Mattias Kling "Only young twice"

Niclas Müller-Hansen — Sat, 10 Dec 2011 23:03:53 +0000

Mattias Kling, känd från Aftonbladet och Close-Up, har tagit sig an ett av Sveriges största band, nämligen Europe. Lite lustigt är att inom loppet av några veckor har två böcker om bandet dykt upp på bokmarknaden, Kee Marcellos självbiografi och så Klings redogörelse för hela bandet och alla äventyr som hör till.

Historien berättas från de första stapplande stegen i Upplands Väsby bland mopeder och folköl, till de stora framgångarna med ”The final countdown” och sedan de efterföljande fiaskona. För under många år var det främst fiasko och ekonomiska bekymmer som förknippades med bandet. Ja, och så den där låten då. Den som faktiskt är ganska bra, men som har en ohyggligt enerverande synthslinga.

Personligen föll jag aldrig riktigt för Europe, men minns att jag av någon underlig anledning började samla på urklipp från kvällstidningarna när det började rulla på för bandet i USA. Kanske var det en känsla av stolthet över att vara svensk och att det då fanns ett band som faktiskt började lira med de stora killarna. Musikmässigt tyckte jag inte de var så intressanta och fann mer attityd och bättre låtmaterial i LA-maffian under nämnda tid.

Kling skriver bra, om än lite torrt och avhandlande, men boken ger en bra bild om vad det var som ledde fram till den massiva hysterin kring bandet, men också om allt det som fick bandet att snabbt dala i popularitet, för att senare försvinna helt.

Precis som i Marcellos bok, är det managern Erdtman som ges den större skulden för det ekonomiska haveriet som drabbade bandet efter flytten till Bahamas och mot slutet ges det även en intressant genomgång av pengar som borde tjänats, men som bandet troligtvis aldrig såg röken av.

En annan viktig del i missad framgång kan nog vara den uteblivna fortsättningen på succéturnén i USA med Def Leppard. Båda banden spelade för utsålda arenor, de var på sin absoluta topp, men av olika skäl förlängde inte Europe sin roll som ”special guest”, trots att båda banden ville. Efter det gick det faktiskt mest utför.

Only young twice är ett utmärkt komplement till Marcellos bok och de två tillsammans ger en mycket bra och intressant bild av bandet Europe och alla motgångar och framgångar. Det bjuds på roliga historier från ”vägarna” och bandet var verkligen långt ifrån så helylle som de framstod som då det begav sig. Ordet ”knulla” används ganska frekvent av Anders Tengner i hans beskrivningar av Europes äventyr i det stora landet i väster. Det berättas också mycket om spelet bakom kulisserna vilket ger ytterligare en dimension och förståelse för varför det gick som det gick.

Tyvärr saknas det input från exempelvis Erdtman och jag får uppfattningen att medlemmarna själva har varit ytterst sparsamma med kommentarer till boken, men det blir väl oftast så då de själva inte skriver sin berättelse.

Läs boken, lyssna på ”Superstitious”, som fortfarande är något av det bästa de gjort, och inse att bandet faktiskt var riktigt, riktigt stora. Dock under en förhållandevis kort tid.

Anders Tengner "Access all areas"

Niclas Müller-Hansen — Sat, 04 Jun 2011 22:00:21 +0000

Det är lika bra att erkänna direkt. Jag är sjukt avundsjuk på alla de upplevelser och möten Tengner haft med allehanda världsstjärnor. Han var på plats då det verkligen begav sig för alla de band jag själv alltid lyssnat på. Visserligen har jag också intervjuat flera av de band han träffat, men långt efter deras storhetstid, så att säga.

Boken är uppdelad i kapitel efter de olika storheterna han mött och blir samtidigt en hyfsat kronologisk berättelse om hans liv, från The Runaways till Guns ‘n’ Roses och allt där emellan. Det är helt ok skrivet, även om Tengner inte är en stor skrivare och det bjuds på en hel del kul historier. Till skillnad mot hans amerikanske motsvarighet Eddie Trunk, drar sig inte Tengner för att dela ut en känga här och där. Exempelvis har väl Glenn Hughes och Jon Bon Jovi framställts i bättre dager tidigare, än vad de gör här.

Jag skulle nog kunna ge min högra hand för att få ha varit på plats så som Anders varit. Jag menar, vem hade inte velat sitta på ett hotellrum med en ung Lita Ford eller spendera flera dagar hemma hos Ian Gillan ute på engelska landsbygden? Få, skulle jag tro.

Tengner var helt klart en del av min tonårstid på 80-talet och jag minns Norrsken och Metalljournalen med ett leende på läpparna. Förhoppningsvis blir det en uppföljare till boken, då de band som tas upp bara är en bråkdel av alla han träffat. Helst hade jag velat se ett kul kapitel om Autograph, detta bortglömda favoritband från 80-talets Sunset Strip.

Intressant i läsningen är också hur pengar spreds omkring av skivbolagen. Lyxmiddagar, flygbiljetter, tjusiga hotellrum och ett konstant flöde av fri sprit. Utan tvekan en helt annan tid jämfört med dagens musikklimat.

dagensbok.com » Anders Tengner

Mattias Kling "Only young twice"

Similar Posts:

Anders Tengner "Access all areas"

Similar Posts: