Snart utkristalliserades ett antal yrkesupprop, och jag blev inbjuden till den grupp som skulle resultera i #Akademiupproret. Jag läste och läste, och någonstans där, och i de samtal som följde, började något hända.

För när jag läste och hörde alla dessa andra kvinnors berättelser – inte anklagade jag dem. Inte tyckte jag att de varit otydliga, naiva, korkade. Det var ju inte dem det berodde på. Det var någon som betett sig illa mot dem. Mot mig.

Och om det inte var deras fel – alla dessa fantastiska kvinnor i min nära och vidare omgivning – då var det kanske inte heller mitt? Trots allt.

Samtidigt ska vi inte överbetona det unika i just #MeToo. Genomslaget är kanske unikt just nu – det resulterar å andra sidan i en del märkliga bakslag, som när rörelsen får klä skott för att dålig journalistik och arbetsledning skett i dess kölvatten – men den här kunskapen är knappast ny.

Jag tänker till exempel på Kristina Lundgrens biografi över läkaren och rösträttskämpen Ada Nilsson. I den finns återgivet ett enkätformulär om kvinnors utsatthet på offentliga platser, där den svarandes ombeds fylla i:

Hur många gånger har Ni obehörigen och mot Eder vilja tilltalats, förföljts eller på annat sätt förolämpats?
[---]
Fanns polis i närheten och tillkallade Ni honom?
Med vilket resultat?

Den här enkäten sätter redan för hundra år sedan fingret på något viktigt: samverkan mellan vad kvinnor kan berätta och hur samhället reagerar på det. Tas berättelserna på allvar? Vilka konsekvenser får de? Var hamnar skammen?

För mig blev det inte minst tydligt för några år sedan, när vi plötsligt fick en jättedebatt om kvinnors utsatthet på musikfestivaler. Också här reagerade jag med en nyvaken, svårpejlad ilska som jag själv inte riktigt förstod. Jo, jag har varit en del på festivaler och det kändes otroligt konstigt att kvinnors utsatthet där plötsligt diskuterades som att det var en nyhet. Tjejer blev ju våldtagna och tafsade på också när jag var på stora festivaler kring slutet av 1990-talet. Skillnaden då var att våldtäkterna möjligen blev små notiser. De var, på något märkligt sätt … normala. Ett hot man som tjej – förmodligen som tjejer i alla tider – hade att förhålla sig till. Drick inte för mycket. Utlova inte för mycket. Inlåt dig inte med fel personer (hur man nu ska kunna veta det?). Skyll. Dig. Själv.

Ett år efter att #MeToo-debatten drog igång har jag plöjt all möjlig nyutkommen litteratur på temat, men jag saknar fortfarande analysen av de där djupgående, svårbegripliga strukturerna. Vad är det som sitter så djupt att det fortfarande är den som blir utsatt som skäms? Hur ska vi någonsin lyckas rikta sökljuset på den som utsätter, på hur de ska fås att sluta, om vi fortfarande måste jobba på att ens formulera anklagelserna?

Fast där facklitteraturen ofta känns trubbig och ytlig har romanerna kommit längre. Vad är väl som romaner när det gäller att gestalta komplicerade problem? Att formulera det svåra konkret, att ge erfarenhet där läsaren kanske saknar den, att erbjuda igenkänning och hopp?

Vill du fördjupa dig i #MeToo tycker jag alltså att du ska se bortanför #MeToo-antologierna. Läs istället Louise O’Neill, Katarina Wennstam, Maria Sveland, Christina Wahldén, Henrik Bromander, Ulla M Nissen, Åsa Karsin, Moa Eriksson Sandberg, Thordis Elva, Märta Tikkanen, Roxane Gay.

Nog finns det kraft i berättelser.

Similar Posts:

• #MeToo i serieformat
• Japans #MeToo-upprop
• Våldtäktskulturen
• Fakta och känslor samt hopp om #metoo
• ”Slut-shaming” håller unga kvinnor på plats

Åsa Karsins ungdomsbok Lite kul måste man ha, är något så ovanligt som en bok om våldtäkt som vill berätta från båda perspektiven, offrets och gärningsmannens. Avsnitt för avsnitt växlar synvinkeln mellan Annas och Luddes. Hon ska precis börja nian; han sista året i gymnasiet.

Perspektivskiftena är slående, inte minst eftersom författaren inte gör någon hemlighet av att det här är baserat på egna erfarenheter. ”Lite kul måste man ha … det var det han sa när han lämnade mig på ett skitigt toalettgolv på en skolfest för över 30 år sedan”, skriver Karsin i ett efterord. Det är förstås imponerande modigt, men väcker också frågor: om Annas erfarenhet är baserad på den egna, hur är det då med Luddes? Har hon faktiskt pratat med sin egen våldtäktsman? Eller andra? Eller helt enkelt fyllt i luckorna själv? Det hade jag velat veta mer om.

Nå. Jag ska inte recensera Karsins egen historia – det hade varit fruktansvärt – utan den ungdomsroman den just här har resulterat i.

Anna och Ludde har bara träffats några gånger när han bjuder med henne på en skolfest. De är ju intresserade av varandra, och han är jättenervös innan de ska ses. Han dricker för mycket, och peppas av polarna: ”Det kommer att gå hur bra som helst. Jag känner på mig att du kommer få henne ikväll.” ”Ta för dig. Lite kul måste man ha.”

Såklart menar de inte att han ska våldta henne, men sättet att prata om relationer, ”grabbarna emellan”, spelar det roll för vad som sedan händer? Synen på tjejer och på sex? Sättet att dricka?

Karsins dubbla perspektiv ställer många viktiga frågor. Ska vi komma någonstans med diskussionen kring våldtäkt så måste vi ju också prata om gärningsmännen. Vilka är de? Varför gör de som de gör? Vad skulle kunna få dem att låta bli?

Det finns också problem med romanen. Det mest påtagliga är att den, samtidigt som den generellt ligger väldigt nära sina huvudpersoners vardag, lämnar vissa luckor. En sådan är hur Anna berättar om våldtäkten för sin mamma. När hon senare refererar till att hon gjort det är jag först inte säker på om hon ljuger. Varför finns inte denna scen, som borde vara central och som förmodligen är något de flesta utsatta bävar för, med i romanen?

Sådant skapar ett avstånd mellan mig som läsare och karaktärerna. Jag känner mig aldrig så nära dem som formatet liksom utlovar, och det är synd. Det gäller inte minst Anna. Kanske har författaren faktiskt lagt mer energi på att göra Ludde sympatisk, för att väga upp och problematisera det han gör?

Säkert är i alla fall att om du vill fortsätta tänka dig att den som begår en våldtäkt helt enkelt är ett monster, så vill du nog inte läsa denna roman. Jag kan förstå den impulsen; allting blir ju lättare så. Fast kanske, kanske är det just då du borde?

Similar Posts:

• 1 + 1 = 3? 2?
• Fotboll och söta tjejer
• Fotbollsglädje och massor av skratt
• Vi vill inte ligga med as, ju
• Barndomen som rå maktkamp