Vi hörde om folk som flyttade till Grekland, Tyskland, Frankrike, Kosovo, Makedonien och Turkiet – vart det bara gick. Barnen i grannskapet vällde ut på gatorna och sålde allt familjen ägde, flickor som knappast var äldre än jag flockades på livligt trafikerade gator och utanför hotellen, de sålde sig för pengar, och inte förrän nu insåg vi hur fattiga vi var, hur fattigt hela landet var, att Albanien betraktades som en svart fläck i Europa, ett absurt ställe utan riktning och mening, en plats som egentligen ingen visste något om.

När vi återknyter bekantskapen nio år senare, i en jakt på ett hem genom Italien, Tyskland, Spanien, New York och Finland, är det tydligt att allt inte var så enkelt. Trots alla fina ord om demokrati och jämlikhet och accepterande och rivna murar är det svårt att passa in. Säg inte att du är alban, säg hellre italienare. Ge ett rakt och tydligt svar på frågor om din könstillhörighet och sexualitet – inte för att vi bryr oss, men vi måste ju veta. Säg för litet-g-guds skull inte att du är muslim. Berätta gärna om vad du varit med om, men se till att det passar in i en berättelse vi känner igen och kan vara bekväma med, utan oläkta sår och trauman. Och framför allt, var ärlig, var oförblommerat lycklig, och var tacksam för att vi inte behandlar dig som såna som du egentligen borde behandlas. Så så fort de genomskådar alla de lögner du blivit tvungen att väva för att kunna tala sanning får du se till att åka någon annanstans. När Statovci väl knuffar in en av våra hjältar i en bokstavlig dokusåpa känns det som en helt naturlig utveckling av ett liv som måste levas som performance.

Bland det mest slående med Tiranas hjärta är hur lätt Statovci ändå levererar all denna smärta, den svarta humor och satir han levererar utan att släppa taget om allvaret. Om man spänner sig på en Tung bok om ett Viktigt ämne blir man glatt överraskad; hans prosa är så medryckande, en konstant flod av detaljerade intryck som tumlar över varann åt olika håll och drar med sig massor av olika idéer och dubbeltydigheter, att det enda som får mig att lägga ifrån mig den regelbundet är hur ont den gör. (Den lägger sig snabbt bredvid mitt minne av Eugenides Middlesex och börjar lite försiktigt snacka skit med den.) Det är en sån mångsidig krock av längtan, historier och tankar att inget någonsin landar enkelt, inget någonsin får en bekväm etikett. Vår hjälte byter identitet – kön, sexualitet, nationalitet – för varje ny hemstad, inte alltid utan återverkningar på andra, och inte alltid på ett helt sympatiskt sätt. Hur autentisk den är, den där krypande känslan att den kanske använder något verkligt som en praktisk metafor, får någon annan bedöma, men det kanske är en del av poängen. Om du inte behöver dra ett djupt andetag – av det ena eller andra slaget – när du väl kommer fram till sista sidan har du missat något.

Similar Posts:

• Katten. Landet. Kärleken
• Viktigt och färgglatt
• En ny identitet i blomning
• Levande schabloner
• I upplevelsen av landskap och människor

Peter Kadhammar är journalist och har författat reportageboken Vi som var så lyckliga, en bok där han intervjuar människor som ingått i eller arbetat nära den kommunistiska partieliten när Enver Hoxha var landets ledare. Han innehade makten åren 1944 – 1985.

Inledningsvis framträder några av Hoxhas släktingar med nästan neutrala berättelser. De återberättar hur de bodde och hur de klädde sig och vilka uttryck umgänget tog sig i familjen, på arbetsplatsen och i det sociala livet. Kadhammars bok fortsätter i samma lågmälda stil också när cirkeln vidgas att omfatta personer utanför familjemedlemmar och ministrars anhöriga. Redogörelser från livläkaren, städerskan, chefen för livvakten, fotografen och spökskrivaren. Deras minnesbilder är minst sagt intressanta.

Allteftersom Kadhammar återvänder till sina intervjupersoner, fördjupas inblicken i livet bakom järnridåns mest isolerade land. Jag tycker mig skymta rester av ett klansamhälle i beskrivningarna av hur livskamrater först måste granskas och godkännas. Som en kontrast återges vänligheten som många sett hos kamrat Enver, åtminstone under republikens första årtionden.

Att bli tilldelad en bostad i Kvarteret eller få en chaufför som ansvarade för transporten mellan hemmet och arbetsplatsen var absolut ingen garanti för trygghet. Vittnesmålen berättar om hur Den Oförutsägbara Makten började utövas med allt hårdare kontroll. Någonstans läser jag att maten provsmakades – för att kontrollera att den inte var förgiftad. Den som hade rätt åsikt ena dagen kunde ha fel åsikt nästa dag, varpå följde att utföra ”självkritik” offentligt eller dömas till deportering i landsbygdens fattiga bergstrakter. Med tvångsmässighet ökade paranoian i samhällssystemet; något som också återkom i tv-serien Deutschland 83 där Östtysklands samhälle skildrades. Angiveri och systematisk hjärntvätt gick hand i hand:

En gång i veckan hade vi den så kallade politiska timmen, det var då vi fostrades ideologiskt. Man läste högt ur någon tidningsartikel mot fusk i arbetet eller något ur Enver Hoxhas verk. Efteråt tolkade partisekreteraren texten och vi skulle diskutera. Man fick vara försiktig så man inte började skratta.

