I sin tredje roman om området Garden Heights tar Angie Thomas oss sjutton år tillbaka i tiden, till innan Starr, huvudpersonen i den med rätta extremhyllade debuten The Hate U Give, föddes. Maverick är hennes blivande pappa, och ännu långt ifrån den trygge Big Mav vi mötte där. Här kallas han fortfarande Li’l Don, efter sin pappa, och har svårt att riktigt fylla dennes skor.

I någon annan ungdomsromanvärld hade det kanske känts skumt att plocka upp huvudpersonens pappa så här, men grejen är ju att Angie Thomas karaktärer är så grymt mångfacetterade att hon nästan skulle kunna göra det med vem som helst. En bikaraktär i den enas liv är ju faktiskt huvudperson i sitt eget, och Thomas karaktärer, de har det. Liv. Som att man bara skulle byta plats och se dem från en annan vinkel, helt av sig självt. De lever. Var och en.

Det var kanske inte planen från första början, men här blir det tydligt att Thomas arbetar med ett världsbygge. Ja, vi får möta många av karaktärerna från debutromanen vid en annan punkt i deras liv, men Concrete Rose innehåller också vinkar till mellanromanen, On the Come Up. Jag är så enormt nyfiken på hur hon ska bygga vidare på det här, var nästa roman hamnar.

Med detta inte sagt att du måste ha läst de båda tidigare böckerna för att uppskatta den här – den står helt på egna ben. Concrete Rose är en fantastisk skildring av hur det är att växa upp i ett område som samhället i stort har gett upp om, där de enda som kan hjälpa dig är dina egna kontakter. Möjligheterna är snäva.

I romanens öppningsscen leker ändå livet för tonåringen Maverick. Han har sina kompisar i gänget, han har pengar från deras verksamhet och kan hjälpa sin familj, han har en flickvän han är tokig i. Visst, det där med Li’l Don är störigt, men han har heller inte den förbrännande ambition som driver bäste vännen King (eller Li’l Zeke, vars pappa faktiskt döpte honom efter gänget). Och han får stryk i basket. Större än så är inte hans problem. Än.

För han är nervös. Ordentligt nervös. Han väntar på ett faderskapstest, för att se om Kings tjejs son i själva verket är Mavericks. Tillvaron är på väg att kastas om rejält.

Och när det verkligen kommer till kritan: vill han att hans barn ska ärva gängen, droghandeln och våldet, som han själv gjorde? Hur börjar man om, för att kunna erbjuda något annat? Ett gängmedlemskap är inte precis något man bara säger upp.

Similar Posts:

• Att använda sin röst
• Om vi aldrig höjer rösten blir det aldrig bättre
• En kärleksförklaring till hiphop och unga tjejer
• Viktigt om rasismen i USA idag
• United States of Angie

Min tur nu handlar om 16-åriga Bri, som mer än något annat vill bli rapstjärna. Det är inte bara en dröm hos en musiker som hoppas på sitt stora genombrott, det är Bris liv och det hennes framtid hänger på. Bris pappa blev skjuten av ett rivaliserande gäng, och efter det föll hennes mamma ner i missbruk. Mamman är äntligen ren och jobbar i den lokala kyrkan mot en sparsam lön, men Bri lyckas inte skaka av sig rädslan av att hennes mamma ska falla tillbaka i missbruket och lämna dem igen. Bris bror har stor akademisk talang, men bor hemma med dem och sliter för minimilön på ett meningslöst jobb för att få familjens ekonomi att gå ihop. Bri är övertygad om att om hon bara visar sig värdig, om bara rätt människor får upp ögonen för henne, så kan hon få ett skivkontrakt och pengarna som följer med det skulle ändra allt för hennes familj. Varför göra som hennes mamma säger och satsa på skolan när en rapkarriär är det som faktiskt skulle kunna ändra något i deras liv?

När Bri på grund av sin hudfärg blir attackerad av rasistiska väktare på sin skola växer hennes förödmjukelse, ilska, och sorg över sin situation och formas till en låt som ger uttryck för hennes frustration. Hon är en smart, sårad ung tjej som rappar om känslor av hopplöshet och ilska mot dem som ständigt trampar på henne och kommer undan med det, men allt omvärlden ser är en arg svart tonåring. En svart unge från fel sida av stan, hotfull och arg, säkert kriminell också. Vem fan skulle inte vara rasande i Bris situation? Men Thomas är tydlig med att olika regler gäller för svarta och vita. Minoriteters ilska riskerar alltid att bli deras död, och man behöver inte följa de amerikanska nyheterna särskilt länge för att se hur hopplöst rätt Thomas har. De som utsätts för värst orättvisor är också de som har minst utrymme för att protestera mot dem.

