Under sommaren släppte författaren Maria Antas sin bok Hår – fint, fult, fräckt och fusk. Innehållsförteckningen uppvisar en stram disposition i fyra avsnitt: ”Inledning”, ”Mitt hår”, ”Andras hår” och ”Håruppror”. Inledningen är personlig och tar sin avstamp i författarens betraktande av sitt tunna, platta nordiska hår. Sedan säger vi ”Hej då!” till stramheten för därefter brakar det loss och Maria Antas berättar ömsom argt om sitt (miss)bruk av hårprodukter, ömsom medlidsamt om alla hårbehandlingar som hon och många människor genomlidit.

I det som följer serveras läsaren exempel på ohälsosamma tillsatser som använts för att blondera och färga håret. Den märkliga glorifieringen av det blonda, luftiga hårsvallet där vi nordiska kvinnor ständigt misslyckas – särskilt under vinterhalvåret med mössan neddragen. Antas redovisar vidare häpnadsväckande fakta om kosmetikaindustrins lönsamhet och undrar varför dess tillväxtprognoser och vinstmarginaler inte nämns på börssidorna? Investerare borde vara mycket intresserade av hårvårdsindustrin. ”Av priset på samtliga hårvårdsprodukter är 33 procent ren vinst för tillverkarna, och den siffran är anmärkningsvärt hög.” Lägg också till det faktum att hårvårdsimperierna expanderar på andra marknader när de rent traditionellt västerländska har en mer stillastående trend efter finanskraschen 2008. I spåren av löshårsindustrins osannolika vinstmarginaler på 125 – 150 % sker ett grovt utnyttjande av fattiga människor på global nivå.

När Antas sedan går över till att beskriva hur människor med krulligt hår kämpar för att få platt hår är det omöjligt att värja sig. Västerländska ideal dominerar fortfarande, vilket illustreras med många exempel. Små flickor som får hårt tvinnade flätor, författaren Chimamanda Ngozie Adichies skildring i romanen Americanah, Michelle Obama … som ju faktiskt har behandlat sitt hår så att det inte ska sticka ut. Vi har lång väg kvar till variationsrikedom och mångfald. Den normgivande minoriteten är de människor som har platt och gärna blont hår.

Hårets historia i USA handlar inte bara om blondiner, med Marilyn Monroe och Madonna som förebilder. I läsningen om den svarta medborgarrättskampen under åren kring 1970 får vi veta att ljushyade människor permanentade in krulliga lockar i sitt hår, eller drog på sig afroperuker. Angela Davis, som var aktiv och lät sitt afrikanska hår växa ut i en stor luftig cirkel, avbildades på knappar och affischer. Men Davis beskrivs som en mer komplex person, eftersom hon inte vill vara en ikon utifrån sig själv som individ. Hon tycker det är ointressant att tala om sitt hår, däremot kan hon tala om kollektivets betydelse.

Stilidealen genom olika tidsepoker flätas in löpande i de olika avsnitten. De har dokumenterats också av fotografer, en yrkesgrupp som får en rejäl dos med kritik. Antas söker något annat i konstmåleriets och modefotografins historia än den stereotypa bilden av kvinnlig underkastelse där objektet svankar med ryggen och låter sin böljande hårman åskådliggöra en del av den farliga förförelsen. Var finns de korthåriga kvinnorna i fotomodellhistorien? Här är jag av uppfattningen att Antas som en motvikt kunnat ta med kvinnliga fotografer. Varför inte Annie Leibovitz, Sally Mann, Tuija Lindström eller Elisabeth Ohlson Wallin för att ta några exempel? Ett faktafel har också smugit sig in på sid 107 när hon refererar till Anton Corbijn-utställningen i Berlin, som visades hösten 2015 (inte hösten 2016, som det står i texten).

Avsnittet som handlar om hur det i olika tidsepoker och kulturer varit viktigt att täcka håret har en mer sökande och reflekterande ton. Jag tycker att Antas har en poäng i exemplifierandet av den gifta kvinnans huvudduk för bara några generationer sedan i Norden. Att dölja håret är som bekant ett hett debattämne i Europa och kanske kunde historiens ljus någon gång lysa över debattens vågor.

En driven essäist gör stora folkbildande insatser i mötet med sina läsare. Det här är exempel på en sådan insats. Jag känner mig smart och lärd efter läsningen. Möjligen skulle jag uppnått samma känsla om jag tragglat mig igenom en 7,5 poängskurs på valfritt universitet i Sverige. Eller, nej förresten. Boken vinner lärdomskampen.

