Har man sett några av valdebatterna kan man slås av att det politiska upplägget påminner lite om det svenska, där huvudmotståndarna ibland verkar leta efter skillnader och retoriskt bygger upp avståndstaganden, men som när det kommer till konkreta förslag och siffror ändå inte har samma avgrund mellan sig. Lite samma schizofrena känsla som när de nya moderaterna anser sig vara arbetarpartiet och lägger till sig med en socialdemokratisk retorik och värnar om facket, arbetsrätten och folkhemmet blir det när Barack Obama villigt erkänner att Mitt Romneys delstatliga sjukförsäkring varit en förebild för hans federala variant, samtidigt som Romney anklagar Obamas variant för någon slags ”socialism”. Men är det då ett val mellan två kandidater som trots retoriken och showen ändå är ganska lika? Ett val som trots allt inte har så stor betydelse? När man läst Martin Gelins Den amerikanska högern kan man knappast svara ja på dessa frågor.

Gelin påbörjade arbetet med denna bok precis efter att Obama svors in som president 2009 och har således ägnat den flera års arbete. År som tillbringats med att läsa på om och träffa anhängare av det republikanska partiet. Det är ett minst sagt imponerande arbete om ett parti som kan beskrivas som ett av de absolut mäktigaste politiska partierna i vår samtid, men ett parti vars historia och nuvarande status sällan har summerats i en svensk bok på detta sätt. Just det svenska perspektivet tror jag är viktigt, då det trots allt är ett parti vars kärna och historia man faktiskt har mindre kunskap om än vad man kanske tror.

När Gelin här pratar om den stora politiska revolutionen under USA:s sextio och sjuttiotal är det nämligen inte Vietnamkrigsmotståndet, radikala studenter, medborgarrättsrörelsen, feminister, Svarta Pantrarna eller hippies han syftar på, utan den politiska revolution som pågick när Republikanerna radikaliserade sig. Hur partiet ändrade inriktning på den ekonomiska politiken och synen på statens roll, och hur de anammade moralkoder med en tydlig evangelistisk kristen inriktning för att nå de nya väljarna: de vita i södern och mellanvästern. För att nå dessa nya väljargrupper har man även helt släppt idén om att kunna locka till sig röster från minoritetsgrupper och istället tagit sig an anti-intellektuella och populistiska (på fullaste allvar menar de att den globala klimatförändringen är ett liberalt påhitt skapat av Al Gore) och ibland inte ens dragit sig för rent rasistiska ställningstaganden. Det är en revolution som utspelas i välbesuttna villaförorter i Orange county, bland lobbyister och tankesmedjor i Washington och på gräsrotsnivå bland deras nya väljargrupper. En revolution som inte har samma romantiska skimmer, men en revolution vars bestående påverkan på många sätt överträffar vänsterns revolution.

Det är historien om hur den tidigare mindre konservativa fallangen inom det republikanska partiet nu är helt dominerande. En fallang som via tankesmedjor och egen media (prova till exempel att gå in på deras alternativa wikipedia: conservapedia.com) fört partiet så långt till höger att om deras två egna superhjältar Barry Goldwater och Ronald Reagan skulle driva samma politik i dagens parti skulle de med största sannolikhet benämnas med smädordet rinos (Republicans in name only). Det handlar om ett parti som de senaste fyra åren har haft som huvudmål att få till ett presidentskifte, inte för att utifrån rådande omständigheter skapa de bästa förutsättningarna för USA som land. Med metoder som ”the plege”, ett skriftligt löfte om att aldrig under några omständigheter höja skatterna (vilket bland annat Mitt Romney har skrivit på) har partiet skapat förutsättningar för att aldrig kunna kompromissa med Demokraterna. Det är också dessa stämningar som gjort att såväl Romney som presidentkandidaten från 2008 John McCain inför nomineringen som den republikanska kandidaten gått från att i de moraliska frågorna haft ganska sansade åsikter till att helt anamma den högerkristna agendan.

Att Den amerikanska högern läses som en varningsklocka är oundvikligt men som bok kan den knappast ses som dogmatisk även om man givetvis förstår att författaren politiskt står långt till vänster i förhållande till fenomenet han skildrar. Gelin ger utrymme för republikanerna att ge sin bild och gör det med stor respekt och stundtals även med stor värme, som när han träffar Teaparty-aktivister i en nedgången del av West Virginia. Under resans gång, kapitelindelningen har en grund fokusering på geografiska områden, upplevs han som en lika god lyssnare som en person som verkligen vill förstå hur de resonerar. Att han sedan kopplar samman allt detta, nuet och historien, till ett politiskt fenomen som verkar skrämmande är knappast något som stör en som läsare. För det är ett slutsats han knappast är ensam om, inte bara som svensk eller europé utan det gäller även för ett ganska brett politiskt spektrum, ända till den numera tämligen marginaliserande gruppen av moderata republikaner.

