Det är för romanen Röde Orm som Frans G Bengtsson är känd för en bredare publik i vår tid. Med ett småleende kan jag känna igen mig i hans ord om hur denna roman blev till. En lös tanke i ett författarhuvud, en enda karaktär som fascinerar och slutligen blir det en hel roman. I Frans G:s fall fick han kung Harald Blåtand så att säga på hjärnan och ur det och en tanke om en galärslav som från början var högerhänt men av sin tid vid åran blev vänsterhänt, växte Orm Tostesson och hans äventyr som viking fram. I romanen har Frans G varit konsekvent i sin litteratursyn. Idealet var de isländska sagorna och i det han själv skrev gäller: ”Yttre beskrivning, dialog och handling är vad berättaren har att hålla sig till, för den händelse han önskar åstadkomma någonting som skall kunna ge en smula illusion av realitet.”

Litteratur och konst är alltså för Frans G något som framställs med möda och ansträngning efter stor tankeverksamhet. Litteratur är inte psykologiserande om känslor i långa inre monologer som han menar är rena fantasier och att detta har upphöjts till litteratur istället för det äkta – det litterära ideal som idag benämns ”show, don’t tell” – att läsaren genom karaktärernas ord och handlingar ska förstå deras psykologi. Frans G menar också att orsaken till att deckare och historiska romaner är så populära, beror på att där med nödvändighet finns handling och dialog, för att rädda sina egna känslor greppar läsaren efter dessa genrer.

Trots Frans G:s koketterande om att hans studier mest bestod av fest och schackspel blev han en mycket lärd man. Och det är i hans essäer som detta framstår så tydligt. Det finns ett antal essäsamlingar av honom som är lika läsvärda idag som de var när de skrevs. Frans G:s penna är flyhänt, metaforerna både bitska och roliga och när jag nu säger han är lättläst tror jag att han skulle le belåtet om han i sin himmel läser detta. För språklig talang innebär lättlästhet. Det finns en fördom att det som är krångligt och motigt att läsa är något som har varit svårt att skriva och krävt djup tankemöda. När det egentligen är tvärtom. Det som är lätt att läsa, det innebär inte förenkling, är också det som kräver mest av sin författare.

Mina essäböcker av Frans G är nötta och fulla av understrykningar och anteckningar i marginalen. Jag kan liksom inte låta bli dem och tar fram dem då och då och läser än en gång om De långhåriga Merovingerna eller om Människan och hennes lycka. Frans G:s texter har en förmåga att vara upplyftande, att höja över det vardagliga och ge ett sammanhang och en känsla av vad som är viktigt och inte.

Det med upplyftande av läsaren är också Frans G:s definition på vad som är bra och dålig poesi. Jag har provat teorin även på prosa och finner att den för det mesta håller där också. Hur svårt och hemskt ett ämne än är, skriver Frans G – om läsaren känner sig upplyft så är det bra. Det handlar om ordens valör, om stringens i de bilder som orden frammanar och om den rytm och musik som finns i helheten.

Vid snabba nedslag här och var i Frans G:s essäer kan man lätt få associationer till elitism och gammaldags träig, till och med patriarkal, lärdom. Men det är ytan som bedrar. Vid närmare läsning ser läsaren att det inte finns något förakt för den allmänna, så kallat vanliga, människan. Däremot finns det en ton av irritation, ibland illa dold ilska, mot den medelmåttighet som tror den är något. Frans G kan rasa mot byråkrater och statistiker, klåfingriga språkvetare och utarmning av kultur och bildning. Det är på ett sätt en civilisationskritik som ibland tydligt lyser igenom. Det som framstår som det motsatta och det åtråvärda är emellertid inte den upphöjde akademikern på lärdomens piedestal utan istället visar Frans G på det äkta hos strävsamma arbetande människor.

Man har jämfört Frans G med hans två stora idoler, författaren Joseph Conrad (bla. Mörkrets hjärta) och filosofen Arthur Schopenhauer, just på grund av en pessimistisk grundsyn. Conrads shakespearska ”alla-dör-på-slutet-tragedier” där människor måste fullfölja de öden de är födda till och där kritik mot materialism, civilisation och icke autentiskt liv är genomgående, är något som Frans G är full av beundran för.

