Sven-Eric Liedman tar oss pedagogiskt genom de första demokratiska principerna i Aten på 300-talet före Kristus genom upplysningen med Rousseau, socialismen med Marx och Engels och kommunismen med Lenin och Stalin. Det är även kortare nedslag i feminismen och anarkismen.

Hur uppstår falanger och olika politiska inriktningarna och vad är orsaken till att de får fäste? Boken ger oss alla grundläggande förklaringar på ett lättillgängligt sätt. Personporträtt av frontfigurer knyts samman med historiska händelser och det ger boken liv.

Från Platon till demokratins kris är en bok som uppfyller alla kriterier för att återskapa en känsla jag ofta längtar efter – nämligen att studera. Innehållet väcker kunskapshunger och läslust och boken är perfekt utformad för att ge en överblick av idéhistorien och den politiska utvecklingen. Boken uppmanar till att först läsa all text och sen bläddra lite fram och tillbaka.

Det är otroligt intressant att ta del av hur samhällen struktureras runt politiska idéer och filosofiska inriktningar men den största behållningen för mig är ändå det sista delen i boken, ”Den nya hegemonin”. Här får vi ta del av högaktuella diskussioner om den nya nationalismen i fokus som växt fram både i USA och i Europa. Trump är bitvis i fokus med sitt sätt att förenkla synen på staten och samhället samt att vakta på den egna nationen.

Att det är få kvinnor i boken är ingen överraskning. Det är en kort touchdown vid Mary Wollstonecraft, Angela Merkel, Simone De Beauvoir, Angela Davis, Judith Butler och Greta Thunberg men annars är det som det är – a mans world.

Det här är den femtonde upplagan av boken och den här gången har boken enligt noteringar genomgått den största revisionen sen den utkom första gången 1972. Vill du som läsare fördjupa dig i någon inriktning finns enligt praxis detaljerade referenshänvisningar längst bak i boken.

Similar Posts:

• ”Striden mellan de som har och de som inte har går vidare”
• Marx för 2000-talet
• Morgondagens president?
• En annan demokrati är möjlig?
• I brotten och tystnaderna

Hälsoforskarna David Stuckler och Sanjay Basu har gått igenom vilka effekter olika typer av ekonomisk politik fått vid en rad vägskäl, från 1920- och 30-talens amerikanska depression, via Sovjetunionens fall, till 90-talets asiatiska kris och den som nyligen drabbat inte minst Grekland, Island och andra europeiska länder. De tittar på i första hand politikens effekter på folkhälsan och frågar sig helt enkelt: vilka resultat har åtstramningspolitiken gett?

Svaren är på en gång föga förvånande och rätt alarmerande. Det finns i princip inga empiriska belägg för att åtstramningspolitiken som tvingats på inte minst Grekland skulle ha några andra positiva effekter än att kortsiktigt skaffa fram pengar till de europeiska banker vars beteende lett fram till kraschen från början. Det är knappast en hållbar ekonomisk politik, ens ur ett snävt ekonomiskt perspektiv.

Och det är fullkomligt livsfarligt. Bokstavligen.

När människor förlorar sina arbeten, sin försörjning, sina bostäder, sina sjukförsäkringar, sina självförtroenden och sitt hopp, när samhället inte har tillräckligt med stöd att ge – då är det faktiskt dödligt. När sjuka inte har råd med sina mediciner, när barn inte får tillräcklig näring eller utbildning eller säkerhet och tak över huvudet – då dör människor. På riktigt.

”Tack för att du deltar i detta kliniska försök”, inleder Stuckler och Basu sitt förord:

Du minns nog inte att du anmälde dig, men du blev värvad i december 2007 när den stora finanskrisen började. Försöket reglerades varken av informerat samtycke eller medicinsk säkerhet. Och det är inte läkare eller sjuksköterskor som har skött behandlingen, utan den har istället styrts av politiker, ekonomer och finansministrar.

Den här bilden av vår värld och våra liv som nyliberal experimentverkstad återkommer i bokens slutsatser:

Hade åtstramningsförsöken styrts av samma hårda regler som kliniska försök hade ett medicinsk-etiskt råd avbrutit dem för länge sedan. Biverkningarna av åtstramningsbehandlingen har varit kraftiga och ofta dödliga. Några fördelar av behandlingen har inte realiserats. Istället för åtstramningar borde vi besluta om en evidensbaserad politik så att vi kan skydda människors hälsa i svåra tider. Sociala skyddsnät räddar liv.

Att rädda liv är inte bara moraliskt rimligt. Det är dessutom god ekonomi, det vill säga hushållning med resurser. Angela Merkel har sagt att även en hemmafru i Schwaben sitter inne med eurokrisens lösning eftersom hon begriper att man inte kan göra av med pengar man inte har. Stuckler och Basu kontrar med mängder av både konkreta exempel och tydligt redovisad statistik och visar inte minst att investeringar i folkhälsa är bland de mest lönsamma man som stat kan göra. Och uppriktigt sagt, skulle den där schwabiska hemmafrun verkligen vara nöjd med att ha balanserat budgeten när ungarna strukit med på kuppen?