Att läsa Den amerikanska högern är således inte bara något som gör presidentvalet ”lite mer spännande” utan en utförlig och välskriven genomgång av hur den amerikanska politiken ser ut i dagsläget och vart den politiska trenden pekar för det parti som ungefär hälften av USAs väljare lägger sin röst på. Så bokens aktualitet kommer inte att påverkas oavsett vem det blir som flyttar in i Vita huset.

Similar Posts:

• Den amerikanska vänstern
• Sammansatt farväl till USA
• Slutet på en era?
• Befrielsen är nära?
• Min president var svart

Al Gore är inte direkt någon doldis – mer berömd nu än någonsin under Clinton-åren – och hans film med samma namn som boken har blivit oerhört uppmärksammad. Stina Dabrowski poängterade att man kallat honom en "Klimatmessias". Nåja! Det här är fortfarande en i raden av böcker om den nära förestående (och bitvis redan närvarande) klimatkrisen; kanske inte den bästa. Målgruppen för både filmen och boken känns som en intresserad amerikansk publik och målsättningen tycks mer vara att agera som ögonöppnare för de försiktigt bekymrade, men ännu inte helt övertygade.

Förnekare till klimatkrisen göre sig icke besvär förstås. De lär – som vanligt – påstå att det vetenskapliga etablissemanget inte är enigt om krisens vara och inte-vara. Gore mosar för övrigt det argumentet på sidorna 262–263. Och visst är det så att även förnekarnas hus kommer att översvämmas, vare sig de tror på det eller inte. Gore gör en bra poäng av det här. Han gör över lag bra poänger hela tiden och här lyser hans politiska skolning och mediaträning igenom – att stenhårt destillera ned komplexa budskap till korta, lättbegripliga entiteter. Hela boken är en sammanställning av hans diabilds-/powerpointföreläsningar som han turnerat runt med under många år och det märks: Det blir katastrof i popförpackning. Typsnittstorlekar varierar i ett, det finns heluppslagsbilder, flashiga citat, utviksbilder och granna färgbilder överallt. Filmen var en diabildsvisning översatt till rörliga bilder och boken är filmen inklämd mellan två pärmar.

Texterna är ibland korta bortom korta, en mening kan utgöra all text på ett uppslag. Boken är proppfull med oneliners och slogans; bitvis är det ingen berättelse och knappt läsbar, men väldigt väldigt tittbar. Insprängt i detta kommer gulfärgade sidor med längre textsjok. Detta är Gores högst personliga självbiografiska krönikor (precis som i filmen) där han på olika sätt ställer sitt miljöengagemang i relation till sin personliga historia: Hans mentor Roger Revelle, hans fru Tipper och hans son Albert som nästan dödades i en bilolycka och som innebar en omvändelse för Al själv om vad som är viktigt i livet och inte. Familjen, livet, i förlängningen förutsättningen för livet – miljön.

Denna personliga relation till kampen för miljön är kärnan i Gores framställning. Miljökrisen, eller snarare lösningen på den, är framförallt en moralisk, nästan andlig, fråga. Det implicerar att en stor del av ansvaret för att hitta ut ur eländet ligger hos oss själva, på individnivå. Boken avslutas också med en hel del tips om vad vi själva kan göra. Detta, kombinerat med ett par passager där Gore pekar på att marknaden (samma marknad som skapat problemen alltså) utgör nyckeln till lösningen gör att åtminstone jag rynkar på pannan. Att exempelvis handeln med utsläppsrätter i vissa delar av världen resulterat i att företag tjänar på att släppa ut mer koldioxid nämner han inte ens. Kanske vill han inte komplicera verkligheten mer än nödvändigt – det påstås ju att folk inte orkar med för många dåliga nyheter på en gång och att de då hellre ger upp och fortsätter som vanligt.

Men poängerna i boken är ovedersägliga. En styrka med boken är att Gore verkligen berör de flesta facetterna av detta enormt mångsidiga fenomen. Till och med lilla Sverige får vara med på ett hörn, även om det är i den föga smickrande kontexten av algblomning. Är man någorlunda insatt i hotbilden känns mycket som en upprepning, även om man då och då får något nytt till livs. De enkla diagrammen och kärnfulla budskapen har faktiskt ett genomslag som då och då förstör en fördom eller föreställning. Personligen kändes det bra att få i svart på vitt att Europa ligger nära tvåa efter USA som värsta miljöboven i världen. Inte Kina. Inte Indien. Vi.