I vuxen ålder berättar några barn om hur deras far fördes bort efter att ha förklarats som folkets fiende. Fotografier som avbildade förrädare retuscherades, långt innan Photoshop. Namnet på en dömd fader fick aldrig mer sägas i samtal ens när enbart familjen träffades. När familjemedlemmar till en statsfiende skickats till byar, var det förbjudet för byborna att hälsa på dem. Avrättningar meddelades i form av kungörelser på byns stormöten utan att maka eller barn hade fått ta farväl. Än en gång visar historien att där förnuftet inte ges plats skapas en arena för mänsklighetens värsta gärningar.

Att få ta del av de olika människornas historier och minnen måste ha varit oerhört spännande medan Kadhammar utförde sitt intervjuarbete och skrivande. Ändå är reportageboken formmässigt en sval historia. Under min läsning växer känslan allt starkare att jag behöver mer än det jag får. Jag får vackert vara utan statistik och landets historiska tidslinje och jag får nöja mig med en förteckning av de intervjuade längst bak i boken. Å andra sidan får utelämnandet av diverse faktarutor en annan effekt, nämligen att jag hela tiden vistas nära dessa levande människor i stället för att se på dem som statistiskt jämförelsematerial.

Albanien är ett turistmål, enligt sökningarna på den stora nätjätten. Även om det är många år sedan kommunistdiktaturstaten ersattes av ett demokratiskt styrelseskick, har nutida tv-dokumentärer och tidningsreportage rapporterat om maffians maktstrukturer. Spår av förtryck och rädsla tycks envist hänga kvar som sorgliga stigmatiserande orosmoln. Men resenärerna kanske finner exakt vad de söker i det lilla bergiga Medelhavslandet?

Similar Posts:

• Ständigt utestängda
• En fundamentalist blir till: steg för steg
• Levande om socialismens död
• A dictator in love
• 1984 på riktigt?

Nu vill jag på inga sätt blanda ihop den norske massmördaren och SVT Morgons sympatiske litteraturkritiker Magnus Utvik. Något som inte vore att jämföra äpplen med päron utan snarare som att jämföra äpplen med kokosnötter. Ändå finns det delar i en personlig utvecklingsprocess som förenar dem, en process som leder dem djupare och djupare till en insikt om att de är det fåtal som besitter den enda sanningen. Och att de därmed har rätt att med våld agera i enlighet med den övertygelsen.

Några våldsdåd utfördes aldrig av Utvik, något som inte minst har att göra med den helt obefintliga sannolikheten att hans dåvarande övertygelser skulle bli till politiska realiteter. Övertygelserna om att den svenska arbetarklassen skulle resa och störta det befintliga samhällssystemet och i dess ställe införa ett system kopierat från den stalinistiska diktaturen Albanien delades ju enbart av de knappt hundra medlemmarna i KPS, Kommunistiska partiet i Sverige. Men den intressanta frågeställningen är ändå inte vad han verkligen gjorde, utan snarare vad han då ansåg sig vara beredd att göra.

Men vi tar det från början. Utvik växer upp i ett socialdemokratiskt medelklasshem i Värnamo, engagerar sig politiskt och är som tonåring aktiv medlem i Kommunistisk ungdom (nuvarande Ung Vänster) men hamnar av nyfikenhet i KPS nyöppnade bokhandel. Där kommer han i kontakt med partimedlemmarna som ruskar om hans världsbild genom att påvisa deras form av marxism-leninismen. En ideologi så ren från revisionister och vänsteropportunister att det enda land som accepteras är Enver Hoxhas självisolerade Albanien. Efter att på uppdrag av partiet ha splittrat avdelningen för Kommunistisk ungdom, det som kallas att fraktionera och är en konst väl etablerad inom KPS vilka alltid verkar vara mest arga på andra vänstergrupperingar, bekänner sig han till partiet och ger det tre år av sitt liv. Under dessa år är det partiet som bestämmer var han skall bo, vilka han får umgås med och det är till partiet han viger hela sin tid.

Att partiet är att beskrivas som en sekt gör Utvik redan i undertiteln och vid en första anblick är det väldigt svårt att förstå hur en tonåring kan välja sin tillvaro som medlem i KPS. Det skall även sägas att detta är på åttiotalet, när det romantiska skimret från 1968 sedan länge slocknat, så det är inte något parti som man hamnar som i tidens anda eller som en rolig grej (den handfull före detta medlemmar som låtit sig intervjuas vill alla vara anonyma). Men när man läser hans historia blir den ändå, på något märkligt sätt, begriplig.