Hon sa samma sak om poliserna: Gör precis som de säger. Du får inte uppfattas som ett hot. Vilket i princip innebär att jag ska böja mig och acceptera vilken behandling som helst för att överleva.

Bris låt blir viral, och den vita allmänheten hanterar det ungefär så bra som man kan förvänta sig. Det kommer upprörda röster som vill förbjuda hennes ”våldsbejakande” musik, det startas protester, allt Bri säger tolkas på hotfullast möjliga sätt. Thomas skriver med en precision som skaver och svider, och hur man än vrider sig så kommer man inte undan från hennes ord, från sanningen.

”Ibland gäller särskilda regler för svarta, baby”, säger hon. ”Damn, ibland spelar de Finns i sjön medan vi är mitt uppe i ett assvårt schackparti. Det är en livsinsikt som suger, men så är det. På Midtown måste man spela schack, och dessutom med nya regler!”

Thomas ger en oerhörd livskraft och styrka till sina karaktärer. De hugger tag i en mellan sidorna och släpper inte taget. Deras livsöden spelar roll och deras röster är höga, och det är bara att acceptera (och glädjas åt!) att Thomas intensitet och talang kommer fortsätta golva oss, om och om igen.

Similar Posts:

• Att använda sin röst
• Viktigt om rasismen i USA idag
• Om vi aldrig höjer rösten blir det aldrig bättre
• Min president var svart
• Vit eld stör, men berör den?

Förväntningarna är med andra ord stora på On the Come Up. The Hate U Give var en oerhört stark debut. Hur matchar man den? Hur vågar man, ärligt talat, ens försöka?

Fast så vet ju Angie Thomas också en hel del om mod.

Precis som föregångaren utspelar sig On the Come Up i det socioekonomiskt utsatta, mestadels afroamerikanska området Garden Heights, handlar om en ung tjej och om att göra sin röst hörd. Det finns en mycket medveten tanke med det. Alla svarta tjejer i utsatta områden är inte desamma, har inte samma förutsättningar, personligheter eller drömmar. Så klart.

Bri har till exempel inte samma sociala skyddsnät som Starr ändå hade. Hennes pappa är död, han blev skjuten i ett gängbråk, hennes mamma har tagit sig ur ett tungt missbruk, hennes bror har en universitetsexamen med högsta betyg, men lyckas ändå inte få jobb annat än på den lokala pizzerian. Familjen lever på marginalerna, minst sagt. Själv drömmer Bri om att rappa, och hon är bra. Riktigt bra.

Inte minst därför längtar jag efter filmatiseringen. Jag vill höra hur det här låter (även om man kan få ett litet smakprov när författaren själv rappar ur boken på YouTube). Jag vill höra det på riktigt, känna stämningen när de battlar, höra publikens vrål.

Hiphopen är en dröm som kanske skulle kunna bli verklighet för Bri. När så hennes mamma utan förvarning förlorar jobbet blir det där hoppet något mer. Det blir en nödvändighet, sättet hon skulle kunna rädda sin familj på. De har inga marginaler kvar.

Och visst finns det folk som vill hjälpa Bri att slå igenom. Frågan är bara till vilket pris? Vem de vill att hon ska vara?

Similar Posts:

• En kärleksförklaring till hiphop och unga tjejer
• Sjutton år och farsa
• Om vi aldrig höjer rösten blir det aldrig bättre
• Viktigt om rasismen i USA idag
• Filmiskt om familj och att vara sig själv

Starr såg sin bästa vän bli ihjälskjuten i en drive-by när de var små. Nu händer det igen, men den här gången blir hennes andra vän Khalil skjuten av polisen som stannat dem vid sidan av vägen. Starr, som lever ett dubbelliv med ena foten i förorten Garden Heights och den andra på en privatskola med framför allt vita elever, slits mellan två val. Ska hon tala för Khalils skull eller skydda sig själv och sin familj? Att göra motstånd mot polisen kan nämligen vara farligt.

Det är ett tufft ämne att läsa om, men också så otroligt viktigt. Om det är något The Hate U Give lyckas med så är det att skapa empati för de som varit med om liknande saker, och för de som fortfarande kämpar för rättvisa i USA, och på andra platser. Det blir så uppenbart hur skadlig rasismen kan vara, ja, till och med dödlig. Det är säkert inte nytt för många, men det är en bok många behöver läsa, och som visar problemet med både skärpa och bredd, insikt och hjärta.

