Men under läsningen kommer jag ändå att tänka på något som litteraturskribenten och förläggaren Jessika Gedin skrev om i ett av de senaste numren av Elle, i en artikel om ”Boken som förändrade mitt liv” (kanske nämnde hon även det här i sitt eminenta Sommar-program i P1 för några månader sedan?): ”Litteratur behöver inte vara viktig för att vara bra och den behöver inte vara bra för att vara viktig.” Och nog är det så. Viktiga böcker behöver inte nödvändigtvis betyda stora viktiga läsupplevelser för varje läsare. Och lite ledsamt konstaterar jag att ja, Magersfontein … må vara en viktig roman – för Sydafrika, för sina käftsmällar på apartheidregimen, för Sydafrikas författare och folk, för andra människor, läsare och författare runt om i världen, ja för hela världslitteraturen – men för den här läsaren som är jag känns boken inte så viktig som den kanske borde göra. Kanske är det förkunskaperna om boken som sätter krokben för läsupplevelsen med stort L? Eller så är det bara så att jag helt enkelt tycker mig ha läst en del andra romaner på samma tema som varit betydligt bättre, till exempel Onåd av J.M. Coetzee, ja där har vi en riktigt riktigt bra roman. Fast Onåd är ju så klart en helt annan typ av berättelse.

Magersfontein, O Magersfontein liknar inte mycket annat; det är en hejdlöst oborstad satir, en komisk tragedi eller en tragisk komedi om man så vill, om en grupp människor som deltar i ett Projekt. Under ledning av två engelska stofiler, lord Sudden och lord Seldom, ska man spela in en grandios tv-film om slaget vid Magersfontein 1899, där brittiska höglandsbrigaderna med general Wauchope i spetsen, gick en stor förlust till mötes under Boerkriget. Projektdeltagarna består av diverse excentriska karaktärer: utländska skådespelare och skådespelerskor, skönhetsdrottningar, tjänstemän och representanter från regeringen, en sjuksköterska vid namn Fiskaal men som kallas för syster Nightingale/Näktergal, logistikern herr Shipmaster – bäst i sitt slag som dessutom fått erbjudande om en tjänst som logistiker hos Idi Amin, manusförfattaren Oxford G. von Waltzleben, regissören Amicus Achtung, Marigold Rosemary vars ordförråd efter genomgången drog- och orgasmterapi har begränsats till ett frammumlande ”Jesus Christ”, och fler därtill som liksom bara tillkommit projektet av en slump, som den övernitiske och tillika filosofiskt lagde trafiksnuten Le Grange, eller bonden Gert Garrier som cyklar omkring med sitt döda barn i en svepning på pakethållaren.

Ingen av projektdeltagarna verkar ändå ha rollfördelningen riktigt klar för sig, de flesta vet inte ens varför just de är utvalda att delta, eller vad de exakt har att göra i Sydafrika. De isolerar sig i en liten enklav på Crown Hotel, där de lever ut sina lustar med varandra och blir uppassade. Vad som är viktigt är Projektet i sig. Enda dilemmat är att historiska fakta ibland ”vägrar stämma” med Projektet eller inte ”passar rent filmtekniskt”.

Ja emellanåt är det riktigt galet och tokroligt, eller kanske är absurt ett bättre ord. Säckpipor ljuder, det ösregnar, Vattenverkens helikoptrar hovrar över ett sönderregnat Magersfontein medan högtalarröster skränar: ”Det föreligger ingen fara”, ”Ingen anledning till panik!” Karaktärerna är provocerande rasistiska, sexistiska, gubbsjuka och ja … you name it. Det finns säkert mängder av (dåliga) anledningar till varför sydafrikanska censurmyndigheter ville bannlysa boken. Texten är stundtals både uppkäftig och fräck. Ibland blir det dock lite väl mycket meningslöst pladder, samtidigt som det snöas in på årtal och fakta om slagfält, vapen och kombattanter. De partierna gäspar jag mig igenom. Men tanken slår mig, det erkänner jag, (det här låter som någonting Le Grange skulle kunna ha sagt) att det kanske just är meningslösheten som är avsedd att skapa meningen.

Trots allt så kan man inte komma ifrån storheten med Magersfontein … Och en stor kulturgärning gör nu också bokförlaget Augusti, som ger ut boken i direktöversättning, gjord av Urban Lindström, från afrikaans till svenska. Faktum är att Magersfontein … är den första roman någonsin, enligt förlaget, som ges ut i direkt översättning från afrikaans till det svenska språket. Bara en sån grej är ju stort.

