Birger Furugård anses vara en av Sveriges genom tiderna mest kända nazister. Trots detta sagda kändisskap är den värmländske führern en ganska bortglömd figur vars eftermäle ofta kläs i ett löjets skimmer. Redan samtida karikatyrtecknare var tidiga med att måla fram en bild av Sveriges egna “Deje-Hitler” som en spritglad “kodoktor” vars moraliska tillkortakommanden var minst lika stora som hans privatekonomiska. Den breda västvärmländska dialekten, som för vissa var ytterst svår att förstå, gjorde förstås inte saken bättre.

Oaktat Furugårds alla brister kom han att spela en central roll i den svenska naziströrelsen i flera decennier. Tillsammans med bland andra bröderna Sigurd och Gunnar bildade han det första svenska nazistpartiet redan år 1924 och stod i tidig kontakt med det som senare skulle bli viktiga personer i det tyska ledarskiktet. Birgers snara närmanden till den tyska rörelsen skulle ge honom betydande fördelar under hela hans politiska karriär. Till skillnad från andra svenska nazister med maktambitioner hade han både Heinrich Himmlers, och i viss mån även Hermann Görings, öra.

Birger Furugård var tyskarnas man i Sverige och det var på honom de lagt sitt spel.

Anna-Lena Lodenius biografi En värmländsk Hitler belyser på ett bra sätt den trägna men splittrade svenska naziströrelsen under åren 1924 till 1945. I hennes bok får vi följa hur Furugård reser land och rike runt för att sprida sitt något oklara evangelium; inte sällan på bekostnad av sitt egentliga förvärvsarbete som distriktsveterinär. Tusentals, ibland tiotusentals, nyfikna åhörare möter honom på torg och i samlingslokaler runt om i landet. Bara en bråkdel av besökarna får antas ha haft några egentliga sympatier med Furugård och hans parti, men han var en omvittnat underhållande talare och för många var det ett spektakel så gott som något annat.

Tal efter tal avverkas i en fascinerande hög takt och debatter arrangeras, eller uppstår spontant, med kommunister, socialdemokrater och andra meningsmotståndare. Till skillnad från i Tyskland uppstår sällan några egentliga våldsamheter de olika grupperingarna emellan, något som åtminstone jag fann något anmärkningsvärt. Våldsideologier har ju som bekant en tendens att leda till, ja, våld.

För Furugård och hans parti var det dock kanske inte alltid den yttre fienden som var den mest svårbemästrade, utan den inre.

Det är nämligen ingen enkel sak att hålla reda på alla de partier, rörelser och föreningar som bildas, ombildas, slås samman, avvecklas eller tyst bara försvinner ut i intet under den oroliga period som kännetecknar 30- och 40-talet. Den spretiga svenska naziströrelsen lyckas aldrig ena de olika fraktionerna under gemensam flagg varför de vänsterorienterade och de högerorienterade grupperna gång efter annan går i klinch med varandra utan att egentligen uppnå något annat än en ökad splittring. NSAP, NSFP, SNBA, SNSP, SNF och SNS är bara en handfull exempel på några av de organisationer som fanns och bildades under denna tid och det är inte alltid helt enkelt att som läsare hänga med i vändningarna. Förutseende nog har Lodenius dock välsignat oss med ett organisationsregister i slutet av boken.

Även ett personregister hittar man i bokens avslutande del, för i denna biografi förekommer – utöver Birger Furugård själv – flera namnkunniga svenska nazister och fascister såsom Per Engdahl, Nils Flyg, Sven Olov Lindholm och Eric von Rosen. Samtliga dessa ljusskygga herrar är i olika grad relevanta i berättelsen om, och porträttet av, den värmländske agitatorn.

Anna-Lena Lodenius biografi över Birger Furugård är en viktig pusselbit i kartläggningen av den svenska naziströrelsen både före och under det andra världskriget. Det arbete som måste ligga bakom denna bok är imponerande. Särskilt mot bakgrund av att Furugård, till skillnad från till exempel trätobrodern Sven Olov Lindholm, inte tycks ha varit mycket av en det skrivna ordets man. Utöver brevväxlingar och en något tveksam samtida ”biografi” finns det inte mycket nedtecknat som ger oss en egentlig bild av vem personen Birger Furugård var och vad som drev honom. Att antisemitismen var utbredd vid denna tid är inte en tillräckligt god förklaringsmodell till varför Furugård så outtröttligt kom att viga hela sitt vuxna liv till ett
patologiskt hat.

