Marble hittas av Daniel i jorden. Han rengör henne, antecknar vilka pigmentrester som finns på hennes kläder och hud, fogar in ny marmor där den gamla fallit bort. Han ger henne ett namn, och det är då hennes kropp fylls av blod. Hon är en skulptur som får liv. De lever tillsammans men Smith låter snart Marble resa från Köpenhamn och Daniel, till Aten där hon letar efter färgrester på antika skulpturer.

Bokens andra huvudkaraktär är den danska skulptören Anne Marie Carl-Nielsen, som gjorde samma resa som Marble 110 år tidigare. Hon vill kopiera de skulpturer som hittats under utgrävningarna av Akropolis. Förutom att vi följer Marble i Aten och Anne Marie i början av 1900-talet, får vi också ta del av brev mellan Marble och vännen Laila. Här finns även de samtal Marble har med en 3D-animatör, i syfte att lära sig göra tredimensionella modeller utifrån fotografier.

Ändå är det inte intrig och narrativ som är det primära här, utan snarare de teman som Smith berör. På gott och ont måste jag säga. På många sätt är hela romanen en tydlig konstruktion, och mer så än att varje roman såklart är konstruerad och uppbyggd av olika element. Här gestaltar Smiths litterära grepp koncept som yta, renhet, kopian och originalet, det distanserade och objektifierade förhållningsättet till saker och bilder (och även till människor). Som läsare känner jag mig distanserad. Karaktärerna blir inte riktigt levande för mig, och romanen håller sig ofta på ett intellektuellt plan. Ibland liknar texten väl mycket en instruktions- eller informationstext med sina ingående beskrivningar av hur 3D-modeller fungerar.

Under de mer filosofiska frågorna finns samtidigt en relationsberättelse, den mellan Marble och Daniel. Kanske kan Marbles resa till Aten läsas som en bild för att lämna en relation för att söka efter sig själv. Hon letar efter något annat, vill på djupet förstå hur 3D-modeller fungerar och lära sig alla färgpigments ursprung och användningsområde. Daniel ”viskar till henne från Köpenhamn” men hon vill vara ensam. Smith skriver också ut det. ”Hon är ensam. Hon vill vara ensam”. För att få vara sig själv kanske. Marble reser till Aten för att förstå sitt ursprung, likt någon som söker efter sina adoptivföräldrar. Marble söker istället efter färgerna som försvunnit från vår tids idé om den vita, släta skulpturen.

Marbles omslag är så vitt att jag är extra noga med att inte smutsa ner det. En utmärkt visualisering av det som romanen gestaltar. Och även om jag tycker att själva berättelsen och karaktärerna gärna hade fått vara mer framstående, finns det något som bränner där under den ytan. När Marble mot slutet av romanen plötsligt faller åt sidan, ut ur en bil, är det en slags frigörelse. Som Smith skriver:

Kan man vara lycklig därför att man har gått sönder?

Similar Posts:

• Ung dansk poesi med starkt vibrerande nerver
• Trivsamt
• Världen i Marie Hammers händer
• Den spöklika kärleken
• Dåtid, nutid och allt däremellan

Från att sällan ha nått över sundet har det skett en markant förbättring av utgivningen av dansk poesi i Sverige. I antologin Nervsystem – Ung dansk poesi presenterar redaktören och översättaren Jonas Rasmussen några av Danmarks starka röster; femton diktare som debuterat mellan åren 2003-2013. Vissa av poeterna är utgivna i Sverige sedan tidigare men ett flertal kan nu för första gången läsas på svenska.

Samlingen är en produkt av ett intensivt läsande och ett känsligt urval. Men enligt Rasmussen, i sitt insiktsfulla förord, samlas dikterna inte kring ett specifikt tema. Samtidigt återfinns vissa samband mellan dem: något slags självklart samtida i deras diktning.

Återvitaliserat bland de danska poeterna är bland annat den politiska eller socialt engagerade dikten.  En diktning där förhållandet mellan jaget och världen ofta är ifrågasatt eller problematiserat. Därför känns det självklart att antologin avslutar med två dikter från Yahya Hassans självbetitlade debut från 2013. Få lyrikintresserade har säkert missat denna bästsäljande poet som skriver våldsam och politisk lyrik i en personlig och kritisk bild av den egna uppväxten.

Ytterligare en poet som närmar sig mötet mellan politik och poesi är Asta Olivia Nordenhof. Hennes hyllade debutsamling Det nemme og det ensomme utkom på svenska i början av året. I många av hennes dikter tar hon ett grepp om en samtida utsatthet, bland annat i form av patriarkalt våld och psykisk sjukdom, dels genom att bearbeta minnesbilder från den egna uppväxten, dels genom att tidvis göra motstånd mot samhällets bild av utsatthet.

det var en som berättade för mig att du har dött av en överdos

det luktade deodorant och mjukost när jag tänker på att du inte finns

det var vänligt att du väckte mig så försiktigt på morgonen. det
sitter fortfarande i mitt bröst

så åt vi kinder milk-slices i köket, slickade mjukost från varandras halsar

Theis Ørntofts diktning står ut i antologin med sitt starka bildspråk och sitt politiska förhållningsätt till naturen. Dikterna som presenteras i Nervsystem återfinns i Digte som gavs ut 2014. I sin diktsamling påvisar han sitt sentimentala förhållande till naturen och hur det kommer att gå om vi människor lyckas förstöra ekosystemet som är avgörande för vårt liv på jorden.

Gemenskap, kropp och identitet är också något återkommande hos några av poeterna. Exempelvis i Olga Ravns lyrik som bland annat handlar om just kroppen, och hur det är att vara kropp. Om att växa upp från flicka till kvinna och om de tvingande förväntningar och roller som detta för med sig.

Amalie Smith anknyter till temat kropp och kontroll, men också brist på kontroll och kroppens förhållande till världen och vetenskapen. Med ett tilltal som berör rör sig hennes prosastycken fritt mellan poesi och populärvetenskap och utforskar små upplevelser, betraktelser av kroppens transformationer och levnadsvillkor.

Vi samlade oss kring begreppen samling och upplösning

1.  Hans kropp löstes upp och samlade sig igen. Han har blivit scannad och sjukdomen kan inte längre spåras i honom.

2. Sjukdomen satte spår i oss. Vår gemensamma kropp gick i bitar. Jag gick i bitar med den.

3. Jag kände en stark lust inför alla former av samlande; privata samlingar, muséer, arkiv, kuriositetskabinett; tingen i tid, tingen i sammanhang och tingen i sig själva.

År 2002 växte antologin Och hjärtat slår och slår – 12 unga danska poeter fram ur en nyfikenhet på den unga danska poesin då. Nu ett decennium senare är uppföljaren ett välkomnande inslag i lyrikutgivningen. Utgivningen av Nervsystem - Ung dansk poesi visar på ett diktande som sträcker sig sig ut från boksidan och säger något om världen utanför språket. För poeterna har gemensamt en sorts vägran och förakt mot samhället, som förmedlas med direkthet, allvar, humor och ironi. Men trots att det sammanhållna i poeternas utgivning ska vi inte glömma, som Rasmussen så fint menar, att alla samlingarna bildar ”sin egen avgränsande kropp, med sitt eget blodomlopp, sitt eget nervsystem”.

Similar Posts:

• Rum för samtal, kropp och sinnen
• Ensamhet i förvandling
• Den spöklika kärleken
• Ny Poesi – en litteraturgärning där poeternas intentioner berör
• Danskt på bokmässan