Anna Clarén "Close to home"

Tommy Arvidson — Wed, 01 May 2013 22:00:56 +0000

En liten alldeles ny människa ligger på en filt helt ensam och värnlös. Men i den lilla varelsen finns en obändig kraft. Och redan nu, i livets allra första timmar, en insikt om att det gäller att krypa ihop, spara på energi tills man blir upplyft.

På en närgången bild vibrerar en nyfödd av ilska och frustration. I den här berättelsen är det barnen som är de mest aktiva och utåtriktade. Även om aktiviteten ibland bara innebär att klamra sig fast vid någon som är stor och trygg.

Boken börjar och slutar med en bild på ett underskönt landskap. Och det är landskapet som återkommer genom boken och ramar in berättelsen. Bilderna har en ljus, lite genomskinlig ton, Kanske så som en nyfödd betraktar omvärlden med sina inte helt utvecklade sinnesorgan. Eller som våra gamla familjefotografier från instamatictiden ser ut. Långsamt bleknande minnesbilder. Här finns en slags medvetenhet om att i samma stund som bilden tas så är det ögonblicket borta, för alltid. Som en påminnelse om att inget varar för alltid står en man med ett outsägligt sorgligt kroppsspråk vid en kista. Bara naturen är på något sätt oföränderlig.

Anna Clarén fortsätter med en slags självklarhet att berätta om sitt liv. Först kom den omskakande boken Holding som handlade om uppbrott och skilsmässa. Därefter den på tonårstiden tillbakablickande Puppy love. Nu kommer en lägesrapport från en tid av harmoni och lycka. En berättelse som handlar om relationer, vänskap och kärlek. Och om barnen.

I många av porträtten finns en eftertänksamhet och en stilla förundran över att livet ändå är rätt bra. Och en stark medvetenhet om att lyckan är en bräcklig sak. En kram eller bara en klapp på kinden kan vara skillnaden mellan lycka och leda. I ett naket och utlämnande självporträtt får vi se vilken omvälvande upplevelse en graviditet är. En jättemage och ett stråk av trötthetssvärta under ögonen.

En fråga som jag ställer mig vid läsningen är; Varför upplevde jag Holding som en mer drabbande, starkare skildring? Det är antagligen så att vi människor har lättare att avfärda lycka som lite banalt och olycka som något med stor dragningskraft. Det är ju inte bara kvällstidningsredaktionernas fel att tidningar med katastrofrubriker säljer bättre än positiva nyheter. Det är alls inte så att jag menar att den här boken är banal. Clarén balanserar skickligt på gränsen till det alltför gulliga. Barnen gråter ibland och de vuxna är ofta inneslutna i sina egna tankar. Det hela är en väldigt fin skildring av en tid för eftertanke och harmoni.

Anna Clarén "Puppy love"

Tommy Arvidson — Tue, 22 Dec 2009 23:01:51 +0000

Det är en liten bok med rött sidenomslag. Jag tror att den har exakt samma storlek som en sådan där bok där ens vänner skulle skriva en hälsning. Alla högstadietjejer hade en sådan.

Puppy love handlar om den där brytningstiden då man helst vill återgå till flickrummet med dockskåpet och Barbiedockorna. Den handlar om att vilja bli sedd. Om att vara tonårig tjej och att vara lite skraj och samtidigt lockad av dom där alldeles för stora och alldeles för stöddiga tonårskillarna. Och den handlar om att den där tonårskänslan dröjer sig kvar. När man har parmiddagar med levande ljus och exklusiv chokladask och försöker samla vuxenpoäng. Kanske möter man till slut någon man kan vara alldeles trygg hos.

Bokens första bild föreställer den där situationen som vi väl alla har upplevt eller sett. Killen som sitter sovande i en sunkig soffa på någon slags fest. Det hela verkar pågå i en sådan där kvarterslokal som man kan hyra i sitt bostadsområde. Gränsle över honom sitter tjejen som nu äntligen vågar försöka kyssa honom. Men det är alltför sent och han är alltför full för att fatta att han är uppvaktad.

Den bild som starkast stannar kvar i mitt minne är den som föreställer den lilla hamstern som sitter förskräckt på gräsmattan i mörkret och ingen hjälp finns att få. Där är bara mörker och faror. Det kanske är den känslan vi alltid bär med oss i livet oavsett hur trygga och stabila vi synes vara på ytan.

Anna Clarén har sammanställt fotografier från sin barndom, ungdomstid och vuxenliv. Hon berättar med skräckblandad förtjusning om de känslor som hon upplevt, om längtan tillbaks till kattbroderierna och dockorna. Men också om nyfikenhet och trånad efter alla de där killarna som hon porträtterar med tröjorna dragna upp över huvudet. Och om den där osäkerheten som sitter längst inne i oss alla och gnager. Duger vi? Vill någon verkligen ha oss?

Bokens avslutande bild föreställer en våg, en sådan där taskig reproduktion av en oljemålning, antagligen en väggtapet. Men den är ändå lite hoppingivande. Där finns en våg, en framåtskridande rörelse.

dagensbok.com » Anna Clarén

Anna Clarén "Close to home"

Similar Posts:

Anna Clarén "Puppy love"

Similar Posts: