Eller:

Döden. En evig fascination mer exploaterad i närgångna medier än någonsin förr.

Kan den rentav vara både och?

Att vi avskärmar oss alltmer från döden och döendet – precis som vi avskärmat oss från så många andra kroppsliga funktioner, effekter och tillkortakommanden – brukar höra till de fastslagna kulturhistoriska sanningarna. Vi (i västvärlden, vill säga) lever inte längre tätt inpå varandra flera generationer tillsammans. Vi föds och dör alltmer sällan i hemmet, och vi har professionella yrkesgrupper som läkare och begravningsentreprenörer som tar hand om alltfler aspekter av sjukdom och död.

Men kanske är det också därför vårt behov av berättelser om döden verkar vara så starkt? Eller hur ska man förstå dödens påtagliga popularitet i en rad nutida genrer, från journalistik till teveunderhållning till självmordschattar på nätet?

I Döden i medierna samlas en rad film-, medie- och kommunikationsvetare kring döden som tema. Det är en väl avvägd antologi med texter om så skilda ämnen som mordjournalistik på 1930-talet (Madeleine Kleberg), media som vägledning i sorg (Anette Forsberg), krig på film (Astrid Söderbergh Widding), tevedeckaren Morden i Midsomer (Anja Hirdman) och kriminalteknikserier (Sofia Bull), Jesu lidande och död i Passion of the Christ (Tytti Soila), ”medier i medier” och livet efter döden (Eva Kingsepp), självmordschattar (Michael Westerlund) och cancerbloggar (Yvonne Andersson).

Känslan av på en gång närhet och distans till döden biter sig fast. Visst frossar vi i både död och sorg – jämfört med 30-talsjournalistiken har framför allt anhöriga och deras sorg fått en ny, framträdande roll – men vi gör det samtidigt på ett sätt som ofta framstår som både ytligt och formelartat. I teveseriernas strukturer, i journalisternas beskrivningar och intervjuade anhörigas ordval, i de peppande kommentarerna om att inte låta cancern vinna på nätet – samma repliker tycks återkomma i det oändliga.

”Medierna har delvis övertagit den roll som kyrkan hade tidigare när det gäller att vara det offentliga rum där man definierar, beskriver och hanterar sorgen samt dess ritualer och symboler”, skriver Anette Forsberg. Genom medierna lär vi oss hur man sörjer, vad vi förväntas säga och göra. ”Genom att framhäva detta ritualiserade beteende blir sorgejournalistiken en del av ett social ordnande, av den gemensamma sociala värld som strukturerar hur vi ska eller bör agera”.

Upprepning och ritualer är också en väsentlig del av de populära deckarna. Som Anja Hirdman skriver om Morden i Midsomer kretsar serien, tvärtemot dödens slutgiltighet, kring just upprepningar och återställandet av ordning. Själva formatet är förstås i stor utsträckning detsamma i avsnitt efter avsnitt – och här är ju döden faktiskt bara början – men också den fiktiva världen är närmast besatt av det återkommande, av släktled, familj och traditioner. Upprepning är tryggt, tröstande. Och vårt behov av tröst, som Hirdman i slutordet citerar Dagerman, är omättligt.

Intressant är också närgångenhetens gränser, vad vi fortfarande har svårt att prata om. Självmord är en sådan sak. Dels fungerar det illa i mediedramaturgins krav på tydliga (goda och oskyldiga) offer och gärningsmän, dels finns det en gammal föreställning – sann eller ej – att självmord kan ”smitta”, att pratar vi om det riskerar vi att inspirera fler att göra det, den så kallade Werther-effekten. Men där traditionella medier skyggar tar förstås internet vid.

Döden i medierna är en blandning av akademisk forskning och populärkultur som hittills inte varit särskilt vanlig i Sverige. Dessutom är det en riktigt snygg bok. Jag kan bara hoppas att vi får se mer av sådant.

Similar Posts:

• Mysmord i 50-talsförsamling
• Mordisk testund i Midsomer
• Tankeväckande om krig
• Får man skämta om Förintelsen?
• Den som gör eller den som håller?

Föreställningarna om maskulinitet och femininitet går hand i hand (för att använda en i sammanhanget väl oskuldsfull metafor). Den ena blir knappast begriplig utan inblick i den andra, vilket Hirdmans beskrivning föredömligt nog uppmärksammar. Någon symmetrisk relation rör det sig emellertid inte om.

Det är pornografin som står i centrum i Den ensamma fallosen, men också det pornografiskt inspirerade bildspråket i media i allmänhet. Kvällstidningar, teve, tidskrifter för män och kvinnor, alla framstår de som mer och mer sexualiserade. Särskilt intressant, och för all del obehagligt, blir det i avsnittet om ungdomars egna bilder som läggs ut och kommenteras på nätet.

Precis som både tjej- och killtidningar illustreras av lättklädda kvinnor utgår bilderna av såväl kvinnor som män från den berömda manliga blicken. Kvinnor lär sig att brutalt granska andra kvinnor, och sig själva, som ”female chauvinist pigs”. Och kraven på män och kvinnor ser fundamentalt olika ut – även om de på männen ofta framstår som de mest krävande och låsta. Kvinnor ska signalera sex och tillgänglighet, män ska det absolut inte. Heterosexualitet är en minst lika stark norm som könens isärhållande, där män beskrivs som aktiva, kontrollerade och självständiga. Ett talande exempel ger Hirdman just i titels närmast mytologiskt aktiva fallos:

Det är i sig intressant hur stark denna koppling är, att den och inte vaginan är den som ”gör”. Den ”går in” och i detta ska aktiviteten ligga medan vaginan ”tar emot”. Detta förhållande skulle naturligtvis, som Sara Højgaard Cawood påpekar, kunna förstås tvärtom, även om det är svårt att tänka helt om kring något så invant. När handen håller om ett glas ser vi handen som den ”görande” och inte glaset som det som håller handen.

Det måste kräva en forskare med ganska stora portioner både galghumor och hopp för att orka sysselsätta sig med ett material som Hirdmans. Den ensamma fallosen är en bred, intelligent och bitvis riktigt underhållande skildring, men faktum kvartstår att mediaklichéerna verkar så inrutade och allmänt fastgjutna att författaren i bokens slutkapitel ser sig nödd att påpeka att detta är ett ovanligt reaktionärt område. Möjligen är själva intensiteten i klichébyggandet – i Respect the cock-seminarier och småtjejer med Pornstar-toppar och playmate-drömmar – också ett tecken på en sexualiserad medievärld i rubbning?

Similar Posts:

• Varför diskar inte Gösta?
• Att förändra eller förändras
• Kärlek, moral och kommunala bordeller
• Girls rule the school
• ”Historien är en hjärntvätt. SCUM är en avprogrammering.”