar. Detta gör att den tar sig ett steg längre än Kalle med klänning där Kalles användande av klänning ifrågasätts och problematiseras.

Både författaren och illustratören gör Konrads klänning till en alldaglig sak, klänningen agerar som vilket plagg, eller vilken leksak, som helst som två barn lika gärna vill ha. Det är inte klänningen det alls handlar om i Konrads klänning, utan avundsjukan som uppstår på grund av orättvisor och när man själv hamnar ur fokus. Intrigen är relativt enkel och lösningen är istället något som skulle kunna diskuteras. På det stora hela påminner Konrads klänning mer om Barbro Lindgrens Max bil än om Kalle med klänning.

Illustration: Caroline Röstlund

Samspelet, avundsjukan, ilskan och glädjen mellan de två syskonen är särskilt framträdande i barnens ögon, hur de ser på varandra och vilka blickar de ger varandra. För illustratören Caroline Röstlund krävs det inte så mycket mer än så för att förmedla starka känslor. Hennes illustrationer är enkla med stort fokus på barnen och med en färgskala som är något dov, vilket gör att även i bilderna tas fokus från att det är just klänningen det handlar om. Trots att klänningarna glittrar sticker de egentligen inte ut. Istället känner sig de båda barnen nöjda och lyckliga när de kan dela på glädjen och glittra tillsammans.

Nästa bok om Konrad kommer även den inom kort, och även här finns en antydan om att Olika förlag tittat åt Sagolikts håll, Konrad lussar och Kalle som lucia ser vid en första anblick väldigt lika ut, men istället för att handla om att en pojke inte får vara lucia har Konrad problem med att bestämma vad han ska klä ut sig till.

Similar Posts:

• Utsuddade stereotyper
• Titta vad fint
• Problemfri förskolestart
• Intervju med Sagolikt Bokförlag
• Fint om längtan, ensamhet och död