En av de viktigaste förändringarna är demografisk: kvinnor i många länder i Afrika föder idag färre barn än för ett par årtionden sen, därför att sänkt barnadödlighet gör att fler barn överlever till vuxen ålder. Konsekvensen har ofta blivit att man har kunnat satsa mer resurser på varje barn som faktiskt föds, i form av exempelvis utbildning. En annan förändring är att färre länder på den afrikanska kontinenten styrs av renodlade diktaturer än för några årtionden sedan. Alternativet är i och för sig inte alltid välfungerande demokratier, utan snarare olika sorters hybrider mellan diktatur och demokrati, och utvecklingen kan eventuellt ha tagit ett par steg tillbaka under de absolut senaste åren. Men på det stora hela finns ändå anledning att hoppas att fler länder kan gå en demokratisk utveckling till mötes, i takt med att en allt större del av den unga och allt mer urbaniserade befolkningen får tillgång till utbildning.

Men så är det ju det här med att få till en förbättrad levnadsstandard för folket, bort från den utbredda fattigdomen. Författarna skriver bland annat om hur Afrikas ekonomier skulle behöva diversifieras för att få till stånd ekonomisk tillväxt. Att diversifiering vore positivt är det väl få som ifrågasätter. De svåra frågorna är ju dock exempelvis hur man får till stånd en diversifiering, och hur man lyckas med att få till en ekonomisk utveckling som verkligen håller i sig över tid, liksom hur man kan förmå tillväxtens frukter att fördelas så att den faktiskt (åtminstone delvis) kommer de fattiga till del? För erfarenheten under senare decennier har ju varit att många länder i Afrika i och för sig lyckats få till en viss ekonomisk tillväxt, men att den tillväxten haft ganska liten effekt för att minska fattigdomen på kontinenten.

Bokens huvudsakliga budskap innehåller kanske inte så väldigt mycket nytt, men författarna tar oss iallafall bortom nyhetsrubrikerna genom att de redovisar långa utvecklingstrender vilka sällan ges utrymme i det dagliga nyhetsflödet. Författarna avslutar sedan boken med ett antal rekommendationer till politiker och opinionsbildare. Tyvärr är de flesta av dem lite väl självklara: var lyhörda när biståndspolitik utformas, satsa på hälsobistånd, stöd demokratiutveckling, men glöm inte bort ren fattigdomsbekämpning, och så vidare. Vem behöver egentligen den här typen av självklara råd? kan jag undra. Bara i några enstaka fall kan rekommendationerna bli lite mindre självklara, men paradoxalt nog då ofta i såna frågor som författarna faktiskt inte skrivit särskilt mycket om i boken, vilket gör att de rekommendationerna då faktiskt inte känns särskilt väl underbyggda eller välmotiverade … I slutändan blir jag därför inte riktigt klar över vilken läsarkrets författarna egentligen har haft i åtanke när de har skrivit den här boken. Men det är en lättläst översikt över det samtida Afrika, bortom nyhetsrubrikerna, så ur det perspektivet kan den här boken nog vara givande för en del läsare.

Similar Posts:

• Afrikas öde och framtid
• Vita kränkta män bakom EU
• Dags för omställning
• Svart guld, rött blod
• På upptäcktsfärd mot framtiden

Jag menar, här har vi i åratal – kanske rentav årtusenden – gått omkring och trott att världen kan gå under när som helst. Och ju mer vi vet om den, desto värre blir det. Krig! Död! Svält! Pandemi! Depression! Miljöförstöring! Klimatet! Terrorism! Det verkar mest vara en fråga om vem eller vad som ska hinna göra slut på oss först om vi inte blir Medvetna och Gör Något Åt Saken. Herregud, jag tillhör ju den där generationen som fick skriva brev till USAs och Sovjets ledare i skolan och be dem sluta med upprustningen.

Och så kommer då Bolling och påstår att allt det där inte stämmer alls. Inte nog med att vi inte alls står på avgrundens brant; tvärtom har vi aldrig någonsin haft det så här bra. Han börjar med en summering av hur illa världen såg ut från hans mellanstadieskola på 70-talet, och vill sedan på punkt efter punkt ge de senaste 30-40 årens olyckskorpar bakläxa: de hade ju fel allihop! Varken krig, miljöförstöring eller diktatur gjorde slut på oss. Den globala levnadsstandarden är högre än någonsin och fortsätter öka. Miljöarbetet går åt rätt håll över hela världen. Demokrati blir allt vanligare. Våra politiker är proffs som vet vad de gör. Krig och folkmord har blivit undantag i stället för regel. Utbildningsstandarden stiger. De djurarter vi fick veta skulle försvinna är kvar. Även om klyftorna kanske ökar så matchas det av att botten av klyftorna också höjs. Det var inte bättre förr, och Leibniz hade kanske inte helt rätt, men det hade inte Voltaire heller: vi lever just nu i den bästa av alla hittillsvarande världar. Och han backar upp sina poänger med statistik, kritik och resonemang så att det blir riktigt övertygande, om än lite långrandigt och ytligt.