Är man helt oinsatt i problematiken är nog den här boken väldigt bra, eller borde vara det i alla fall. Innehållet, eller syftet med boken, är givetvis värt högsta betyg även om denna recension kanske inte främst handlar om budskapet. Formen tar lite överhanden och den som tar sig igenom denna extremt lättforcerade coffee table book on catastrophy kan sedan med fördel vända sig till tyngre och betydligt mer utförliga alster inom området.

Similar Posts:

• Fimpar vi? Nej, vi trappar upp.
• Varning för klimatskred
• Ambitiösa men röriga klimatbetraktelser
• Hopp för hållbarheten
• Projekt på väg mot hållbarhet

Nackdelen med den pågående klimatkatastrofen är just det katastrofala i den. Med all (o)önskvärd tydlighet framträder den mänskliga psykologins patologiska förhållande till ett beroende. Vi vet hur farligt det är att röka fossil, men fimpar vi? Nej, vi trappar upp.

Förra månaden publicerade FN:s klimatpanel (IPCC) sin senaste rapport som i princip röjer undan alla tvivel: genom förbränning av kol, olja och naturgas, som släpper ut växthusgaserna koldioxiod, metan och dikväveoxid – bland andra – har människan orsakat jordens snabbaste temperaturökning någonsin. Varför, när vi vet detta, läsa en bok om växthusgasernas orsaker och verkningar? undrar kanske den oroade (alltså alla utom shejker, globala entreprenörer och Timbrodebattörer.) Är det inte dags att prata om vad vi ska göra och hur?

Jo, men bortom En obekväm sanning och medierapporteringen finns sammanhangen. Berättelserna som ger vid handen att den globala uppvärmningens drastiska verkningar – varmare väder, höjda havsnivåer, smältande isar, kraftigare oväder, intensivare torka och en framtid med miljontals klimatflyktingar – beror på rubbningar av system som fått utvecklas i hundratusentals eller miljontals år. Känsliga länkar mellan luft, jord, djur och växter som vi gör allt för att bryta.

När människan upptäckte kolets kraft – redan i slutet av medeltiden – började mängden växthusgaser i atmosfären att öka. Men ansamlingen tog riktig fart i och med industrialiseringen. Sedan artonhundratalet har halten av den mest omtalade växthusgasen, koldioxid, stigit från omkring 280 till 380 ppm, alltså 100 miljonteldelar. Det låter inte mycket, men handlar om den överlägset snabbaste höjningen av koldioxiod i atmosfären någonsin. En kurva som pekar rakt uppåt. Den som sett En obekväm sanning minns en putslustig blev-nästan-president följa koldioxidkurvan flera meter upp i föreläsningssalens luftrum.

Australiensaren Tim Flannery, ursprungligen däggdjursexpert, har ägnat decennier åt miljön och kom i slutet av 2005 med boken många väntat på; den sammanfattade bilden av klimatläget (på svenska i höstas.) Vädermakarna blev en global bomb och hyllades av bland andra Tony Blair, David Attenborough och moralfilosofen Peter Singer. (Intressant är att Flannery hyllar Blair som en av världens mest framsynta klimatpolitiker. Inte för att jag tvivlar på rimligheten i detta, men man kan ifrågasätta lämpligheten i att Blair i sin tur får hylla Flannery på den svenska utgåvans flik: "…Alla som läser Vädermakarna kommer att bli klokare på kuppen… Tony Blair").

Kritiker har menat att Flannery kan sina djur och sitt klimat, men att han brister i förslagen om vad som måste göras. För mycket du-kan-göra-det-själv-med-solcell och för lite storpolitiska resonemang således. Det kan säkert ligga något i dessa argument, men för den klimatoroade är Vädermakarna oavsett kritiken mycket intressant läsning.

Styrkan med Flannery, förutom att han sätter klimatet i ett historiskt perspektiv och visar hur jordens djur och växtarter förhåller sig till luftmassan ovanför oss, är att han stannar länge i skogarna; den lilla paddan sätts så att säga i ett sammanhang. Och just en art av detta djur, den gyllene paddan i Costa Rica, var den första som bevisligen dog ut på grund av klimatförändringarna under 80-talet. Nu håller en tredjedel av jordens grodarter på att försvinna. När känsliga ekosystem rubbas kan mängder av arter utrotas på mycket kort tid; insekter, pandor, larver, fåglar, isbjörnar. Forskarnas uppskattningar varierar, men man är överens om att många arter redan är på väg att försvinna. Om hundra år kan vi, liksom i affärsvärlden, tvingas ty oss till de standardiserade, globaliserade och stabila arterna, till 7-elevendjuren, som ser likadana ut överallt. Mångfalden förintad sedan länge.

