dagensbok.com » Åke Hedström http://dagensbok.com En ny bokrecension varje dag Sun, 30 Aug 2026 22:00:13 +0000 sv-SE hourly 1 http://wordpress.org/?v=3.6 Walter Hirsch "Fotografier 1960-2003" http://dagensbok.com/2013/03/27/walter-hirsch-fotografier-1960-2003/ http://dagensbok.com/2013/03/27/walter-hirsch-fotografier-1960-2003/#comments Tue, 26 Mar 2013 23:00:57 +0000 Tommy Arvidson http://dagensbok.com/?p=56359 Den fotografiintresserade kan glädja sig åt att det verkar som om de svenska förlagen plötsligt vågar göra de där stora satsningarna. Gå igenom arkiven och berätta hela historien. Strömholm-boken som kom för en tid sedan var riktigt maffig. Nu kommer en till i ungefär samma storlek, och det ryktas att fler tegelstenar är under produktion. Men visst är det lite underligt: bara män. Även om man ser lite längre tillbaks i den retrospektiva fotoboksfloden, bara män… Georg Oddner, Jean Hermanson, Åke Hedström och Sune Jonsson. När får vi se de där stora fina retrospektiverna över Chatarina Gotby, Monica Englund eller Kerstin Bernhard?

Men nu får vi ändå glädja oss åt en bok av en man som tyckte mycket om kvinnor. Walter Hirsch hann precis färdigställa detta bokslut över sitt fotografiska liv innan han gick bort den 2 april 2012. Han låg i sjuksängen och tittade på provtrycken som vännerna Mia Bengtsson Plynning och Gunnar Smoliansky nålade upp på väggen.

”Slarvigt men säkert” skulle man kunna ha som devis för hans fotografi. Med sin Canon Dial, en halvformatskamera för amatörer, och en panoramakamera, utvecklade han en typ av fotografi som vi i Sverige på 60-talet var ovana vid. Hans midsommarbilder som presenterades i Populär fotografi orsakade en stor uppståndelse i fotografkretsar. Fick man verkligen fotografera så slarvigt, snett och oskarpt? Hans inspirationskällor fanns i USA och hette William Klein och Robert Frank. Canon Dial-kameran hade en ovanlig fjäderframmatning av filmen som gjorde att man kunde ta bilder på ett lekfullt och snabbt sätt. Den såg heller inte ut som en kamera.

1967 gjorde han en resa till London. Under en dag, från klockan 9 till 23 gick han gick längs gatorna och fotograferade det han såg i ögonblicket. Resultatet blev 700 bilder som visades på Moderna Museet i Stockholm 1968. Det var den första separatutställningen med en svensk fotograf på museet. Den kamera han använt i London spikade han upp på väggen med spiken rätt igenom linsen. Kameran blev nästan omedelbart stulen.

I det sextiotal då han var mest aktiv fanns en slags kompisskap mellan reklam och dokumentärbilder. Han arbetade på filminspelningar och han gjorde jeansreklam och allt var på något sätt bilder som han tog tillsammans med sina kompisar.

Men det är svårt, det här med att sammanfatta sitt liv. Saker man minns som fantastiska kanske inte alltid ger fantastiska fotografiska avtryck. 1997 reste Hirsch under några veckor med sin assistent Knut Koivisto och skådespelerskan Harneen Kalkat. Man tänkte sig en road-movie i stillbild. Det blev lite bilder på en avklädd tjej som klipper av sig håret och sitter på en sunkig motellsäng med en flaska Jack Daniels mellan benen. Det känns lite gammal herrtidning.

En annan arrangerad bildserie, som är lite humoristisk, tycker jag bättre om. Stora landskapsbilder över alldagliga platser, en grusgrop, en fotbollsplan, en bilskrot. Men där vid sidan av planen, i den öppna cabrioleten, små figurer, en man och en kvinna. Vad gör de? Det ser väldigt intimt ut.

Men ju mer man bläddrar fram och tillbaka i denna synnerligen omfångsrika bok, så finner man att det var gatufotografin som var Hirschs verkligt starka sida. I några praktfulla utvik från New York har han med panoramakameran fångat dramatiken och de ständigt pågående små vardagsmiraklerna som pågår sida vid sida på gatan.

hirschuppsl

Han höll på så. Gick på gatorna i Amsterdam, Rom och många andra ställen. Och han gjorde dagböcker. Han fotograferade oavbrutet. Till och med när han låg på sjukhus efter en hjärtinfarkt. De bilderna hamnade också på Moderna Museets väggar och i en bok.