Det är heller inte den ekonomiska krisen i sig som påverkar folkhälsan, konstaterar Stuckler och Basu. Det är hur man hanterar krisen. På Island, där man efter en folkomröstning beslutade att inte rädda ansvarslösa banker på bekostnad av vanligt folk, blev hälsoeffekterna av krisen till och med lätt positiva, eftersom man också valde att dela på nedgången i lönearbete och alltså fick mer fritid. Den ekonomiska återhämtningen gick dessutom betydligt snabbare än i de länder som valt eller tvingats in i en urskiljningslös åtstramningspolitik.

I slutänden har åtstramningarna misslyckats eftersom de inte har stöd av vare sig vanlig logik eller fakta. De handlar helt enkelt om ekonomisk ideologi. De härstammar från uppfattningen att liten statlig inblandning och fria marknader alltid är bättre än att staten lägger sig i. Det är en socialt konstruerad myt – en bekväm uppfattning bland politiker som utnyttjas av dem som har ett särintresse av att staten får en mindre roll, i privatiseringen av välfärdssystem för egen vinning. Detta gör stor skada – det straffar de mest utsatta i stället för de som orsakade lågkonjunkturen.

Similar Posts:

• Finanskrisen förklarad
• Det skulle aldrig kunna hända oss?
• Rojas övertygar inte
• Vems frihet att göra vad är det egentligen vi pratar om?
• Lätt introduktion till tunga ekonomiska frågor

Kajsa Ekis Ekman slår med lätthet hål på myterna. Grekerna arbetar 2119 timmar om året, att jämföra med OECD-genomsnittet på 1739. Den genomsnittliga pensionsåldern ligger på 61,5 år, medan det europeiska genomsnittet är 61,1. De grekiska lönerna var däremot bland de lägsta i euroområdet – före krisens enorma nedskärningar.

Föreställ dig att din lön en dag upphör att komma. Månaderna går. Chefen säger: fortsätt arbeta eller så blir du avskedad. Föreställ dig samtidigt att alla du känner får sina löner halverade eller blir arbetslösa. Att SVT och SR stängs ner över en natt och att de privata radiostationerna har ersatt de anställda med en spellista. Att DN, SvD, Sydsvenskan och Aftonbladet går i konkurs inom loppet av ett halvår. Att skärgården säljs ut till spekulanter. Att sjukvården skärs ner så mycket att du uppmanas att själv ta med sprutor och bandage till sjukhuset. Att du en dag ser din kompis mormor tigga utanför Ica. Och till råga på allt, medan du fortsätter att arbeta gratis, kallas du lat av en samlad europeisk press.
Det här är vad som händer i Grekland just nu.

Ekis Ekman har under ett par år rapporterat från Grekland, följt med på demonstrationer, intervjuat människor och följt sina vänner där genom krisens bergochdalbana. Energisk protest byts mot passiviserande hopplöshet och Ekis Ekman konstaterar hur nära depression som samhällstillstånd och som psykiskt tillstånd hänger samman. Situationen för vanliga människor i Grekland kommer läsaren inpå huden.

Hon försöker intervjua politiker också. Ibland lyckas det, men de verkliga makthavarna går inte att få prata med. ”Trojkans” representanter, anonyma figurer från Internationella valutafonden, Europeiska centralbanken och EU-kommissionen, ger inte intervjuer. Inte teknokraten från ECB, statsminister Lukas Papadimos, heller. Det närmaste Ekis Ekman kommer är trojkans tolk, som har så dåligt betalt att hon fått flytta hem till mamma. Som många unga funderar hon på att emigrera.

Det är som att demokratin bara är en tunn fernissa, något man kan unna sig när man har råd. Och råd har Grekland inte; alla pengar måste gå till räntebetalningar till tyska och franska banker. Eurosamarbetet sätter ”normala” strategier som att devalvera eller till och med gå i konkurs ur spel. Och frågan är om inte den grekiska utsattheten är inbyggd i systemet från början?

Skulden är en bred skildring av situationen i Grekland, av orsaker specifika för landet och av orsaker med sin grund i det finanskapitalistiska systemet. Den frågar sig varför vi så gärna köper alla de där myterna om lata greker, men framför allt, och kanske mest drabbande, vad som händer med människorna som får leva med konsekvenserna av allt detta.

Similar Posts:

• Ideologierna lever – och dödar
• Vems frihet att göra vad är det egentligen vi pratar om?
• En berättelse om kortsiktighet, girighet och demokrati satt ur spel
• Träffa Kajsa Ekis Ekman på Söderbokhandeln!
• Fredsvalutan som splittrat Europa