Oavsett vad det var för inre övertygelser som fick honom att bli Sveriges egen ”gäckführer” kom han att stå fast vid sina övertygelser ända fram till sin död 1961. Till skillnad från många andra svenska nazister efter kriget ändrade Furugård aldrig sin politiska uppfattning. För denna trofasthet har han upphöjts i ett sorts martyrskap i delar av den nutida svenska
nynaziströrelsen. Det sistnämnda är viktigt, eftersom det är omöjligt att förstå dagens våldsideologier om man först inte gett sig i kast med att försöka förstå gårdagens.

Birger Furugård må ha varit en person som blev föremål för åtlöje under hela sitt offentliga liv, inte minst i svensk media. Samtidigt kan man inte att bortse från att det finns något skrämmande modernt med sättet på vilket han approcherade den politiska scenen. Hans tveksamma leverne, oborstade och rättframma sätt samt hans närmast populistiska tendenser att skickligt anpassa diskurs efter målgrupp påminner på många sätt om vissa politiska ledare som bredbent står vid pulpeter runt om i världen även i vår tid.

Det kan därför vara sunt att påminna sig om att det inte ens har gått hundra år sedan Sverige fick sitt första nazistparti och att Lodenius biografi över Birger Furugård på många sätt inte är en historisk biografi utan en samtidshistorisk.

Låt oss aldrig glömma det.

Similar Posts:

• Större insikter av att läsa Bamse
• Högerpopulistisk munsbit i halvgräddad form
• Behövs verkligen fler böcker om gamla nazister?
• Hälsningar från den mänskliga faktorn
• Kamphundarna som blev underdogs

Det är inte jättelätt att beskriva den ganska brokiga flora av europeiska partier och rörelser som Lodenius skriver om. Allra svårast är det förstås om man ska lyssna till dem själva, som sällan vill kalla sig ”främlingsfientliga” eller ”populister”, eller för den delen ”höger”.

Vad som är ”extremt” varierar förstås från plats till plats och från tid till tid. Hur etablerat måste ett parti bli för att åsikter som tidigare framstått som extrema ska bli vardagliga, mainstream? Där är svängningarna i europeisk historia påtagliga. Fast är ”populism” ett särskilt mycket lättare begrepp egentligen? Var går gränsen mellan populism och demokrati?

Lodenius fångar det inte minst i titeln Vi säger vad du tänker. Det där anspråket på att på något sätt stå närmare folket än alla andra demokratiskt valda partier. Säga sanningen. Slå mot överheten, eliten, etablissemanget, pk-maffian. ”Populistpartier präglas av en starkt antipolitisk hållning”, skriver Lodenius. ”De tenderar att vara fientligt inställda till representativ politik och föreslår ofta olika former av direkt demokrati, som folkomröstningar.” Det finns redan i namnet på den grupp i EU-parlamentet som bland andra SD tillhör: Frihet och direktdemokrati i Europa (EFDD).

Avsnitten om just de olika populistpartiernas samverkan på internationell nivå hör till bokens intressantaste, tycker jag. Det finns ingen självklar grupp för dem alla – somliga är ännu grupplösa – och de har långt ifrån alltid lätt att komma överens. Ibland är det viktigt för hemmaopinionen att ta avstånd från partier som anses mer extrema. Ibland är det kanske snarare kommunikationen och förmågan att foga samman stormaktsvisionerna med varandra som brister.

Också partiernas bakgrunder går förstås isär. Somliga har sina rötter i utpräglade extremistmiljöer, andra i radikal liberalism och skattesänkariver och ytterligare några i djup konservatism. Inte sällan förenas personer och idéer från alla möjliga håll, och det är rätt fascinerande hur det kan gå ihop. Inte minst de norska och danska populistpartiernas historia fångar mig i Vi säger vad du tänker – jag var inte ens medveten om att jag inte kände till särskilt mycket om dem.

I andra delar vet jag inte riktigt varför jag ska läsa ännu en bok om de här partierna. Som författaren själv påpekar finns det mängder. Själv vill hon bland annat vara mer lättillgänglig och det är hon kanske delvis, men boken hade behövt korrekturläsas en vända till, och framför allt verkar dispositionen inte riktigt färdig (ett intryck som stärks av att vissa kapitel saknas i innehållsförteckningen). Helhetsintrycket bli därför bitvis rörigt – ibland tänker jag till och med att det är det för att dölja att vi får veta så lite om stora delar av främst Östeuropa – och lever inte alldeles upp till titelns löfte om en europeisk överblick.