Men ändå, som sagt, provocerande, och det på ett bra sätt. För det jag tvingas göra när jag läser Apokalypsen är att fundera över min egen syn på saken. Hur mycket man än vill skratta åt apokalypstroende galenskaper så är det svårt att inte hålla med om att vi ofta romantiserar och överdriver tanken på en nära förestående undergång, både i fiktion och i samhällsdebatt. I takt med att vi lärt oss styra världen i stället för att styras av den – något som till stor del skett de senaste 2-300 åren, där har vi Voltaire igen – har visserligen det där tänket haft en tendens att gå ifrån ”oavsett vad vi gör så kommer jorden att gå under” till ”om vi fortsätter så här så kommer jorden att gå under”. Se dagens bonusrecension, till exempel. Undergången, och pånyttfödandet som hör därtill, är en så stark filosofisk/religiös/politisk idé att man sitter där och undrar – hur mycket av min tveksamhet inför Bollings optimism har jag egentligen rationella skäl till? Kan det verkligen vara så att framstegstanken var sann, att larmrapporterna var överdrivna, att vi bara kommer att fortsätta bygga ett allt bättre, fridsammare, hälsosammare och rikare samhälle i evighet? Och om nu världen blir allt bättre, varför vill vi då så gärna tro att den blir allt sämre?

Just det där med mänsklighetens inneboende pessimism hade jag gärna sett en djupare diskussion om. Men Bolling är inte filosof eller idéhistoriker utan journalist, så de bästa styckena i hans bok är de där han håller sig till det som rapporteras (och inte rapporteras) i tidningarna: hur bilden av världen byggs upp, och hur riskabelt det kan vara att utgå från en överdrivet pessimistisk bild. (Hur rapporteras nyheten ”Medellivslängden ökar världen över”? Jo, som ”Antalet cancerfall ökar”, eftersom cancer ofta drabbar människor sent i livet.) Där har han många bra poänger; genom att fokusera på katastrofer och mänskligt lidande – de svältkatastrofer som inträffar säljer fler tidningar än de som slutat inträffa, krig ger bättre bilder än fred – skapas, i takt med allt mer effektiva massmedia som kan ge oss ögonblicksbilder som för 100 eller rentav 30 år sedan på sin höjd hade varit en notis långt bak i tidningen, en ökad känslighet. Problemen har inte blivit värre, menar han, tvärtom; vi har bara blivit mycket mer medvetna om dem och har svårare att acceptera dem, både i stort och i smått. Och om vi utgår från resonemang byggda på rädsla, okunskap och tron att allt blir sämre, då styr vi fel.

Vackert så. Då är hans resonemang runt en del andra frågor lite mer skakiga. Visst är det svårt, för att inte säga omänskligt, att argumentera att ökad levnadsstandard inte är en god sak; men när Bolling inte kan se något problem i snedfördelning av tillgångar, eller vägrar tro att de länder som vill upp skulle vara så irrationella att de använde miljöfarliga produktionssätt, är det inte utan att man drar öronen åt sig. Och när han sedan, efter att ha visat hur många larmrapporter genom åren som kommit på skam, rentav kräver att ”svartmålarna” ska ”ställas till svars” blir det ren osmak. Många av de där sakerna undveks ju, som han själv påpekar, just på grund av att folk tog larmrapporterna på allvar och gjorde något åt saken, och mycket återstår fortfarande att göra; och när det gäller avvägningen mellan rättfärdigad vaksamhet och grundlös pessimism ser jag personligen hellre att man tar i för mycket än för lite. Nej, jag tror inte Bolling går i någons ledband annat än sitt eget samvetes, och det är gott; men i en värld där politiker fortfarande blir valda på att hävda att miljöproblemen inte finns, eller att lova hårda nypor mot landets inre eller yttre fiender, är det inte en opolitisk handling att antyda att jobbet är klart och att vissa pessimister borde hålla tyst. Speciellt som boken är skriven innan den nuvarande globala finanskrisen.

Uppenbarligen hjälpte det att skriva brev till Reagan och Brezjnev, för det får barnen inte göra idag; i stället lär de sig att dra ner på koldioxiden. Som en polemik mot överdriven och grundlös pessimism har Apokalypsens gosiga mörker bra poänger att göra, även om den gör dem på ett småtjatigt sätt. Kritiken mot Bollings överdrivna optimism får man bidra med själv.

Similar Posts:

• Tankeväckande om krig
• Projekt på väg mot hållbarhet
• Läget för världens miljö
• Natur värd att betala för
• Valarnas krigare