Similar Posts:

• Coetzee och kvinnorna
• Femöresfjösare
• Från en sydafrikansk cell
• Ett resonemang om ondska
• Dramatisk romansoppa

Sexuella övergrepp, våld, svält och inlåsningar upprepas om och om igen genom hela hennes liv. Hon försöker undkomma förtrycket genom att följa med en båt fylld med kvinnor till den tyska kolonin Sydvästafrika (de stackars nybyggarna måste ju ha något att förlusta sig med). I stället för att bli fri, blir hon grovt stympad av en man som försökt förgripa sig på henne. Svårt skadad skickas hon till Frauenstein, ett slags kloster eller arbetsläger för de kvinnor som blivit ratade av de tyska männen i kolonin.

Genom att följa en kvinna, Hanna, och de kvinnor hon möter, har Brink skivit en bok som ger en bild av hur det var (och fortfarande är för många världen över) att vara kvinna i en värld som helt styrdes (styrs) av män. Vita män. Män som tar sig friheten att missbruka sitt fysiska och genom samhället fastställda övertag. Brink nöjer sig dock inte med detta, utan han väljer att framställa en kvinna som trots oerhörda övergrepp inte låter sig kuvas. I stället beslutar hon sig för att hämnas. Att likt Bella i Helen Zahavis Dirty Weekend slå tillbaka. Bruka våld mot dem som brukar våld mot andra.

"Men hur ska det gå till?" undrar Katja med misstro i rösten. Och kanske djupaste respekt. "En kvinna – mot hela Tyska riket?" Hon skakar tyst på huvudet. "Mot hela världen?"
Om vi rycker fram som en armé mot dem, svarar Hanna på sitt tyst energiska vis, så krossar de oss. Men vi behöver inte utkämpa nåt vanligt krig. Vi kan göra det långsamt, bit för bit. Men till slut ska vi segra. För jag är inte ensam. Glöm aldrig det. Vi är inte ensamma.

På andra sidan tystnaden ger inte enbart en väldigt beklämmande och frustrationsskapande känsla av maktlöshet. Här finns också goda möten, mellan kvinnor som i sina utsatta positioner finner varandra och där får stöd. Ytterst få män får vara goda i den här historien. Det är några enstaka som också de blivit stympade och förnedrade av de tyska kolonialherrarna och deras soldater. Det är lite typiskt att den ende man Hanna vågar luta sig mot, och vara svag inför ett ögonblick, är en man som fått sina testiklar bortskurna av en tysk godsägare. Likaså att den enda kärlek som framställs som vacker och för kvinnan givande är kärleken mellan Hanna och hennes medresenär Lotte.

Jag uppfattar att Brink har två syften med boken. Man förstår av saker han skriver, att han länge gått omkring med det historiska stoffet som ligger bakom denna bok, och att det var en historia han var tvungen att få berätta. Det är det ena benet han bygger boken på. Den historiska händelsen. Han har läst in sig ordentligt. Att han sedan också ger sig på att skriva Kvinnans historia samtidigt är i mitt tycke inte enbart positivt. Jag håller med honom i det mesta egentligen, det kvinnor upplevt genom de årtusenden människor funnits på vår planet är inte någon särdeles roande historia. Det är också bra att det läggs energi på att faktiskt försöka återställa det tomrum som finns i och med att det ständigt varit endast männens historia som skrivits. Brink låter förresten Jeanne d’Arc vara en av Hannas stora förebilder, vilket ju är talande.

Det som retar mig lite i mitt svart-vitt-överkänsliga jag är att han låter kvinnorna vara så alltigenom förtryckta. De är bara utelämnade till männens nycker, och det är bara Hanna som inte låter sig styras. Kanske är detta historiskt rätt, antagligen till och med. Han låter också personerna vara ganska opersonliga. Jag antar att det är ett sätt att låta Hanna och de andra vara symboler snarare än viktiga i sig. Ibland upplever jag dock att Brink tar sig friheten att förenkla kvinnorna till att bara ha en egenskap. Förtryckbar. Och det känns ju onekligen lite trist.

I det stora hela är På andra sidan tystnaden en ganska häftig bok. Svår att lägga åt sidan (åtminstone för det mesta) och den håller sig envist fast i huvudet även efter att jag läst ut den. Brink skriver snyggt, språket flyter och han ger utan att bli långdragen en bra bild av hur miljöerna ser ut. Han framkallar verkligen filmer i huvudet.

Så, om jag ska sammanfatta, så är detta kanske inte en bok att dö för, men det är helt klart en bok väl värd att läsas. André Brink är härmed medlem på min (förvisso ganska långa) lista med författare jag vill läsa mer av.

Similar Posts:

• Den vite mannens börda
• I teorin så väldigt spännande
• Coetzee och kvinnorna
• Ett resonemang om ondska
• Inte mitt val