Texter av bland andra Bodil Malmsten och Leif Wigh lyfter fram mannen bakom kameran.

En mycket fin bok, tycker jag. Men kanske ändå att det levnadsglada hos Hirsch blir en aning undanskuffat i denna stora präktiga volym. Men så är också en levnadssammanfattning en ganska allvarlig sak. En gladare och mer hejsan svejsan-Hirsch finner man i den bok som ingick i serien Fotolitteratur. Den gavs ut 1982 av Fyra förläggare. Men där får man å andra sidan bara ett litet kapitel av sagan Walter Hirsch.

Similar Posts:

]]> http://dagensbok.com/2013/03/27/walter-hirsch-fotografier-1960-2003/feed/ 0 Åke Hedström "svart/vitt & färg" http://dagensbok.com/2011/03/15/ake-hedstrom-svartvitt-farg/ http://dagensbok.com/2011/03/15/ake-hedstrom-svartvitt-farg/#comments Mon, 14 Mar 2011 23:01:13 +0000 Tommy Arvidson http://dagensbok.com/?p=27995 En del fotografer omhuldar den där lekfulla tanken att man så gärna vill se hur saker ser ut på bild. Hur ser en komplex verklighet ut när den hamnar på ett litet papper? I bästa fall så händer det där magiska; att fotografiet öppnar upp sig och för in betraktaren i en aldrig tidigare sedd verklighet. Men… det där låter väldigt högtidigt och pretentiöst och Hedströms fotografi är raka motsatsen till det.

Men man skulle kunna börja så här: Det är nyfikenheten som driver fotografen Åke Hedström, och den där nyfikenheten har varit en envis motor i hans fotografi i över femtio år. Boken börjar med ett porträtt, slarvigt men säkert taget i flykten. Det föreställer mentorn, förste arbetsgivaren och fotografen Sten Didrik Bellander. Bilden togs 1956.

Allt kunde ha blivit annorlunda. Om inte Åke gått förbi det där skyltskåpet på Drottninggatan 80 i Stockholm, och om inte Bellander några dagar senare hade anställt honom, så hade den svenska handelsflottan fått en duktig kapten. Om allt detta berättas i ett självbiografiskt förord samt i en kortfattad kronologi i slutet av boken.

1959 får äntligen kopisten Nils-Eric Frigren sin rättmätiga plats i fotohistorien. Han porträtteras vid ett cafébord i en paus från mörkrumsarbetet i Georg Oddners ateljé.

1962 träffar Hedström på en äldre arbetare i Göteborg. Gör ett vackert porträtt ( med Hasselbladaren?).

1969 skildras gatulivet i New York med en Canon Dial. Halvformatsbilderna kopieras i par.

Mitt i det snabba impulsiva bildflödet ser man att det finns ett allvar, en slags noggrannhet och formkänsla. Det är endast med svårighet man kan skilja ut jobbilderna från de bilder som bara är tagna av nöje och nyfikenhet.

1986 i Italien sitter en man på ett tåg och sover. Både mannen och det soldränkta landskapet fångas med en panoramakamera.

1992 står Ola Billgren i helfigur i ateljén. Med rock med uppvikt krage och läderportfölj ser han ut som en skattmas.

2004 besöker Hedström Medelhavsmuseet i Stockholm, gör en bild av klädhängare vars skuggor dansar omkring på väggen.

Att läsa den här boken känns lite som när man gått upp på vinden och hittat en bortglömd koffert med bilder från ett helt fotografliv. Ett liv där fotograferingen har varit en nödvändighet, både som jobb och nöje. Jag tycker om att bilderna är små, det tvingar läsaren att tränga in i boken, hänga över sidorna med näsan tätt intill.

Barnen Truls, Emma och Sofia dyker upp här och där. Likaså kvinnorna, Maud och Kim.

I slutet av boken skymmer det över Malmös symbol Torson, på trädgårdsbordet samlas vissnande växter och blommor (2009). Kanske det är sant, som någon sagt, att när fotografer blir äldre föredrar de att fotografera blommor!

P.S. Den fina barndomsskildringen om Hedströms dotter Emma finns fortfarande att få på antikvariat. Boken heter Emma.

Similar Posts:

]]> http://dagensbok.com/2011/03/15/ake-hedstrom-svartvitt-farg/feed/ 2