Similar Posts:

• Imperiet ur andra perspektiv
• Så gör Bodil Malmsten
• Mångsidigt om människans gående
• Rågen gömde sig och blev kvar
• En blåst bok

Missförstå mig inte, jag älskar att vittja brevlådan i tider när det är katalogsäsong. De är ofta snyggt formgivna och fulla av böcker jag vill ha. Men varför kan de inte vara lite intressantare? Snegla på Taschen vettja: varje gång coffee table-förlagets katalog kommer är det direktbläddring som gäller. I Taschens kataloger blandas fotografier ur böckerna de ger ut med texter skrivna för katalogen. En text om film noir av manusförfattaren till Taxi Driver, en intervju med fotolegenden Annie Leibovitz, en text om manlig närhet  i armén skriven av Dian Hanson, porrtidningsredaktör och historiker.

Det borde inte vara svårt för de stora svenska förlagen att göra likadant. Ni har ju liksom de bästa författarna, skribenterna, poeterna, journalisterna på just ert förlag, inte sant? Jag vill bli mer peppad att läsa just era böcker. Släpp författarna loss det är vår-/sommarkatalog!

Veckan på dagensbok.com börjar sannerligen med läspepp. Veckans första tiopoängare delas ut av Sara till antologin Av oss blev det aldrig några riktiga damer, från Sjösala förlag. Högsta poäng för moderna röster om feminism idag (eller snarare brist på feminism). Intressant, nytt och talande för samhället idag.

På tisdag recenserar Marie fyra klassiska ryska noveller från Novellix, med tunga författarnamn som Gogol, Tjechov, Bulgakov och Dostojevskij. Det är en fin samling bestående av tre nyöversättningar och en novell som ges ut för första gången på svenska, och kanske är detta de längsta noveller som förlaget hittills gett ut. Helt i linje med den stora ryska berättarkonsten.

På onsdag skriver Richard om Sigrid Rausings Anteckningar från en kolchos som tar avstamp i Estland under/efter frigörelsen från Sovjetunionen.

På torsdag recenserar Kari Putins folk av Kalle Kniivilä, en reportagebok som ger läsaren viss förståelse för Putins popularitet i hemlandet. Mycket läsvärd.

På lördag skriver Alice om Barbro Lindgrens Jättehemligt inför ALMA-prisutdelningen den 2/6. En rolig och gripande barndomsskildring där döden alltid lurar bakom hörnet, även i de mest trygga situationer

Similar Posts:

• 4 x ryska klassiker
• Bland cyniska läkare och supande hundar
• Ryska pärlor
• Framtiden brukade vara en fortsättning på nutiden
• ”Framtiden kom aldrig till Sovjetunionen”

Jag tog bilden efter att ha observerat honom på nära håll i flera veckor.

När hon tidigt i sin karriär skulle göra ett reportage om The Rolling Stones, för tidningen Rolling Stone, levde hon med bandet under hela deras USA-turné 1975.
På Uppdrag ger en fin inblick i vilket stort arbete som ligger bakom en bild som blir ett omslag på en tidning – och sedan är försvunnen och glömd. I slutet av boken presenteras alla de hundratals bilderna i de sammanhang de först återgavs: tidningar som Vanity Fair, Rolling Stone och Vogue.
Leibovitz är mest känd för sina spektakulära kändisporträtt, men själv känner hon mest för sina reportagebilder. 1993 och 1994 fotograferade hon i krigets Sarajevo och kort därefter rapporterade hon från våldets Rwanda.
Om hennes privata liv sägs inte mycket. Vi får veta att hon levde tillsammans med författaren Susan Sontag och, hoppsan, där passerade några döttrar förbi i texten, men så mycket mer blir det inte, men bokens titel är ju faktiskt På Uppdrag.
Det här är en bok som bör intressera både en samtidsintresserad kändisfreak och en tekniknördig fotograf. För den fotografiskt intresserade finns några sidor där vi får veta allt om Leibovitz’ utrustning. Något man kan glädja sig speciellt åt, är att här får vi äntligen se de bilder som en gång i tiden trycktes på dassigt dagstidningspapper i Rolling Stone. Här ser vi dem i ett utmärkt tryck, på fint papper.

Similar Posts:

• Hår som speglas i tiden
• Vecka 21: Ta efter Taschen!
• Tusen bilder av vår värld
• Magiska bilder
• Svenskt popvidunder