Gulla lär sig av den kloke Dal-Pelle – en finurlig och utsatt liten gubbe som för tankarna till Åke Mokvists reportageböcker De ovanliga – att dryga ut den fattiga torparkosten med vad skogen har att erbjuda. Jag blir sugen på att testa saker – jag är romantisk på det sättet – men nu är det ju vinter. På vintern gör familjen på Kulla te av barr, det enda gröna som finns att få. Jag funderar över hur mycket avgaser och sådant det kan tänkas finnas på barr nuförtiden och stannar där. Ser istället Cranford, teveserien efter Elisabeth Gaskells roman, där de lustfyllt suger ut saften ur de exklusiva apelsinerna genom ett litet hål i skalet. Och konstaterar att så bör man nog inte heller göra nu, de är väl väldigt besprutade?

Mat och miljö är förstås nära sammanlänkade. För att inte tala om sociala orättvisor. Det som gör Kulla Gulla-böckerna så romantiska även på den punkten är att deras värld är så liten. Ta av herrgårdens rika förråd och förbättra livsvillkoren för resten av världen. Det verkar så enkelt och konkret.

Men om miljön legat högt på dagordningen under året som gått så tycks mat vara trenden vi bara sett början på. Heta pocketböcker just nu är bland annat Mats-Eric Nilssons Den hemlige kocken och Isabella Lövins Tyst hav, en faktiskt rafflande bok om utfiskningen. Att döma av förlagens vårkataloger kommer de snart att få sällskap.

Och utan att på något sätt förringa matfrågan så tror jag nog att den är en fråga som passar ett individualistiskt samhälle bättre. Eget ansvar. En smula konsumentmakt. Det kräver inte lika självklart kollektivt agerande, åtminstone inte som det normalt formuleras. ”Du är vad du äter”. Inte ”vi”.

Miljön är också lite för ängsligt abstrakt. Det är för mycket dystopi, för mycket fantasy. Stora, hotfulla krafter är i omlopp och det är lätt att förtvivla. Det är liksom Sagan om ringen och vi känner oss snarare som någon perifer medelhobbit som rådvill försöker trösta sig med en tredje frukost, än som den världens öde hänger på. Lättare då att fundera över vad den där frukosten egentligen innehåller.

Similar Posts:

• En flickbokshjältinnas återupprättelse
• Askungesagans sista akt
• Klasskamp på Höje
• Familjeidyllen innan prärien
• Vad är egentligen mat?

Men Mokvists böcker hör inte till den kategorin. Snarare hör de till själva litteraturens kärna: de är en unik möjlighet att uppleva och i någon mån förstå något annorlunda, att möta alternativ till hur man själv har det och tänker.

Precis som i den första De ovanliga består uppföljaren av en rad möten med ”original” av olika slag, människor som av en eller annan anledning sticker ut och har valt en tillvaro utanför samhällets mainstreamfåra. Många bor i skogen och umgås mest med djur, husdjur eller vilda, och många saknar el, vatten och avlopp. En del är elallergiker, många är skeptiska mot mobiltelefoner, datorer, mikrovågsugnar och liknande. En del ser småfolk och troll, någon kan prata med djur. De röstar åt alla håll och kanter eller inte alls, håller sig för sig själva eller försöker sprida sitt budskap på olika sätt.

Konceptet är alltså precis detsamma som i den första boken. Intervjuobjekten är också delvis desamma. En del har dött sedan sist, andra har kommit till. Något fler yngre har det blivit, även om medelåldern fortfarande är hög, och Mokvist oroar sig lite för återväxten bland de ovanliga. Är det så att den yngre generationen är mindre alternativ än de tidigare? Där finns definitivt material till en tredje bok, om man bara kan hitta det. Inte minst eftersom Mokvists original är ganska ensamma – kan man inte tänka sig ett alternativt levnadssätt som också har plats för något mer traditionella kärleksförhållanden och familjebildning? Här lyser sådant med sin frånvaro.

Lite märkligt förhåller sig den här uppföljaren till den första boken. Eftersom personerna från ”ettan” till stor del kommer igen, också tämligen ordagrant i en hel del faktauppgifter och citat, ger boken, om man som jag läser båda i sträck, mer déjà vu-känsla än vad som är riktigt behagligt. Lägger man å andra sidan några år emellan dem fungerar påminnelsen förmodligen ganska fint. Och tanken är god – visst vill man veta hur det går för de här människorna.