Schopenhauer som skrev verket Världen som vilja och föreställning och hade åsikten att människan skulle förneka sin vilja, behov och önskningar, för att se den verkliga verkligheten, tingen som de är i sig, ser Frans G istället på med ett roat överseende. Den buttre farbrorn i Frankfurt am Main kunde för all del ha sina poänger men han levde inte som han lärde. Självmord borde ha varit den ultimata konsekvensen av det totala förnekandet av viljan som Schopenhauer förespråkade, men istället var filosofen mycket mån om att hålla sig kvar i livet och akta sig för sådana saker som pestepidemier. Men det pessimistiska, svartsynen, får förmodas vara det som Frans G kunde känna igen sig i.

Frans G skriver i essän Om böcker och deras användningar om läsaren som hålls borta från de äkta klassiska verken med att de görs så märkvärdiga med all kring-litteratur, böcker om böckerna – litteraturhistoria, analyser, ”dårhusalster och kommentarer … lärt svammel…” – att ingen vågar närma sig dem. Och i de otal moderna böcker som publiceras serveras det hafsigt hopkomna som är inne för dagen, ”alstrat av sådana som ha på känn, att världen föddes igår och nådde full utveckling i förmiddags samt troligen går under i morgon…” Frans G anser att det triviala och vardagliga, det förenklade, har gjorts till ideal i motsats till de tidlösa verken. Den essän är bara ett av många ställen där han med ett syrligt anslag använder adjektivet ”modern”. Det är då inte i betydelsen framsteg utan i betydelsen dagslända som han ironiserar över modernitet samt övertron på ett eventuellt nytänkande eftersom de flesta tankar som finns att tänka ”redan vore slitna på kung Orres tid.” I essän Försök till en optimistisk betraktelse tar Frans G ut svängarna rejält när det gäller pessimistisk kultursyn i och med att det optimistiska ligger i att nu har all dumhet kommit fram ur djupen så nu kan det inte bli värre.

Frans G beskriver sig själv i ett brev till en vän 1925, som att han ena stunden har storhetsvansinne och nästa stund är nere i en avgrund av självförakt anseende allt han gör som pekoral. Han verkar också ha haft en lidelsefull och närmast smärtsam skapargärning eftersom han kan påstå sådant som att författarens bästa stunder är när han slipper skriva. Det tyder på en man som hade stora, närmast enorma, krav på sig själv. Han ville leva och skriva som han lärde när det gällde litteratur. Han är också beskriven som att ha varit en melankoliker. Kanske led han av depressioner och ovanpå det pessimism. En konservativ med självtvivel som i sina texter ställde sig utanför som iakttagare, en åskådare av inte bara litteratur utan även av livet självt. Men det finns också en humor som är mild, vidsynt och medlidsam och där finns en förnöjsamhet. Han kunde skriva om konsten att vara lycklig och vad som var viktigt i livet, om fiskelycka och god sömn och där poängteras det lilla, enkla livet som det högsta av tillstånd. Att ligga i gräset en varm sommardag.

Kanske var det för Frans G:s kärleksfulla hyllning till denna enkelhet och basala livsglädje som han själv blev så läst och älskad. Essäsamlingen För nöjes skull kom ut 1947 och såldes i 40 000 exemplar vilket visar att helt vanliga läskunniga bönder och arbetare också älskade Frans G. Han skrev för en bred publik och han är folkbildande men inte mästrande. Och Röde orm var sin tids Harry Potter när det gäller popularitet. En högfärdig elitist skulle inte ha blivit så populär och läst av så många människor. Det skulle passa med en travestering här, att han lästes på latin av lärde män och på bönders språk av bönder. Sedan var det förstås alla intressanta och spännande ämnen han skrev om, allt från antikens personligheter till författare, generaler och vikingar, intet ämne tycks ha varit honom främmande. De livsöden han beskriver, var och i vilken tid de än verkat, är intressanta på så vis att de enskilda människornas betydelse kommer fram. Det kan gälla en general under Napoleon eller en författares skilda verk.