Similar Posts:

• Vita kränkta män bakom EU
• Kampen om Ukrainas framtid
• Det skulle aldrig kunna hända oss?
• Eurokrati och postdemokrati
• ”Europa skapas av valutan eller inte alls”

Samma skrot och korn – lika goda (eller snarare dåliga) kålsupare, om man får tro Lodenius alltså. Men är vänster- och högerextremister särskilt jämförbara? Som för att understryka sin tes om att de är "intimt sammanflätade" tar Lodenius till en enkel teknik; hon flätar själv ihop flera kapitel med historier om vänster- respektive högerextremister om vartannat. Däremot finns inte mycket till systematisk jämförelse grupperna emellan. Lodenius presenterar exempelvis aldrig någon konkret statistik, för att styrka sitt resonemang, om hur vanligt förekommande det är med våld i respektive falang. Hon nämner bara inledningsvis att extremhögerns brottslighet är mer allvarlig – ett antal mord, bankrån med mera. Vänsterextremisterna har istället främst ägnat sig åt skadegörelse, vilket författaren alltså verkar tycka är jämförbart med mord och rån.

Skillnaderna framstår kanske än tydligare när Lodenius beskriver respektive falangs politiska utveckling under senare år, så som hon ser den. Högerextremisternas historia beskrivs då som full av mycket blodiga dåd – minns morden på poliserna i Malexander, en fackföreningsaktivist i Stockholm, en homosexuell ishockeyspelare i Västerås, Lasermannens attentat mot invandrare och så vidare. Vänsterextremisternas historia verkar främst handla om andra sorters aktiviteter, som exempelvis husockupationer eller gatufester, där krossade skyltfönster eller klotter ofta är höjden av "våldsamhet".

Lodenius försöker också beskriva de olika "extremisternas" ideologi, för att visa på våldsromantik i båda falanger. Eftersom Lodenius säger sig inte kunna få tag på någon från vänsterrörelsen som vill tala med henne och nu för tiden inte har så stor lust att utsätta sig eller sin familj för risken att intervjua högerextrema, så blir det inga intervjuer. Ingen från någon sida får alltså komma till tals, mer än i den mån Lodenius någon gång högst sporadiskt hänvisar till gamla artiklar eller böcker. Opartiskt, kan man väl tycka, men på vad baserar hon då det hon vill uttala sig om? Svaret är att Lodenius påstår en massa saker utan någon källa alls. Boken är således full av obelagda påståenden, kombinerat med en hel del tveksamma slutledningar och en del rena faktafel.

Men värst är ändå att man faktiskt inte ens är mycket klokare om den centrala frågeställningen när man väl slår ihop boken. Det vi serveras är nämligen inte en bok som lyckas förklara varför vissa aktivister tror på våld som politiskt medel. Ett talande exempel är när hon skriver om djurrättsaktivisters attentat mot djuruppfödare – det finns ingen bred opinion till stöd för den sortens aktioner, och det "går utmärkt att bedriva opinion" istället, vilket till sist kan ge lagförändringar, lovar Lodenius käckt. Visst, det går säkert utmärkt för många. Men om man nu läser den här boken för att försöka förstå de som tar till våld, så borde man vara intresserad av en förklaring till varför de aktivisterna inte håller med Lodenius om hennes åsikt. Men istället för förklaringar får vi i första hand moraliska fördömanden.

Den enda sammantagna förklaring till våldet man som läsare får är att det handlar om ungdomligt oförstånd. Det känns ju möjligt tryggt att de flesta växer ifrån våldet, om man tror på den förklaringen, men är ju knappast en insikt som de flesta läsare inte hade kunnat räkna ut på egen hand. Och det är verkligen anmärkningsvärt att Lodenius inte ens nämner den forskning som finns, kanske framförallt om högerextremisters våld – en forskning som tar upp väldigt många andra orsaksförklaringar till våld. Det hade ju varit riktigt intressant att titta på den forskningen, för att se vilka av de orsakerna som kanske också hade gällt vänsterextremister.

Det hade alltså kunnat bli en viktig och intressant bok för den som vill förstå politiskt våld. Nu är det ett stort hafsverk byggt på tämligen tveksam grund.

Similar Posts:

• Högerpopulistisk munsbit i halvgräddad form
• Den ofullkomlige riksledaren
• Välbehövlig men lite tråkig
• Ytligt om rysk politik och samhällsliv
• Skuggorna växer i skymningen