Nationalekonomen Anne-Marie Pålsson satt i riksdagen för Moderaterna mellan 2002 och 2010 och i Knapptryckarkompaniet skildrar hon sina erfarenheter där. De är dystra.

Kombinationen av västvärldens mäktigaste parlament med de svagaste parlamentarikerna blev nog inte riktigt vad grundlagsfäderna tänkte sig. Inte heller tror jag att det ingick i deras kalkyl att den politiska makten skulle kidnappas av partieliterna och lämna alla andra utanför – partiföreträdare, partimedlemmar och vanliga väljare.

Vad som gör Pålsson speciell – och säkert är ett av skälet att boken Knapptryckarkompaniet alls blivit till – är att hon har en minst sagt begränsad historia med partiet. Hon rekryterades direkt till riksdagslistan på grund av sina idéer om det som skulle bli RUT-avdraget – och hon gick ur partiet tio år senare. Åtta av dessa tio år satt hon alltså i riksdagen.

Pålsson är med andra ord en stark figur, med en rejäl karriär att falla tillbaka på, men framför allt: hon är inte sedan länge inskolad i hur det går till i politiken. Hon kommer in som något av en entusiastisk outsider och hon blir besviken. Det är ovanligt och det behövs uppenbarligen.

Det är förstås lätt att göra sig lustig över det minst sagt halvhjärtade försöket att avidentifiera personer som Fredrik Reinfeldt, men Pålsson menar faktiskt att partipiskorna som viner och förvandlar riksdagen till föga mer än ett okritiskt ”knapptryckarkompani” är ett systemfel. I det har hon förhoppningsvis både rätt och fel.

Hon har otvivelaktigt rätt eftersom det verkar finnas en hel del både skumma strukturer och traditioner i hur riksdagsledamöternas resurser betalas ut direkt till partierna, eller hur partiernas intressen fullständigt tillåts lägga beslag på riksdagens resurser. Alla möjliga små praktiska omständigheter flyttar uppenbarligen mer makt än som är nyttigt från de folkvalda till partiledningarna.

Men det förekommer också att Pålsson bara ytterst i förbifarten nämner att det finns politiska partier med åtminstone delvis andra lösningar, så nog måste problemet vara en kombination av strukturer, partikultur och personligheter. Att det är fullt så lågt i tak i alla riksdagsgrupper vill jag ogärna tro. I så fall kunde riksdagen i sin människoform lika gärna avskaffas och det proportionerliga antalet voteringsknappar fördelas direkt på partiledarna.

Det hör nu inte till Pålssons lösningsförslag (och inte mina heller, för den delen). Istället ger hon en rad handfasta tips på hur riksdagens självständighet kunde stärkas, både på kort och på lång sikt. Nu står förstås inte Pålsson och undertecknad precis på samma sida politiskt sett, men i större delen av boken går det ändå bra att följa med i hennes resonemang och somliga av det mer realistiska ändringsförslaget tycker jag till och med är kloka.

När det gäller att skissera önskesituationer är jag däremot inte alls med. Där vill Pålsson nämligen allra helst ha ett system likt det amerikanska, med en president, med maktdelning och tvåkammarsystem, med majoritetsval i enmansvalkretsar (the winner takes it all, med andra ord, som med exempelvis de amerikanska delstaterna).

Själv tycker jag att det är fullkomligt uppåt väggarna. Jag har svårt att se hur det amerikanska systemet med sitt låga valdeltagande och sina enorma ekonomiska intressen i kulisserna skulle vara någon vidare förebild. Det blir lätt ett system med i praktiken bara två partier, och även om en hel bunt av de svenska småpartierna oftast går mig på nerverna kan jag ändå inte med gott samvete önska livet ur dem.

Men. Jag fullkomligt älskar att någon vill debattera de här frågorna. Vi talar alldeles för ofta om demokrati som ett enhetligt system hugget i sten, när demokrati faktiskt finns i nästan hur många varianter som helst. Vi borde ständigt diskutera hur vi kan göra demokratin bättre, mer demokratisk. Den debatten borde vara levande. Alltid.

Similar Posts:

• Från Vita huset till House of Cards?
• Det motsägelsefulla livet
• Statsministern och välfärdsdöden
• Ett sekel av demokrati
• Stöveldjupt i Twitterdyngan

Förvaltning. Det låter kanske lite ohett, men tänker man efter så är det ju inte stor mening med politik om man inte också kan genomföra den. För det krävs det myndigheter, tjänstemän och det ena med det andra – men det krävs också öppenhet, kontrollerbarhet, möjlighet till ansvarutkrävande. Man måste ju kunna se att myndigheterna verkligen utför det vi kommit överens om på ett vettigt sätt, och kunna förändra det som inte fungerar.

Det är de problemen Lundquist fokuserar under den lätt dystra titeln Slutet på yttrandefriheten. För det har hänt mycket inom svensk förvaltning de senaste decennierna. Det som slagit igenom är tendenser som New Public Management, idéer om att offentlig verksamhet bör skötas efter näringslivets modeller. Det kan handla om ren privatisering av verksamheter, men också mer smygande förändringar i styrning, resultatkrav och förmodade effektiviseringar.

Idéhistorikern Sven-Eric Liedman skrev ju i Hets! indignerat om det här när det gäller skola och utbildning härom året, om hur allt som inte är direkt ekonomisk lönsamt helst ska skalas bort och vad det i så fall innebär för samhället, människorna och mänskligheten. Lundquist hämtar också sitt mest framträdande exempel från utbildningssektorn, från ett fall vid Lunds universitet.

Slutet på yttrandefriheten handlar nämligen till stor del om ”visslare”, whistleblowers, människor som – ofta till en hög personlig kostnad – vågar påtala problem eller felaktigheter i en verksamhet. I Lund var det en professor emeritus i biologi som offentligt kritiserade institutionens tillvägagångssätt när det skulle sparas in på forskningsverksamheten, vilket uppenbarligen ledde till en mängd märkliga personliga påhopp och till att professorn fråntogs sina privilegier på institutionen, sitt arbetsrum och sina möjligheter att forska.

Det är en nedslående bild Lundquist förmedlar, både av universitetet och av visslarnas situation i allmänhet. Hur ska någonting någonsin bli bättre om inte ens offentliga verksamheter klarar av att hantera och ta till sig kritik? Universitetspersonal har åtminstone laglig rätt att yttra sig på det här sättet, även om det milt sagt verkar lite si och så med det i praktiken, men när verksamheter privatiseras fråntas personalen också dessa juridiska möjligheter. Det finns demokratiska kostnader här som måste debatteras, måste lösas.

Vi måste ju kunna planera offentlig verksamhet inte bara utifrån kronor och ören och stolpiga resultatmått. Vi kan inte sitta och räkna hur många blyertspennor eller blöjor som går åt om det innebär att vi samtidigt förlorar greppet om mer abstrakta kostnader som demokratisk kontrollerbarhet, öppen debatt eller för den delen något så urbota flummigt och gammeldags som medmänsklighet. Jag tror egentligen att alla de där hoten jag nämnde i börjar har med det att göra. Öppenhet. Kontrollerbarhet. Demokrati.

Mänsklighet.

Similar Posts:

• Blir du lönsam, lille vän?
• Partipiskan viner
• ”Gå framåt – gå i cirkel!”
• Vi sitter här på livstid
• En lång tradition av depraverade kejsare?