Frans G:s essäer är lika läsbara idag som de var för över ett halvsekel sedan. De finns på närmsta bibliotek eller antikvariat och den som ännu inte har läst dem har en högtidsstund framför sig.

Så var då Frans G Bengtsson en ladugårdsförman i en akademikers klädnad? Det går att dra den slutsatsen. Han skrev sonetter, en italiensk versform, om de mest högstämda ting och medger att han under sin tid med korna utformade tekniken. En av sonetterna som heter Betesmarken är avslöjande. Där diktar han om hur han låg i gräset och läste Schopenhauer:

Mitt Ting i Sig blev sommarlukt från maden
av mynta; och min Värld som Föreställning
blev vipors flax runt kvigor som idissla.

Fotnot: Frans G Bengtsson levde 1894-1954, G står för Gunnar.

Similar Posts:

• Vad är en sommar utan böcker?
• Känslan och förnuftet
• En frostskadad viking
• En förutsättning för att förstå vår samtid
• Episoder som roar ibland

Citatet som jag använt i recensionens rubrik: ”Var dag har nog av sin egen plåga” anges vara ett svensk ordspråk. Här får dock Eriksson bakläxa av mig, eftersom detta citat är ett mycket vanligt bibelcitat från Matteusevangeliets sjätte kapitel. Även om citatet blivit ett svenskt ordspråk, måste ursprungskällan vara det viktiga.

Samlingen innehåller alltså svenska ordspråk, men även andra anonyma citat, en del riktigt gamla citat från antikens författare och citat från mycket kända personer och mindre kända. Det finns citat som härrör från svenska manliga författare som Johan Henric Kellgren, August Strindberg och Hjalmar Söderberg. Den enda svenska kvinnan som citeras är Maria Scherer. Den kanske störste pessimisten av dem alla, den tyske filosofen Arthur Schopenhauer är bara representerad av tre citat. Av cirka totalt 380 citat kommer drygt 50 från kvinnor. Det måste Leif Eriksson ha ansett vara tämligen represenativt. Men jag vet inte riktigt vad det kan betyda. Att män har större benägenhet att vara pessimister? Eller humoristiska? Eller att det finns fler offentliga människor av manligt kön som uttalat sig pessimistiskt? En favorit för Leif Eriksson tycks vara Oscar Wilde, med inte mindre än nitton citat i denna lilla samling. En annan är Woody Allen med tretton citat. Några exempel:

Det är din plikt att gifta dig. Du kan inte alltid leva för nöjes skull.

Nu för tiden tror unga män att pengar är allt här i världen. När de blir äldre vet de att det förhåller sig så.

Oscar Wilde

Min framgång har gett mig möjligheten att komma till korta med kvinnor av en helt annan klass än tidigare.

Woody Allen

Den lilla samlingen är uppdelad i graderade sektioner. Den första innehåller citat under rubriken Dystert, följd av sektioner med rubrikerna Deppigt, Ännu deppigare, Riktigt svartsynt, Helt nattsvart. Ett försök att värdera citatens svärta, som jag inte tycker blir riktigt tydligt, eftersom det nog är ganska subjektivt hur varje läsare uppfattar pessimismen i de olika citaten. Boken kan med fördel läsas högt i ett mindre eller större sällskap, eller i ensamhet på kammaren. Den känns både undervisande, uppmuntrande och nedslående på samma gång.

Och jag avslutar med ytterligare tre citat med sådana ingredienser från boken:

Livet är en serie kriser avbrutna av korta perioder av självbedrägeri.

Richard Rosen

Före äktenskapet kommer en man att ligga vaken och tänka på något du har sagt. Efter att ni gift er kommer han att somna innan du har sagt det.

Helen Rowland, amerikansk journalist och humorist

Möjligheter döljer sig ofta bakom hårt arbete, så de flesta människor upptäcker dem inte.