Dubbellivet är också oerhört bra gestaltat. Starr brottas med motsägelsefulla identiteter. Till slut vet hon inte riktigt vem av dem som verkligen är hon. Alla sammanhang har olika regler, och när de möts vet Starr inte vad hon ska göra. Här finns imponerande karaktärsutveckling och spännande konflikter. Att se Starr göra upp med sin bästa vän är stärkande och smärtsamt oundvikligt.

Något som däremot störde läsningen igenom var språket. Det är alltid svårt att översätta en bok som innehåller mycket slang, även här. Det är inte så att det är en direkt dålig översättning, snarare är platsen så tydlig i boken att det faktum att den är på svenska skapar ett glapp som är svårt att överbygga. Den som kan bör plocka upp originalutgåvan.

I boken finns stundtals också en något trist sexualmoral, i och för sig typiskt amerikansk, och relativt låsta könsroller, framför allt för killarna. Starrs bror ska på något sätt skydda henne från pojkvännen, samma pojkvän som hon skrattar åt för att ha sett en romcom. Kanske en detalj, men romanen hade haft nytta av att slippa den.

Många kallar The Hate U Give för årets viktigaste bok. Och jag är benägen att hålla med, även om jag inte skulle kalla den årets bästa.

Similar Posts:

• Om vi aldrig höjer rösten blir det aldrig bättre
• Att använda sin röst
• Filmiskt om familj och att vara sig själv
• En kärleksförklaring till hiphop och unga tjejer
• Sjutton år och farsa

Starr har tur. Hon är en av dem som fått en chans att ta sig ifrån problemen, som har hårt arbetande föräldrar som kan ge henne den chansen. När en av hennes bästa vänner faller offer för gängvåldet och dör, bara tio år gammal, väljer de att köra Starr och hennes syskon hela vägen till den där privatskolan varje dag. Andra vänner har inte samma tur.

Hon är glad att återse Khalil, också han en barndomsvän, när hon för en gångs skull följer med på en fest i Garden Heights. Han erbjuder henne skjuts hem, men de blir stoppade av polisen och det som gång på gång hänt mellan svarta ungdomar och poliser händer: Khalil uppfattas som ett hot och skjuts till döds.

Starr är det enda vittnet, och nu ställs hennes båda världar mot varandra. Den vita skolvärlden, där de flesta utgår ifrån att Khalil var en gangster som förtjänade det, och den svarta, mättad av erfarenheter av polistrakasserier och rasism. Är det ens möjligt att balansera emellan dem längre? Och om Starr träder fram offentligt, som det enda vittnet till Khalils död, vilket blir priset hon får betala?

Titeln på Angie Thomas debutroman hämtar hon från Tupac Shakurs THUG LIFE – ”The Hate U Give Little Infants Fucks Everybody”. Det är bara en liten aning av hela den väv av svart kultur, historia och erfarenhet Thomas väver in i sin berättelse, musiken karaktärerna lyssnar på, porträtten de sätter upp på sina väggar, utan att det någonsin verkar konstruerat.

Språket är förstås en viktig del av den där väven, av hela berättelsen om Starr och hennes två världar. Därför skulle jag verkligen inte vilja läsa den här romanen i översättning. Hur översätter man till exempel Starrs pappas teorier om Harry Potter (och ”Why don’t they shoot that nigga Voldemort?”)?

Daddy claims the Hogwarts houses are really gangs. They have their own colors, their own hideouts, and they are always riding for each other, like gangs. Harry, Ron, and Hermione never snitch on one another, just like gangbangers. Death Eaters even have matching tattoos. And look at Voldemort. They’re scared to say his name. Really, that “He Who Must Not Be Named” stuff is like giving him a street name. That’s some gangbanging shit right there.

De teman Ange Thomas behandlar i The Hate U Give är skrämmande aktuella och angelägna, javisst, men det är framför allt en skildring av dem som drabbar, som träffar i magen och sätter sig som en klump i halsen, som värmer och lockar till leenden, skratt, tårar och sträckläsning. Det här är klart en av höstens bästa böcker.

Similar Posts:

• Viktigt om rasismen i USA idag
• Att använda sin röst
• Sjutton år och farsa
• En kärleksförklaring till hiphop och unga tjejer
• Filmiskt om familj och att vara sig själv