Just därför känns Versläsaren och den levande martyren tyvärr lite som en missad chans. En skildring från den iranska landsbygden under kriget mot Iran, där en medelålders bonde som hittills aldrig brytt sig mycket om vare sig politik eller religion plötsligt upptäcker att i en teokrati är de samma sak och inget man har möjlighet att ignorera. När han för att klara livhanken börjar tjäna pengar på att läsa koranverser på begravningsplatser finner han sig plötsligt mitt emellan gamla traditioner och nya bestämmelser, och med både otacksamma barn och misstänksamma moralpoliser runt varje knut måste han hålla huvudet väldigt kallt för att få behålla det och hjälpa dem som råkar illa ut.

Detta hade kunnat bli en lysande historia om konflikten mellan religion och samhälle och förhållandet mellan män och kvinnor, och man får också med sig en hel del kunskaper om hur livet i Iran kan te sig. Men jag vill gärna ha ut mer av skönlitteratur än bara lokalfärg, och Versläsaren… dras tyvärr med en del problem. Visst är de flesta av dem ganska typiska debutromanbekymmer; ett grovt tillyxat berättande som lite för ofta faller ner i att bara tala om vad folk gör utan att ge oss någon insikt i varför, inkonsekvenser i hur olika karaktärer beter sig… Greppet att hela tiden stoppa in summeringar som talar om exakt vad som kommer att hända i det kommande kapitlet är inte heller helt lyckat.

I sina bästa stunder är detta en rustik, frispråkig och härligt osentimental skildring av livet i ett land som ryckts upp med rötterna och inte riktigt funnit sin nya roll än. Men den hade behövt lite mer arbete för att verkligen bli en resa.

Similar Posts:

• Padarlanat!
• Björns bokhylla
• Deras hysteri – vår rättmätiga kränkning?
• Naturen har vaknat och ställer till dans
• A traveler of both time and space

Hurramabad är en roman utklädd till novellsamling. Andrej Volos ger oss sitt f d hemland i lagoma bitar, ett antal fristående kapitel som vävs ihop, människoöden som vi gör återbesök i vart tjugonde år, små snabba bilder av ett land som alla kretsar runt den halvt mytiska huvudstaden Hurramabad. Och han gör det i ett språk så levande och ultrarealistiskt att man nästan kan höra hästar och dieselmotorer, känna doften av te, bergsvindar och krutrök.

För krutröken finns där ju hela tiden; det tog fyra års krig för Sovjetunionen att kuva Tadjikistan, och när den föll samman bröt ett mångårigt inbördeskrig ut. Berättelserna är till en början ofta lösryckta i tiden – en i redaktionen nämner ungraren Péter Esterházy som en jämförelse – och vi får lära känna människor och deras dagliga liv utan att få någon tydlig angivelse att detta inträffar exakt då och då, kanske bara att det är tio år efter kriget. Vilket krig? Sägs inte. Men ett krig finns alltid någonstans om hörnet, och när diktaturens järnhand lyfts av blir det kamp om vem som ska bestämma, av oss blir det vi och dom, krigsherrar och religiösa fanatiker försöker roffa åt sig sin bit av kakan.

Och för de tidigare herrarna blir det inte lätt. Plötsligt blir de tadjikiska glosorna de lärt sig i skolan viktigare än någonsin, skillnaden på folk och folk blir tydligare än någonsin, klottret på väggarna lyder "RYSSAR ÅK INTE VI BEHÖVER SLAVAR!" och de till slut måste välja mellan att stanna och slåss eller fly "hem" till ett Ryssland där de aldrig satt sin fot och betraktas som lika främmande och oönskade som i det Tadjikistan de trodde var deras hem.

Men trots att detta i långa stycken är närbilder av hur ett land faller sönder, hur våldet uppstår, hur människor lär sig att hata varandra för de etiketter de ger varann… trots att den tadjikiska glosa alla verkar kunna är det "Far åt helvete!" som är rubrik i recensionen, är ändå de enstaka scenerna ofta smärtsamt vackra. Volos har ett sinne för detaljer som är helt otroligt, och varenda människa – den gamla änkan, den kaxige krigsherren, mannen som letar efter en gravsten åt sin far så att han åtminstone kommer att lämna något spår efter sig – är så levande och så äkta att man inte kan låta bli att älska dem trots alla deras fel, som ofta är rejält stora.

Kommer ni ihåg slutet av Deer Hunter, där de efter begravningen sitter hemma runt bordet och stilla börjar sjunga "God Bless America", inte för regeringen eller politiken utan för sig själva, för att även om allt har gått åt helvete och ingenting blir som det var är världen ändå värd att leva i? Där har vi Hurramabad. Om än ett halvt jordklot därifrån och med kyrilliska bokstäver på vägskyltarna.

Similar Posts:

• Och moralen är…
• Det finns inga bin längre i Volynien
• Från Sovjet till Putin – tio boktips
• Krypande och mänsklig sci-fi
• Nytt ryskt