Ann Landers, amerikansk journalist

Similar Posts:

• En förutsättning för att förstå vår samtid
• Inte briljant men det jämnar ut sig
• Förlöjligande av manlighetsdebatten
• Vecka 40 innehåller bågnande bokhyllor och manlighetsspecial
• Kärlekskrigets offer – det sårade egot

Med Västerlandets idéhistoria 1800-1950 lyckas Eriksson på ett magnifikt sätt skapa en översikt över denna tids idéer. Han undviker att lägga för stor vikt på personer, så en läsare som vill ha grundliga genomgångar av Hegel, Schopenhauer, Nietzsche, Wittgenstein, Popper och de andra av den här tidens stora tänkare får söka på annat håll, här bjuds läsaren i någon form essensen av vad dessa stod för. Eriksson fokuserar istället på sammanhanget, på tidsepokens olika rörelser och vetenskapliga upptäckter. Olika specialvetenskaper som psykologi, kemi, fysik och medicin ägnas genomgångar och det är förvånansvärt lätt att hänga med i Erikssons resonemang. Det är oerhört allmänbildande läsning och man erbjuds en djupare förståelse för andra världskriget och nazismen och den moderna vetenskaps- och världssynen sätts in i ett större sammanhang.

Grunden till vår historiesyn med dess fokus på statsmakten hittas i 1800-talets tänkande, man kan tveklöst ifrågasätta valet av denna historiesyn, en grundläggande historieundervisning bör lägga fokus på tänkandets historia och sätta statsmakten i förhållande till denna. Detta är en särskilt intressant fråga i den svenska samtiden med tanke på frågan om historieundervisningen, huruvida den borde vara obligatorisk är en fråga som onekligen borde föregås av hur historieundervisningen borde se ut, om man först definierar vad ämnet skall innehålla blir det lättare att ta ställning till om det borde vara obligatoriskt, som det är nu i Sverige är det närmast en självklarhet att historieundervisningen bör fokusera på statsmakten, därmed får historieundervisningen en skev och enligt mig felaktig fokus och det är tveklöst av intresse att åtminstone ifrågasätta denna historiesyn, som sagt, innan vi besvarar frågan om vad som är meningen med livet borde vi kanske först bestämma oss för om det överhuvudtaget finns en mening med livet.

Det här är en bok som är så pass allmänbildande att jag tycker att alla borde läsa den, boken erbjuder kunskaper som man kan tycka borde vara allmängods. För den idéhistoriskt oinvigde kan det vara idé att läsa Svante Nordins Filosofins historia först, som också den är en översiktsmässig genomgång av idéhistorien, med den skillnaden att denna sträcker sig från 600-talet f.Kr. och fram till 1900-talet. Vad gäller 1800-1950 är det dock tveklöst värt att komplettera med att läsa Västerlandets idéhistoria 1800-1950, detta eftersom den förra som titeln implicerar fokuserar på filosofins historia och filosofin i den senare bara är en del av många, filosofin som i begynnelsen är all vetenskaps moder bantas under 1800-talet kraftigt ner då olika delar av den bryter sig ut och definieras som vetenskaper, kvar står frågan om filosofins relevans och uppgift, kanske är filosofins roll inte längre att erbjuda världsåskådningar, denna roll har vetenskapen tagit på sig, kanske är filosofins framtida roll individuell, där vi bygger en egen livsåskådning med vetenskapen, våra egna åsikter och värderingar som grund.

Den här boken innehåller med andra ord kunskaper som alla borde ha men förmodligen alltför få i slutändan faktiskt har och om du känner att du är en av dem som har en allför bristfällig bildning inom detta område rekommenderar jag tveklöst att läsa denna bok, den kommer inte bara att ge dig en högre grad av allmänbildning, den har potential att förändra ditt sätt att se på världen.

Similar Posts:

• Att samspråka med lejon
• Den monomaniske filosofen
• En klok man summerar sitt liv
• Okänd för många – nu högaktuell
• En svensk Harold Bloom