Åsa Maria Kraft "Randfenomen"

Tone Sundberg Brorsson — Sun, 22 Mar 2015 23:00:38 +0000

Margareta av Antiokia, en av virgines capitales, ledsagar en in i diktsamlingen. Kraft har i I ständig hög konversation mellan jungfrurs huvuden, det sker (2003) skrivit om helgonet som besegrade draken genom att låta denne sluka henne och därefter förvandla sitt kors till ett träd som sprängde drakens buk. Nu skriver hon om henne igen. Hon skriver om Margaretas berättelse. Istället för att träda in i drakens buk med ett kors gör hon det tomhänt. Ur intet skapar hon en tång, Apollonias tång. Med denna genomborrar hon drakens skalle, träder tången genom dess strupe och drar ut drakoniten, stenen med kristalliserat ljus draken gömmer i sin tallkottkörtel. Margaretas berättelse blir inte ändrad, endast dubblerad, exponerad ytterligare en gång: ”Margareta böjer ner sitt huvud och låter sig slukas, frivilligt, denna andra gång”.

Redan i I ständig hög konversation skrev Kraft om Margaretas berättelse. Hon lät korset bli ett träd som sprängde draken. Margaretas helgonberättelse skrivs konventionellt så att korset i Margaretas hand irriterade drakens mage, så han spottade upp henne igen. Margateras berättelse blir genom Randfenomen inte bara dubbelexponerad, utan trippelexponerad, en sorts triptyk.

Randfenomen behandlar myten. Myten om Margareta; om Kybele, livsgudinnan; myten om bina. Kraft gör nedslag i olika vändpunkter. Tiden då Kybele kan återkomma, då Kybele väntar på att åter få ta plats, skymten av Kybele.

Demonen som jagar Kybelemaskerna måste vara tusentals år och handen, bilden av demonens hand, har jag ärvt. Det är denna tids arv. Modern är fördriven, men demonen slutar inte jaga, slutar aldrig springa utanför tid och rum.

Diktsamlingen utspelar sig i parallella skeenden, tider, vändpunkter. Allt sker i mellanrum, gliporna. Margareta blickar framåt, bläddrar sig tillbaka till 1400-talet. År 195 blickar jaget fram mot Margareta och peridexionträdet. Uppställningen av dikterna, först:

Sedan:

För att vända åter till det första.

I Randfenomen utforskas bestiariernas värld: peridexionträdet, monocerus, draken. Den stora bidöden äger rum 2022 – 2028. Kanske framtida bestiarier kommer beskriva bina. Deras samhällen, honungen, drottningen högst i hierarkin. Kybele.

Kraft skriver med ett magiskt skimmer. Mytens språk och bilder lever i hennes dikter. Den sista sviten i triptyken, ”Resterna av Kybele (Den stora bidöden 2022 – 2028 Kümmernis, Débarras, ^)”, blandar mytens språk med det vardagliga. Blandar apokalypsens tyngd med humorns lätthet:

Quuuii talar till det oidentifierade helgonet som om det vore hela mänskligheten, som om Débarras skulle kunna stå till svars för allt det oidentifierade helgonet försökt väcka människornas insikt om: så orättvist, känner Kümmernis, och alla dessa tusentals reinkarnationer, bara för att uppleva en Yttersta domen-scen med ett psykedeliskt dött bi som domare.

Åsa Maria Kraft "Händerna lägger ner kransen"

Åsa Pettersson — Tue, 24 Jul 2001 23:00:00 +0000

Om ett barn dör finns inte mycket att tillägga. Om det dör innan det ens blivit fött är det inte ens säkert att saknaden är definierbar. I Åsa Maria Krafts diktsamling Händerna lägger ner kransen har det ofattbara skett. Efter sju veckor av liv har barnet vänt om. Kvar finns bara dessa veckors uppbyggda längtan och ett foster som inte lever mer.

Jag vet inte vad jag skall tillägga. Vem är jag att ens tycka något om en sorg så ofattbar och som är så långt ifrån min egen. Jag är ju inte mamma. Dock är det kanske just det jag kan tillägga, att jag ser sorgen och förvirringen men att den inte griper mig som om det gällde mig. Den här diktsamlingen är personlig. Omslaget är en ultraljudsbild där en mycket liten hand kan anas. På baksidan står det att bilden är författarens privata. Kanske är det som en del av ett sorgearbete som hela samlingen skall läsas.

Språket är naket och uppbrutet som om det är nedskrivet med största möda. Hur sätter man ord på det ofattbara? Vem var denne son som ingav ett löfte men som tog det tillbaka? Texten känns ensam. Någon har blivit lämnad kvar. Barnet har inte något att sakna nu när det inte mer finns men den som haft livet inom sig har efter missfallet mycket att önska sig åter. Den som talar i boken är mycket ensam i sin sorg.

Åsa Maria Kraft har satt ord på sin sorg och sin smärta. Hon har gjort det på sitt eget vis för att illustrera en sorg som är hennes egen. Det är också mycket möjligt att hon satt ord på något som är universellt för alla de som genomgått ett missfall, det kan jag inte bedöma.

Jag tycker att jag ibland kommer för nära. Att jag som läsare har tjuvläst något som är ytterst personligt. Dock ligger diktsamlingens styrka just i att den är naken och personlig, på gränsen till intim. Hur skall sorg kunna bearbetas om man inte kan tala om den.

Det är som sagt inte lätt att ha åsikter om diktsamlingen när det känns som om jag kliver omkring bland personliga dagboksanteckningar, men jag är imponerad över modet att lämna ut sin sorg så. Språket är i sin nakenhet uttrycksfullt och i sin disposition intressant. Jag behöver nog läsa Händerna lägger ner kransen många gånger innan jag kan bestämma mig för om jag finner den för privat eller om det är precis tvärt om. Frågan är bara om jag kommer att göra det.

dagensbok.com » Åsa Maria Kraft

Åsa Maria Kraft "Randfenomen"

Similar Posts:

Åsa Maria Kraft "Händerna lägger ner kransen"

Similar Posts: