Den bilden har utmanats lite grann när jag slagit igen pärmarna på Anna Hages 30 år av tystnad – mitt liv i skuggan av mordet på Olof Palme.

Anna tillhör en av dem som var först framme sedan Sveriges statsminister skjutits ihjäl den där sena fredagskvällen i februari 1986. Hon var bara 17 år, gick på vårdgymnasiet i Södertälje. Anna satt i en bil där Ulf Lundell sjöng på högsta volym ur bilstereon och uppfattade således aldrig något skott. Det hon lade märke till var hur en då för henne okänd man falla handlöst ner på trottoaren. Anna fick för sig att mannen hon såg kanske fallit till marken av ett akut sjukdomsfall eller något liknande. Därför bestämde sig för att försöka rädda livet på honom.

Sedan är det ju det där med blodet. När hon kommit fram och börjar lätta på mannens randiga slips och börjar knäppa upp hans skjorta, ser hon det. Det sprider sig som batik på skjortbröstet. Hon försöker med hjärt- och lungräddning. Skjortan blir så småningom helt röd. Blodpölen under mannen växer, och efter ett tag märker Annas hur hennes knän halkar omkring i blod, och händerna har svårt att få grepp.

Lite senare i boken beskriver hon hur svårt det var att få bort den döde mannens blod från sin hud. Hur mycket hon än duschade och tvättade sig. Den nästa kväljande söta lukten av järn. Hur det etsade sig fast inte minst själsligt.

Då framstår genast ränderna från mitt lilla jack i huvudet rätt pyttiga. Det är bara mitt eget blod och jag lever fortfarande. Att omöjligt få bort en annan persons blod – från en människa som dessutom är död – ger en liten bild av hur traumatiskt det faktiskt kan vara, att på nära håll få uppleva ett mord.

Och det fina med den här boken är att den primärt inte handlar om ett statsministermord. De första minuterna är det faktiskt bara en medmänniska hon försöker rädda där på Sveavägen i Stockholm. Nej istället får vi följa vad som blir Annas konsekvenser av att ha försökt rädda livet på det hon förstår är Olof Palme, först han väl skjutsas iväg i ambulansen.

Inte minst handlar några av kapitlen hur illa behandlad hon känner sig av polisen. Framförallt att det inte fanns någon förståelse för hur traumatiserad man kunde vara, efter upplevelsen av ett mord. Idag är psykologstöd en självklar del på ett helt annat sätt. Vid de första förhören under mordnatten kände hon sig inte alls lyssnad på. Polisen var bara ute efter att få svar på sina frågor och var för övrigt rätt ointresserade, upplevde hon.

Och när det blev rättegångar några år senare, där Christer Pettersson först blev dömd till livstids fängelse, upplevde Anna Hage att Petterssons advokat satte hennes vittnesmål mot målsägande Lisbet Palmes på ett helt annat sätt än hon var beredd på. Anna tyckte bara hon blev en bricka i ett spel.

Kort sagt blev det ett mentalt sår Anna bar med sig i nära trettio år, och hon gömmer rätt väl under de många år efter mordet som hon kommer att vara gift och bilda familj. Det är först när hon skiljer sig under 2015 och hennes barn är nästan vuxna som det börjar krackelera. I slutet av februari 2016 blir det dessutom ganska mycket ståhej kring 30-årsdagen av mordet. Av en slump möter sig själv som 17-åring på TV:n och den riktiga krisen uppstår. Anna söker upp en psykolog och upplever att hon för första gången på tre decennier blir tagen på allvar. Besöken hos denna psykolog och vad de mötena ger får man också följa i denna bok. En bok som är djupt mänsklig, allmängiltig, välskriven och jag har svårt att släppa ifrån mig förrän den är färdigläst.

”Jag såg ju faktiskt mördaren, tänk om han såg mig och att det är jag som blir offer nästa gång?”

Similar Posts:

• Från Et tu, Brute till Warrenkommissionen
• Statsministern och a-lagaren
• Mer intressant som person än som mördare
• Statsministern faller i marken gång på gång
• Vad skulle Palme göra?

Det heter att unga curlas av sina föräldrar, som ser barn som ett projekt. Unga ges bättre betyg än de förtjänar, för att om de inte får det ringer föräldern läraren och klagar; eleven är kränkt. Att de tack vare detta klarar sig sämre på högskolan, där det inte går att fokusera på enbart betyg, där massiv läsning av tjocka böcker plötsligt är en förutsättning, där högre kunskaper i det svenska språket krävs för att klara tentor (här känns det tyvärr väldigt ironiskt att denna bok brister i sin korrektur). Att de samtidigt utsätts för den enorma arbetslösheten, som kräver att de slipar sina cv:n, ”odlar sitt eget varumärke”. Och samtidigt har vi en värld som för första gången på länge inte kan säga med säkerhet att morgondagens människor ständigt kommer att få det bättre än generationerna före oss. Ja, det är intressant läsning. Om än mörk.

Den här boken fick jättemycket skit när den kom. Jag såg ett nyhetsinslag som fokuserade på att det minsann alltid snackades skit om dagens unga, vare sig vi lever idag eller på sjuttiotalet har det alltid låtit på samma sätt. När jag nu googlar recensioner ser jag dels förorättade unga, som känner sig tvingade att skriva ner boken för att hävda sin rätt, dels recensioner som fokuserar på den röriga formen boken är skriven i, hur argument hela tiden talar emot sig själva, och hur boken halvvägs in ändrar riktning till att handla mer om världen i stort, istället för om just narcissismen. Och jag vet att jag själv har väntat med att läsa den för det massiva motståndets skull.