För när vi steg för steg får följa hans vandring mot en politik som visserligen är helt verklighetsfrämmande finns det ändå någon slags logik. Det finns nämligen någonting extremt lockande med att vara de som har svaren, att tillhöra den exklusiva skaran som har den korrekta tolkningen när så många andra famlar i mörkret. KPS är ett parti som det är svårt att bli medlem i, men lätt att uteslutas från. Något som inte minst bevisas av att författaren själv faktiskt nekas medlemskap när han till slut ansöker (han anses ha trotskistiska tendenser). Även om deras värld är liten och sluten (eller kanske just därför), finns här en tydlig hierarkisk ordning som naturligtvis blir viktig när den världen blir ens allt.

Utviks uppgörelse med sitt förflutna berättas i en uppriktig och självutlämnande biografi vilken han väntade i tjugofem år på att skriva. Samtidigt är det inte bara en berättelse om en ung, sökande man eller om ett av Sveriges mest extrema politiska partier. För dessa sektmiljöer, oavsett om de är politiska eller religiösa, har nämligen mer som förenar än som skiljer dem åt. Denna dubbelsidighet gör Med Stalin som gud till en ytterst relevant läsning då dess aktualitet är minst lika gällande idag som när själva historien utspelade sig.

Similar Posts:

• När politiken blir religion
• Tron på riset som övervinner allt
• Radiumhemmet och kärleken
• Kontrollstaten går alltid under
• Att tänka utanför det politiskt ”realistiska”

Här finns en inledning, ett brott och en huvudperson som ger sig på att lösa brottet. Eller kanske inte riktigt lösa utan snarare gräva fram storyn bakom brottet då huvudpersonen, Meijtens, är frilansjournalist med ett tillfälligt vikariat vilket kräver att han måste visa framfötterna. Brottet har kopplingar till historien, till personer som i sin ungdom var politiska idealister men som nu lämnat idealismen bakom sig och istället gjort politiska karriärer. Här finns som ni ser ett upplägg som inte är helt unikt, vill man hårddra det kan man kanske säga att det är ganska typiskt.

Men, och det finns ett stort men: det som skiljer denna debutant från så många av hans kollegor är vägen till lösningen. För vägen går lugnt och sakta framåt och är praktiskt taget helt befriad från actionscener eller våldsinslag utan bygger nästan uteslutande på resonemang och frågeställningar. Detta kan te sig trist, men Mannen från Albanien är allt annat än det. För även om boken kan jämföras med en oxkärra bredvidJens Lapidus trimmade BMW eller Stieg Larssons Ferrari Testarossa så håller den läsaren fast från första till sista sidan. Vissa historier kanske kräver en James Bond i huvudrollen för att engagera läsaren men andra historier klarar sig utmärkt med en halvslackande bohemjournalist som extraknäcker som taxichaffis. Och de som klarar sig med den senare varianten gör ju det just för att historien är bärande i sig själv.

Romanen utspelas i Stockholm 1990, just när den gamla världsordningen är i förändring, men har samtidigt kopplingar till just den ordningen. Spioner, Sovjetunionen och kallt krig utgör en bakgrundsmatta även om historien som sådan ligger i dessa händelsers svenska bakvatten. Att handlingen ligger tjugo år tillbaka i tiden har även det några mer praktiska moment som gör att tempot sänks lite. Det är ju flera år före internet och mobiltelefoner så saker och ting tar lite längre tid, inte minst inom journalistiken. All information finns inte en Google-sökning bort och när man väl snappat upp något viktigt måste man först hitta en telefonkiosk och dessutom hålla tummarna för att mottagaren är antingen hemma eller på jobbet. Har man som läsare passerat 30-årsdagen kommer man ihåg dessa hinder (som givetvis inte upplevdes så då) och är man yngre kanske man finner det hela en smula exotiskt? Romanen som sådan är dock inte uppbyggd kring någon slags nostalgi utan har väl hamnat där just för att historiska brytpunkter ger intressanta upplägg.

Montelius har en berättarstil som fungerar mycket bra till hans historia. Den är väldigt dialogbunden, och sammanhangen klargörs genom huvudpersonens diskussioner med antingen sin kollega Natalie, en grävande journalist som gjort sig ett namn genom den då helt nya kommersiella tv:n, eller med sin gamle universitetslärare Jakub. De svenska sextio- och sjuttotalsradikala politiska miljöer som utgör grunden till historien beskrivs mycket bra och riktigt intressant blir det när dessa gamla radikaler konfronteras. Vissa håller benhårt fast vid gamla dogmer medan andra försöker distansera sig. Även det är ju ganska tidstypiskt för åren efter Berlinmurens fall.

Montelius serverar alltså en välskriven deckare, med en väl underbyggd historia och med ett tempo som förvisso aldrig accelererar över 50 km/h men som ändå håller läsaren i ett fast grepp. Därför tar också författaren en välförtjänt plats i den inte alltid så exklusiva skaran av svenska deckarförfattare och jag skulle inte alls ha något emot att återta kontakten med journalisten Meijtens i framtiden.

Similar Posts:

• Nytt år på dagensbok.com
• Politisk thriller med inslag av Stureplan och fotbollshulliganism
• Svensk deckare som inte tar ställning
• Kallt krig i det varma vårvädret
• En fundamentalist blir till: steg för steg