Vädermakarna är viktig för den som vill förstå vad som håller på att hända med naturen och klimatet. Flannery rör sig mellan polerna, djungeln och öknen och behandlar flera mindre uppmärksammade fenomen i sammanhanget, till exempel korallblekning och global fördunkling. Korallblekning innebär kraftigt sammanfattat att korallreven dör på grund av den höjda havstemperaturen. Vissa forskare tror att Stora Barriärrevet utanför Australiens nordostkust kan vara i princip försvunnet om femtio år.

Global fördunkling, som fortfarande är tämligen outforskat, handlar om de partiklar som industrier och transporter släpper ut i atmosfären. Teorin är att partiklarna hindrar solljuset från att nå jordytan, och att den globala temperaturökningen på grund av dessa har hållits nere. I förlängningen skulle således renare luft, till följd av bättre partikelfilter, eventuellt kunna påskynda den globala uppvärmningen!

Global fördunkling utgörs också av kondensmoln från flygplan, vilka hindrar solens strålar från att nå jorden – och här kommer den elfte september på ett pikant vis in i klimatdebatten. Då en undersökning om styrkan på flygindustrins kyleffekt, alltså hur mycket solstrålning som hindras av flygets kondensmoln, skulle kräva ett totalt flygstopp under ett antal dagar, såg möjligheterna till ett sådant test länge minimala ut. Men vad terrorattacken mot World Trade Center 2001 ledde till var just ett totalt flygstopp. Och forskarna kunde knappt tro sina ögon. På en enda dag ökade medeltemperaturen i USA med en grad Celsius. Vad som inte låter som så mycket, är sensationellt, eftersom det handlar om medeltemperaturen över hela landet över ett helt dygn. Forskarna konstaterade att utan kondensstrimmor från flyget skulle temperaturhöjningen på jorden varit ännu större än den aktuella, 0,8 grader sedan 1850. Så i framtiden kan flyget såväl bidra till global uppvärming, på grund av dess höga koldioxidustsläpp, som leda till global kylning, tack vare kondensstrimmor.

Det värsta scenariot, om vi inte minskar utsläppen av växthusgaser och medeltemperaturen ökar med sex grader, leder till katastrofala förändringar som ingen av oss kan förstå vidden av. Känslan efter att läst Vädermakarna är att inte ens forskare riktigt kan förstå det. Klimatmodellerna är förvisso tämligen säkra, men parametrarna är för många. När ett system faller ihop, kan ett ett annat följa med. Dominoeffekten kan inte säkert förutspås. Det verkar kunna gå åt helsike, hur åt helsike som helst.

Några exempel (hämtade från Tim Flannery och klimatförfattaren Mark Lynas):
- Vid en global medeltemperaturökning på 2, 4 grader försvinner Andernas glaciärer och tio miljoner människor blir utan dricksvatten.
- Vid +3,4 grader brinner Amazonas upp, vilket gör marken till en öken av sot och aska, vilken täcker stora delar av Sydamerika. Arktis smälter helt på sommaren och isbjörnen, valrossen och vikarsälen dör ut. Miljoner människor måste fly när Kalahariöknen sprider sig över stora delar av Afrika.
- Vid +5,4 grader smälter Antarktis istäcke och även avsmältningen av Grönlands is påskyndas. Slutligen stiger havsnivån med 70 meter. Sydostasien möter en vattenkris när Himalayas glaciärer försvinner. Majoriteten av mänskligheten flyr till de norra breddgraderna. Mattillgångarna tar slut.
- Vid +6,4 (ett tänkbart scenario) kan den ökade havstemperaturen leda till ett utbrott av det metan som funnits bundet vid havsbottnen. Sker detta fräser eldklot av metangas genom haven och luften. Haven förvandlas till syrelösa massor. Ökenområdena sprider sig nästan hela vägen till Nordpolen. I stort sett hela mänskligheten är utdöd och består av ett fåtal individer vid någon av polerna.

Domedagsprofetiorna slutar här: i utrotandet av varenda jävel. Men även om klimatfrågan är ändlöst deprimerande, vad är alternativet till sätta sig in i den? Att strutta runt och låtsas som att kommande generationer nog kan må bra av lite crazy hot-hot? Av vinodlingar i Gnarp. 55 grader varmt i Frankrike. Bangladesh som havsbotten.

Nio av tio? undrar någon.

Jo, det här är så förbannat viktigt.

Similar Posts:

• Global men världsfrånvänd utilitarism
• Lyssna på Mark Lynas!
• Domedagsprofetia med hopplöshetssyndrom
• Coffee table book on catastrophy
• ”Det är inte längre naturen som styr jorden. Det är vi.”