Är det någon skillnad i tonläge mellan böckerna så är det att författaren med åren blivit mer provocerad. Han har följt många av sina objekt under lång tid och är genuint förbannad över det mottagande de allt som oftast får ute i samhället. Tydligast gäller det en gammal kvinna som hela tiden trakasserats av sina grannar och som, sedan den första boken kom, bränts till döds i sitt eget hem. Mokvist är övertygad om att det är mordbrand, men polisen bara rycker på axlarna. Han jämför med resurserna som ungefär samtidigt läggs på den kidnappade SIBA-direktören – ”Det är skillnad på folk och folk!”

Men också Mokvists själva intervjuteknik är värd att notera. De ovanliga har långt till de klassiska journalisthjältarnas korsförhörsteknik och skjutjärnsjournalistik. Den här ickekonfrontativa stilen går mig i början på nerverna ibland. Nästan aldrig ifrågasätter Mokvist när hans intervjuobjekt påstår något konstigt eller agerar på något tveksamt sätt. Han bara lyssnar. Och genom det här sättet att lyssna och vara på de intervjuades sida får han tillgång till och kan delge sina läsare något alldeles speciellt. Här finns plats för människor som sällan annars bereds någon plats.

Similar Posts:

• Rak och ärlig skildring om ovanliga människor
• Vem vill ha världens öde i en kedja om halsen?
• ”Jag är ju inte rasist, men …”
• Sverige, nästa
• Turistfällor eller rop på hjälp?

Vi lever i en värld där information från hela världen ständigt dansar in i våra TV- och dataskärmar och varmvattnet lydigt strilar ur kranen. Men där också räkningarna hårt dunsar i brevlådan och väckarklockan ilsket ringer med en obeveklig precision.

Då blir gubben i skogskojan en slags dröm om ett bättre, lugnare och mer harmoniskt liv, där man tillåts tänka färdigt en tanke innan bussen kommer, eller innan mobilen ringer där den ligger längst ner i väskan. Ett liv där ordet karriär inte existerar.

Åke Mokvist visar upp dessa människor som han kallar ovanliga, på ett hedervärt sätt. De får själva träda fram och berätta sin livshistoria. Författaren berikar berättelsen med sina egna iakttagelser och bilder.

En del av de avporträtterade har levt ett s.k. vanligt liv men så har något oväntat hänt i livsloppet och ödet har gjort att dessa människor kommit att leva ett liv utanför de gängse normerna. De 25 människor som det här berättas om är sinsemellan väldigt olika, men en sak har dom gemensamt, dom gillar inte myndigheter, någon river sönder EU-blanketterna, andra kryssar i alla rutor i bostadsräkningsuppgiften, och så vidare.

Och alla drivs av en stark längtan att klara sig själv. Hellre svälter man än tar emot socialbidrag. Vissa har inte besökt ett sjukhus sedan 40-talet. Påfallande många bor ensamma, något som Mokvist menar beror på att de varken kan eller vill anpassa sig.

En del lever i en uppenbar misär medan andra framlever sina dagar med betjänt och boende i slott.

Sven Nilsson levde som eremit i 30 år i sin egenhändigt snickrade koja på 7 kvadratmeter. Utvändigt såg den helt fallfärdig ut men invändigt rådde ett välordnat Compact Living-boende där brasan muntert sprakade i den öppna spisen och en samling porslinsväderkvarnar stod som prydnader i fönstret.

Greve Magnus Stenbock lever med sin betjänt i ett slott där trädgården växer igen mer och mer:

- Jag har i flera år studerat indisk filosofi och kommit fram till att man inte skall röra djur eller växter om man inte är absolut tvungen. Djur är mycket förståndigare än vi tror och jag älskar naturen och vill inte såga ner träden även om dom växer ända inpå huset och till och med förstör det.

Med okonstlade och i sann mening berättande bilder beskriver Åke Mokvist en verklighet som få av oss kommer i kontakt med. Det är en slags rakt-på-fotografi som är mycket effektiv i detta sammanhang.

Det är ett långt och träget arbete som ligger bakom tillkomsten av denna bok. Många av dom ovanliga människorna har varit svåra att få kontakt med, kanske på grund av tidigare trakasserier ifrån en oförstående omvärld. Men när så en kontakt har etablerats så har han fått vänner för livet. Denna känsla genomsyrar också boken, han berättar helt enkelt om sina vänner.

Similar Posts:

• Vikten av avvikare
• Vänsterspioneri
• Sverige, nästa
• ”Jag är ju inte rasist, men …”
• Allting går att sälja med mördande reklam?