Ibland undrar jag hur djupt det där egentligen bottnar. Ibland är jag inte ens säker på hur djupt det bottnar i mig själv. Varför är jag till exempel fortfarande långt mer bekväm med att köpa den mindre tampongstorleken, den som heter ”Normal”, än de ”Super Plus” som jag faktiskt också behöver? Varför krävs det bara ett par små steg från ”Normal” för att jag ska känna mig som monsterunderlivet från yttre rymden (och vad är det för idiot som valt den beteckningen)?

Bara lite blod ger ett lite annat perspektiv på allt det där. Ta den där skammen, ta tabut och värken och alltsammans – och lägg till fattigdom. Lägg till bristen på toaletter, på mensskydd och någonstans att slänga dem, på rent vatten att tvätta sig med, och du får situationen för vansinnigt många flickor och kvinnor (eller, mer korrekt, ”menstruerare”) världen över. Om dem handlar Anna Dahlqvists bok. Om dem och den rörelse som faktiskt långt ifrån är ett svenskt fenomen. En global mensrörelse.

Dahlqvist har rest i Kenya, Uganda, Bangladesh, Indien och USA och träffat forskare, mensaktivister och framför allt menstruerare. Hon har pratat med skolflickor som tvingas gå långa vägar hem på lunchen för att tvätta sig och byta mensskydd, som helt stannar hemma från skolan flera dagar i månaden, eller som är där men sitter livrädda i väntan på att mensen ska komma, att det ska blöda igenom, att någon ska se, eller känna lukten. Det är också vad som fått upp mensen på den internationella dagordningen: insikten om vilket hinder för flickors utbildning – en nyckelfaktor vad gäller såväl välfärd som demokrati – de där dagarna i månaden ofta utgör.

Hur kan det ha tagit så här lång tid att uppmärksamma? Hur kan det fortfarande vara så svårt att prata om? Det är egentligen de centrala frågorna, menar Dahlqvist. För ja, det finns mängder av praktiska problem, men det finns också mängder av lösningar. Organisationer som tillverkar och säljer funktionella mensskydd. Kvinnorörelser som protesterar mot att utestängas från religiösa byggnader för att de anses ”orena”, eller mot arbetsplatser som saknar hygieniska möjligheter. Massor kan göras och görs. Men det förutsätter att människor vågar prata om problemen.

Så nej, något enstaka radio- och teveprogram, en bok eller två, det är inte så mycket. Det är inte ”färdigtjatat”. 800 miljoner människor på jorden har mens. Nog är de, deras problem och möjligheter värda att ta på allvar?

Similar Posts:

• Syns inte, finns inte?
• Och nu blir vi kroppsliga
• En affirmation om dagen
• Vem ska trösta mannen?
• Kvinnlig rösträtt i Sverige motarbetades fram till våren 1919

För bara några decennier sedan reste svenska kvinnor till det kommunistiska Polen för att göra aborter. Numera är det polskorna som tvingas resa utomlands. Eller uppsöka illegala abortörer, eller beställa tabletter på internet. Hålla tummarna att allt går väl, att man inte blir lurad och inte minst att man kan få ihop pengarna i tid.

Detsamma gäller Irland och Malta. Till dessa tre länder har frilansjournalisten Anna Dahlqvist rest. Hon har besökt kliniker och lobbyorganisationer, pratat med politiker, aktivister och framför allt med par och ensamma kvinnor som av olika skäl beslutat sig för att trotsa lagen och avsluta en oönskad graviditet.

Det kan handla om resultatet av en våldtäkt eller om foster med allvarliga sjukdomar. Den blivande mamman är kanske för ung eller bara känner att hon saknar möjligheter att ta hand om barnet. Inte sällan handlar det om familjer som redan har flera barn och inte känner att de klarar ett till. Det är inga lätta beslut. Men vem har rätt att fatta dem åt någon annan?

En sak verkar säker: ett förbud minskar inte aborterna. Polska, maltesiska och irländska kvinnor reser utomlands, gör illegala aborter eller beställer abortpiller på nätet. Det gör dem på flera sätt mer utsatta. Abortmarknaden, den underjordiska, blir istället helt oreglerad och öppen för samvetslösa typer som bara är ute efter att tjäna pengar. Uppstår komplikationer blir man kanske helt övergiven. Den som behöver uppsöka sjukvården riskerar ju att bli straffad.

Dahlqvist förhåller sig inte neutral till allt detta. Hon känner med människorna hon intervjuar och som läsare gör man naturligtvis också det. I det tysta. Resor på Europas abortmarknad tar upp lagstiftning, EU-politik, de stora argumenten om nationellt självbestämmande, om ideologi, moral och mänskliga rättigheter och allt det där gör den bra. Men i slutänden är det individerna, livsberättelserna, som gör det största intrycket. Politik, moraliska principer får reella konsekvenser i riktiga människors riktiga liv. Kanske inte alltid de konsekvenser man avsett.

”En värld utan oönskade graviditeter är en utopi”, skriver Dahlqvist i sitt slutord. ”Människor gör misstag. Preventivmedel är inte heller hundraprocentigt säkra.” Människor kommer inte att sluta ha sex, och många kvinnor i många situationer världen över har heller inte det valet.

I det tysta handlar om att slåss för valmöjligheter, om att underlätta ett svårt val istället för att göra det brutalare. Där, menar Dahlqvist, skulle Sverige kunna driva en aktiv politik för kvinnors rätt till självbestämmande över den egna kroppen, som motkraft till alla neokonservativa röster inom EU-samarbetet (i flera EU-länder verkar antiabortrörelsen hämta mer och mer inspiration från sina militanta amerikanska kollegor) men också genom att praktiskt underlätta för kvinnor som behöver resa till Sverige för att få hjälp.

På den här punkten påminner Dahlqvists ambition om någon sorts Palme-Sverige, ett Sverige som kan ta ställning internationellt, våga vara kontroversiellt och stå upp för mänskliga rättigheter världen över. Det är verkligen inget dåligt Sverige att vilja väcka till liv.

Similar Posts:

• Varifrån kommer skammen?
• Döm inte boken efter omslaget
• ”Europa skapas av valutan eller inte alls”
• Vita kränkta män bakom EU
• Fredsvalutan som splittrat Europa