När jag nu läser är jag snarare fascinerad av de många olika områden som berörs. Visst kommer det inte alltid starka faktabelägg för att påstådda sanningar verkligen är sanningar. Till exempel är de lärare som intervjuas chockerande snabba i att slänga ur sig svepande påståenden, som ju knappast kan stämma in på alla elever. En anekdot som fastnar hos mig är historieläraren som ondgör sig över sina elever för att de på frågan varför vikingarna plundrade och skövlade föreslog att det handlade om att människor alltid velat roffa åt sig saker. ”De trodde alltså att det handlade om shopping!” stönade läraren. ”När det i själva verket låg i vikingarnas kultur att ge gåvor.” Oförmågan att tänka utanför sig själv, att inte ständigt ta sig själv som exempel när det till exempel gäller att förstå främmande kulturer, anses tillhöra den här generationens akilleshäl. Vara typiskt för den här generationen. Om jag känner att jag själv hade kunnat komma med den gissningen, gör det mig till ”den här generationen” då? Gör det mig till en egoistisk idiot? Att försöka sätta sig in i hur andra tänkt och resonerat genom att applicera dessa känslor på sig själv är väl snarare en ganska rimlig reaktion?

Å andra sidan känner jag igen mig själv som patologisk narcissist när det kommer till just inlärningen. Jag har aldrig kunnat lära mig geografi, historia, uppbringa intresse för sånt som inte redan intresserar mig finner jag svårt, jag har alltid varit dålig på grammatik. Jag kan egentligen främst skriva med betoning på skönlitterärt. Jag tillhör absolut de som behöver läxas upp då och då i källkritik och förmågan att tillskansa sig kunskap i vårt teknologiska samhälle, där allt tycks finnas en googling bort.

Självkritik och oförmågan att kunna ta in ett misslyckande och känna skam, och därigenom utvecklas som människa, är två grundpelare hos narcissisten. Här går det tydligt att höra politikerna, som aldrig säger att de har fel. Som alltid skyller ifrån sig och säger att vi väntar på en utredning. Och hur många facebooktrådar har jag inte sett den senaste tiden där folk uttalar sig som just experter, enbart för att de har ett forum där de kan göra sin röst hörd? Och hur många artiklar och krönikor den senaste tiden har inte handlat om att folk är kränkta och skriver öppna brev hit och dit, där det alltid är någon annan som har fel, där det alltid är lättare att vara offer än att närma sig självrannsakan?

Detta är en diskuterande bok. Är dagens unga narcissister? Nja, visar det sig. Snarare är dagens unga förstås inte en öde ö, utan en produkt av sitt samhälle. Och att vi lever i ett mer egocentrerat samhälle än våra föräldrar; det tycker jag är lätt att erkänna. Alla skapar vi dessa varumärken av oss själva, genom att vi rör oss mer i sociala medier än i verkligheten. Vilka ”vi” syftar jag på då? Ja, inte alla förstås, inte varje ynka människa på denna jord. Men rimligtvis är bloggaren och recensenten Elin Grelsson, som så skrev ner denna bok i höstas, en del av den kulturen?

Jag skulle vilja säga att ett av de stora felen med den här boken är dess titel. Sättet att peka ut unga, när det snarare handlar om en hel värld, en hel tid, som drabbats av dessa narcissistiska symptom. Inte för att vi är onda, utan för att världen är ekonomiskt osäker. Så för att klara sig när du inte ens kan lita på att få en dräglig pension, är det enda sättet att fokusera på dig själv. Din framtid, dina pengar. Även världens existens i sig kan kännas högst osäker, med det ständiga klimathotet hängande över oss. Det är svårt att uppbringa samma framtidstro som på Per Albins tid. Symptomen drabbar alltså alla åldrar, ingen särskild ung generation. Även om det kan synas mer tydligt på de unga.

Det är en bok som börjar i det lilla och sedan vidgas ut till det stora. En bok som har en tes, som inte nödvändigtvis konstateras som riktig, men som diskuteras ur många synvinklar. Läsningen är emellanåt rörig, det kan jag hålla med kritikerna om, men den väcker också många tankar. För mig är det en spännande bok att läsa där jag viker för många sidor. Jag är ingen expert inom dessa områden, ska kanske sägas. Men till skillnad från andra recensioner jag läst måste jag säga att jag uppskattar Ana Udovics sätt att tillåta sina egna teser att inte riktigt hålla hela vägen.

Och kan vi inte alla må bra av att ta till oss av råden på slutet? Att självkänsla inte bör jagas, utan snarare skapas av att vända blicken utåt, börja bry dig om andra framför dig själv. Ha tålamod när det gäller att lära dig saker, bara för att vi har google är vi inte experter på en sekund. Och försök tänka utopiskt, större. Även om inte makthavarna gör det.

Similar Posts:

• Kär i kemi
• ”Vad då feministisk?” – Intervju med Elin Grelsson
• Mördaren såg ju mig
• Så kan människor leva mer hållbart genom att härma naturen
• Lev längre och friskare